Berättarperspektiv-tänk

Helst skriver jag i tredje person. Eller, tredje person är det som känns naturligast att skriva i. Kan väl bero på att det är den odiskutabelt mest använda formen. Just nu rewritar jag en ny roman (inte ”Vackra kyrkor jag besökt”) som till största delen skrivits i tredje person. 

Dock har huvudpersonen hiskeliga mardrömmar utspridda genom historien, och där kändes det fullkomligt naturligt att använda jag-formen. Jag vill få läsaren att känna att den följer med in i mardrömmarnas absoluta kärna genom att låta den sitta i förarsätet med huvudpersonen, och då passar jag-formen perfekt.

Detta var från början ett svar i en enkät på debutantbloggen 2014.

Tempustänk

Det beror på vilken stämning jag vill ha, och hur ”nära händelseförloppet” jag vill att läsaren ska känna att den är. Jag arbetar med en ny roman där jag varvar nutid med bakgrund, och då blir det självklara valet att alternera mellan presens och imperfekt. Att skriva i presens ger en närmast filmisk intensitet. Det passar väldigt bra i exempelvis spänning eller skräck eftersom tidsaspekten inte blir ett filter mellan läsaren och händelserna, utan läsaren är med exakt när saker händer vilket ger ett intensivare tilltal. 
Men jag har mer och mer gått över till imperfekt i många noveller, eftersom det kan finnas nånting… hmm… poetiskt eller lyriskt över stilen, eftersom man talar om någonting som varit, nästan som ett förmedlande av minnen.
Det är en väldigt kraftfull storygrundpelare vilken tempusform man använder, och ingenting man bör välja av slentrian eller lathet.

Detta var från början en del av en enkät på debutantbloggen 2014.

Kyrkornas målgrupp

Oj, vad svårt med målgruppstänk! Ofta brukar man tänka åldersgrupp när man säger målgrupp. Men jag har primärt tänkt mig ”Vackra kyrkor jag besökts” läsare som folk med visst intresse av fantastik och skräck i allmänhet och nordisk mytologi i synnerhet, oavsett ålder. Som kommen ur filmbranschen brukar jag även tänka i termer av åldersgränser. Många idéer jag får brukar vara barnförbjudna. Men ”Vackra kyrkor jag besökt” är nog mer 11-årsgräns, då den drar mer åt äventyrsfilm är skräckfilm (om jag nu ska fortsätta med filmreferenserna).

Jag hade inte målgruppen i åtanke när jag skrev, utan jag bara tutade på efter eget huvud. Jag är själv mitt i målgruppen och är därför en utmärkt referenspunkt: om jag tyckte nåt var coolt så använde jag det, om något klingade falskt så ströks det.

Detta var från början ett svar i en enkät på debutantbloggen 2014.

Nytänk i refusland

Hej, vi har nu läst Ditt Manus. Tyvärr tackar Förlag X nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus. Önskar istället lycka till på annat förlag.

Hej! Tack för att vi har fått läsa och överväga Ditt Manus. Vi har diskuterat ditt manus, men dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok är det många faktorer som ska stämma. Till exempel måste förslaget passa på vår utgivningslista, vi måste tro att vi kan göra manuset rättvisa och kunna få ut den färdiga boken till rätt försäljningskanaler och till en tillräckligt stor publik. Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförliga kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att du vände dit till oss med ditt manus!

Hej, Vi har nu läst Ditt Manus, som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning. Tyvärr måste vi lämna ett negativt besked då vi inte tror på en utgivning på vårt förlag. Vi får in många manus och beklagar att vi inte har någon möjlighet att mer i detalj kommentera din text och gå in på skälen till vårt beslut. Vi tackar för att vi fick möjlighet att läsa och önskar dig lycka till på annat håll.

Hej. Tack för att vi fick läsa Ditt Manus. Tyvärr har vi inte möjlighet att anta det för utgivning. PåFörlag Y publicerar vi bara ca XX nya titlar om året, så trängseln om utgivningsplatserna är stor. Men om du skriver något nytt är du välkommen att skicka in det.

Hej! Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Från och med september 2009 skickar vi inte längre tillbaka refuserat material. Manuskripten hanteras konfidentiellt och de som inte antas makuleras.

Hej, vi har titta på ditt manus och måste tyvärr meddela att det inte passar i vår utgivning påförlag Z.

Hej! Tack för att vi fått läsa Ditt Manus, och vi ber om ursäkt för att du inte fått besked från oss förrän nu. Tyvärr har vi kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras.

Hej. Nä, nu är det ingen förtryckt mall längre utan jag, Johannes, som skriver. Du har nog fattat vad dagens inlägg ska handla om: det där jobbiga refuseringsbrevet man som författare får när ett förlag inte vill ha ens manus.

Jag måste genast fastslå två saker: det här inlägget är inte en hämnd på alla förlag som inte ville ge ut mitt manus (därför har jag tagit bort alla förlagsnamn etc i de autentiska refuseringsbreven ovan – även om andra refuserade författare nog kan jämföra sig fram till vilka utdrag som kommer från vilka förlag). Det är inte heller en klagovisa över hur neggiga förlagen är som håller på och tackar nej och har sig.

Men borde de inte kunna tacka nej på ett lite mer konstruktivt sätt?

Såklart kan de inte sitta och författa matiga brev till alla eftersom det är en sån vansinnig mängd manus som kommer in varje vecka. Vissa texter sållas bort på tröskeln till finrummet, och de får ofta individuellt skrivna konstruktiva kommentarer (jo, jag har faktiskt fått ett par såna också), medan väldigt många manus sållas bort redan efter tio sidor och en tumskumning, och som förlagen inte vill ödsla en extra sekund på.

Men nu är det som det är. Förlagen vill att folk ska skicka in sina manus. Och folk skickar in manus. Även Läckberg och GW och Guillou har varit ”små” och upptäckts av pigga förläggare, och nu drar de in miljoner till sina förlag. Kan inte förlagen lägga lite mer möda när de då ska tacka nej till alla förhoppningsfulla skribenter ute i landet som inte håller önskat mått?

Om detta har jag en idé.

Borde inte förlagen kunna författa om sina refuseringsbrev, och då specialdesigna dem utifrån olika kriterier?
Säg att de bedömer ett manus utifrån fem olika kriterier – skulle de inte kunna skapa fem olika refuseringsbrev där de fokuserar på vart och ett av dessa kriterier?

Säg att man i ett manus tittar på Språk, Genre, Gestaltning, Logisk Intrig och Psykologisk Trovärdighet. Då får den lektör som läser manuset göra en notering om vilket kriterium som författaren är minst bra på (är författaren dålig på flera olika saker får lektören ändå välja en av dem). Sen tar man det förskrivna dokumentet om detta kriterium, printar ut och skickar.
Låt mig förtydliga: säg att en författare har en intressant story och väl genomarbetade karaktärer men ett platt och opersonligt språk – då får han ett Språk-refusbrev i brevlådan.
Om en annan författare har ett nyanserat och personligt språk men en helt ointressant intrig – då får hon ett Intrig-refusbrev hemsänt.
En tredje författare kanske har en välturnerad, logisk och psykologiskt trovärdig historia, bara det att förlaget inte sysslar med den genre som boken är i – då får han ett Genre-refusbrev.

Det skulle ha varit himla kul att ha fått på min bok. Det skulle till och med ha känts som om jag fick en personligt skriven refusering, eftersom det fokuserade på en svaghet som var speciell för just mitt manus.

Det skulle inte krävas mycket av förlagen att göra en sån lösning. Breven ska skrivas, visst, men det behöver bara göras en gång (och de känner nog någon som kan skriva ihop det åt dem). De måste hur som helst öppna refuseringsdokumentet som de har i datorn och printa ut det. Då kan de ju lika gärna ha fem brev liggande i samma mapp, döpta till förslagsvis ”genrerefus.doc”, ”språkrefus.doc”, ”logikrefus.doc”, ”gestaltrefus.doc” och ”psykologirefus.doc”. Vilken praktikant som helst skulle kunna öppna rätt dokument och skicka iväg (jodå, jag har fått ett refusmail från en emailadress som hette typ ”praktikant@halvstoraförlaget.se”).

Ett tag tänkte jag att jag skulle avsluta detta inlägg med att skriva förslag på några sådana specialdesignade refuseringsbrev. Men nu har jag gett dem/er en himla bra idé – nånting får de/ni väl göra själva!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Kalkyl kring ett träd

Bokbranschen brukar handla om kalkylerande: Vilken genre funkar just nu? Hur lönsam är en författare? Hur många ex måste en bok sälja för att bli succé?

Men här kommer en helt annan kalkyl (baserad på fakta här, här, häroch här). Häng med nu.

Ett genomsnittligt träd är mellan 20 och 25 meter högt.
Det ger ungefär 0,5 m3fub (kubikmeter fast under bark).

Vanligt kopieringspapper (som man kan köpa i buntar om 500 i affären) består av ca 50% blekt lövsulfatmassa, 25% blekt barrsulfatmassa och 25% fyllnadsmedel.

För att producera 1 ton blekt lövsulfatmassa behövs ca 4,1 m3fub.
För att producera 1 ton blekt barrsulfatmassa behövs ca 5,1 m3fub.
Vedbehovet för att producera 1 ton papper blir då ca 3,3 m3fub.
Kopieringspapper har en ytvikt på 80g/m2 och A4-formatet 210 x 297 mm2,  dvs 0,06237 m2.
Detta ger:
ca 5 g/A4-ark
= 200 000 kopieringspapper/ton
= 60 600 kopieringspapper/m3fub
= 30300 kopieringspapper/0,5 m3fub
= 30300 kopieringspapper/träd

Om man räknar på att ett bokmanus är i snitt 350 A4-papper, att hälften av alla inskickade manus printas ut på enkel sida och hälften på båda sidor av arket, så ger 30300 papper då 129 manus.

Ett träd = 129 manus.

Ett träd.

Jag vågar mig inte på en gissning hur många utprintade bokmanus som i snitt skickas in till förlagen varje dag. Ett litet fåtal av dem antas (på ETT av flera tillskickade förlag), medan den ojämförligt största lejonparten hamnar rakt i papperskorgen.

Varje dygn slutar med andra ord ett antal träd sina dagar som refuserade svenska bokmanus. Visst, papper recyclas och blir till nya papper, men jag skulle hellre sett att de fått stå kvar ute i skogen som träd.
Jag börjar kalkylera på hur många bokmanus som kan tänkas skickas in i hela världen, men då hotar min hjärna att reboota. Så jag låter bli.

Men jag tänker: vad bra det vore för trädbeståndet om fler förlag lät författarna skicka in sina bokmanus digitalt.

Jag kan förstå varför många förlag fortfarande envisas med att författare ska skicka in sina manus som papperskopior. Det är så det alltid har gjorts. Och pappersmanusen innebär en naturlig första utgallring: många författare skickar inte in till fler än en handfull förlag, eftersom det är kostsamt (och dessutom inte speciellt bra för miljön att printa och få det transporterat över halva landet).

Men borde det inte vara lättare för förlagen att arkivera och distribuera manuset internt om de fick dem digitalt?
En lektör borde uppskatta att få sina nya manus övermailade istället för att hämta dem på postkontoret eller hos förlaget. Att kommentera i ett PDF-dokument är kanske inte riktigt lika lekande lätt som att klottra en kommentar i en marginal, men det är nog mest en vanesak.
Vid förlagsmötena där potentiella manus diskuteras är det ju himla enkelt att samsas om ett manus genom att dela det i en molntjänst som Dropbox eller Icloud.

Att det skulle skickas in pappersmanus år 1950, eller år 1980, eller till och med år 2000 kan jag förstå.
Men jag ser inga skäl till varför det idag, år 2014, i PDFernas och molntjänsternas och miljömedvetenhetens tidevarv, ska fortsätta att trixas med tjocka pappersbuntar via tåg och flygplan.

Så snälla bokförlag, låt oss författare skicka in våra manus digitalt!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Att tänka e-bok

Om man nu ska komma ut med bok, så borde man väl komma ut med e-bok också? Jo, så är det såklart i en värld där den procentuella andelen e-böcker ökar dag för dag. Därför undersöker jag och min förläggare just nu denna digitala värld. Och den är stor. Och spännande. Med många möjligheter.

Förmodligen är jag den siste personen på den här planeten att över huvudtaget reflektera över e-bokens varande. Den är mer eller mindre en naturlig del hos de flesta bokläsare, i takt med att befolkningen blivit med surfplattor och läsplattor och smartphones.
Men inte desto mindre: jag står på tröskeln till denna digitala bokvärld, och jag känner att jag måste kontemplera en liten stund innan jag kastar mig in i den.

Det har skrivits om e-böcker på debutantbloggen tidigare. Bloggarna före mitt gäng hade en enkät om vad de trodde om bokens överlevnad. Maria Friedner skrev om digitala drömmar och om att hennes förlag blivit heldigitalt i september 2013. Camilla Jönsson sade sig känna sig somen dinosaurie i Star trek i oktober samma år. Oskar Källner skrev om e-bok och PoD för miljöns skull redan 2011.

Men jag har inte kommit mig för att börja läsa böcker på min surfplatta. Jag skaffade mig en platta för ett år sedan för att jag skulle kunna författa smidigt på resande fot. Samtidigt laddade jag hem rätt program så att jag skulle kunna läsa böcker på samma smidiga sätt. Jag började med att på digital väg låna John Ajvide Lindqvists ”Tjärven” från biblioteket. Och jo, det var smidigt. Men that’s about it. Det blev inget mer läsande på plattan efter det.

Varför då, då?

Främst är det nog för att jag är så van vid att läsa böcker på traditionellt vis, på papper, mellan pärmar.
Jag läser egentligen bara böcker vid två tillfällen i mitt liv: när jag går och lägger mig, och när jag ska tillbringa en lite längre stund på toa. I det första fallet känns det oharmoniskt att ligga och hålla i en datamaskin, i det andra så är jag lite för rädd för att den dyra tekniska prylen ska hamna i handfatet eller på det blöta duschgolvet och få kortslutning (eller vad som nu händer med en surfplatta när den blir blöt).

Inte så mysigt…

Jag ser en hel del nackdelar med e-böcker.

Det är opersonligt att läsa på en platta jämfört med en fysisk bok – alla böcker känns likadana när de öppnas i samma ”verktyg” som plattan är. Visst, pocketböcker brukar vara rätt likadana också, men varje bok är ändå fysiskt unik när du öppnar den.

Tekniskt är det svårt att läsa på en skärm om det är för ljust i rummet, och batteriet kan ta slut. Det sistnämnda är inte så troligt eftersom att läsa bok på läsplatta drar väldigt lite ström. Men inte desto mindre är det en risk som finns med alla batteridrivna tingestar (och brukar förresten inte batterier ta slut exakt när det passar som sämst?).

Är man inne på böcker så är halva grejen att ha en fysisk bokhylla hemmavid. Böcker är en utmärkt inredningsdetalj.  Om du skulle ha alla dina böcker i din läsplatta – vad skulle du då fylla din bokhylla med? Foton på släkten? Vaser och skålar? Filmgubbar? (Okej, jag har en del filmgubbar i min bokhylla i arbetsrummet, men min fru skulle inte uppskatta ett vardagsrum fullt av filmgubbar istället för böcker).

Hur mycket är en e-sida? I många e-böcker rinner bara texten på i obrutet skick, sidbrotten kommer där skärmens storlek bestämmer att det passar. Detta stör säkerligen få som valt läsplattan som läsverktyg, och det har inte med själva läsupplevelsen att göra. Men jag gillar att ha koll på mina sidor. Dessutom har jag nån sorts lustigt läs-tics: jag observerar nästan alltid sidan 100. Har inte en aning om varför, men jag har gjort det i säkert 30 år – reflekterat över att jag kommit till just sidnumret 100. Hur ska jag kunna veta när jag kommer till sidan 100 i en e-bok?

För bokbranschen är piratkopierandet av e-böcker och ljudböcker ännu inte samma problem som den är för film- och musikbranschen. Men den dagen kommer säkert när piraterna hotar den redan läckande litteraturbransch-skutan.

Blev inte en makulerad bok.

Men sen finns det en vansinnigt massa bra saker med e-böcker.

Miljön gillar att det inte behöver fällas några trän för att producera e-böcker. Det är trist när man tänker på alla trän som går åt till böckerna vi läser, och det är fruktansvärt när man tänker på alla trän som gått åt till böckerna som vi INTE läser utan som makuleras när de inte sålts.

Det är väldigt enkelt att köpa nya titlar, med några klick har man en ny i plattan.
Det finns inget enklare och billigare sätt att läsa böcker än att låna e-böcker på biblioteket.
Man kan ha med sig ett helt bibliotek i väskan utan att det blir tyngre än, well, en surfplatta.

Tekniskt så kan förstora texten på en läsplatta om man behöver det, och man kan läsa i ett mörkt rum eller om man är ute och campar och vill spara på ficklampans batterier.

För dagens datavana barn så kan läsplattan kan vara en väg in i läsandets underbara värld.

Dessutom är e-boken en himla bra möjlighet för alla egenutgivare att slippa den fysiska bokens alla kostnader.

Kontenta: e-boken är en variation av den fysiska boken, med vissa nackdelar och en hel del fördelar. Men framför allt – den har möjligheter som ännu inte tagits till vara.

Det kan vara en av anledningarna till att jag inte valt att gå digitalt. Lejonparten av dagens e-böcker är helt enkelt den fysiska bokens text digitaliserad i ett rinnande dokument. De flesta människor är vana vid att läsa sin text på det viset, rakt upp och ner och utan krusiduller, så därför produceras e-böckerna på det viset också. Och det är ju faktiskt vansinnigt tråkigt. För i det digitala universumet finns ju möjligheter till så otroligt mycket mer! Du behöver inte gå längre än till plattformen som du läser denna text på: internets hemsidor bjuder på väldigt innovativa förstärkningar av läsupplevelsen. Länkar. Popup-fönster. Ljud. Animerade illustrationer. Filmsekvenser. Tänk om det kunde vara mer sådant i de digitala böckerna!

Så, som sagt, vi tittar på vad det finns för möjligheter till att förstärka läsupplevelsen i ”Vackra kyrkor jag besökts” e-bok. Nästa vecka ska jag ta upp lite av de saker som vi funnit.

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Svenska novell-länkar

Idag handlar det om noveller. Men inte hur man tänker eller skriver en novell, utan vad man kan göra med sitt färdiga manus.

För några veckor sedan hade jag ett inlägg om hur man kan översätta och skicka in noveller till amerikanska tävlingar och antologier. Idag lägger jag fokus på svenska motsvarigheter.
Det finns inte så många alternativ i det här landet om man vill tävla eller bli publicerad med sin novell. Men efter lite googlande och grävande i mina egna erfarenheter så kommer här en lista som ändå är rätt matig.
Det brukar inte vara lika hårt med formateringen av noveller här, men det är lika bra att dubbelkolla om de önskar ett visst typsnitt eller sidantal innan du skickar in din text.
Ersättning är väldigt olika, från äran eller ett gratisex av boken, upp till 10000 kronor.

Bli publicerad!

• Eskapix, förlaget med fokus på det alternativa och subversiva, med slagsida åt skräck.
• Sparv, litterärt onlinemagasin som publicerar noveller och poesi på sin hemsida.
• 3 kilimanjaro. Skaparna av förlaget Söt Robot och bloggen Swedish Zombie publicerar fantastik. Sista datum för deras senaste novelltävling ”haunted house” passerade precis, men håll ögonen öppna efter fler.
• Bloggen Swedish zombie publicerar skräcknoveller.
• Bonne nouvelle, kallar sig tidskrift i pocketformat, ger ut novellsamlingar som delvis är tematiska. Har för tillfället intagningsstopp, men det kan vara värt att återkomma senare.
• Gorgon magazine, webbpublikation som publicerar fantasy, skräck och sci-fi-noveller.
• Affront förlag. Ger ut scifi-romaner och antologiserien Maskinblod. Maskinblod 3 står snart för dörren, skicka in din bästa scifi-novell!
• Andra världar är både en bokmässa och ett förlag som i år ger ut steampunknovellsamlingen ”I varje ångetag”. Kan vara värt att hålla ögonen öppna efter en eventuell fortsättning eller andra antologier.
• Catahay ger ut antologier på olika teman inom genrerna scifi, fantasy och skräck. Deras femte samling kommer ut i år – håll koll efter nummer sex.
  
• Tidningen Skriva har en stor novelltävling 2014, med en förstaprissumma på 10000 kronor. Dessutom har man mindre tävlingar i varje nummer.
• Umeå litteraturfestivals novelltävling, med en vinstsumma på 100.000. öppnar senare under 2014.
• Författartipsbloggens lista på aktuella skrivartävlingar.
• Skrivarsidans novelltävling med fritt tema.
• Mix förlag, ingår i Bonnierförlagen, tar emot manus för eventuell publicering, både noveller och romaner. Ger endast ut i digital form.
• Novelle är ett forum på nätet för novellförfattare. Man blir medlem och publicerar sin text, och läser och kommenterar andras noveller eller dikter.
• Kapitel 1. Du ”blir medlem, publicerar dina texter och skapar böcker på nätet”. De har dessutom månadens novelltävling, och så småningom ges vinnarna ut i en gemensam e-bok.
• Ligga med P3. Skriver du erotiska noveller är detta länken för dig! Skicka in max 2 A4-sidor, får den inläst och sänd i P3.
• Hemmets veckotidning. Länk till deras novelltävling förra året, håll ögonen öppna efter kommande. Köper även in noveller.
• ICA-kuriren. Länk till deras novelltävling förra året, håll ögonen öppna efter kommande.
• Allas veckotidning. Länk till deras tävling 2012, de köper även in noveller
• EDIT: Hoi förlag publicerar noveller av etablerade och oetablerade författare (om du är beredd att betala för det).
• EDIT: Ariton förlag söker bidrag till en antologi om personlig utveckling, deadline 6 april.

Om någon av länkarna skulle vara fel, eller om någon fakta inte stämmer, eller om det finns någon mer länk som jag missat, så kommentera gärna i kommentarsfältet så justerar jag.

Detta var ett inlägg i debutantbloggen 2014.

Intressanta berättarperspektiv

Tre romaner med intressanta berättarperspektiv:

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten – Mark Haddon. 
Berättas ur en gravt autistisk 15-årig pojkes perspektiv. En natt hittar han grannens hund dödad – han beslutar sig för att lösa fallet. Helt fantastisk bok som med 100%-ig konsekvens lyckas förmedla hur det världen förmodligen upplevs och tolkas ur ett autistiskt perspektiv.

Johnny var en ung soldat – Dalton Trumbo
 Berättas ur perspektivet av en ung soldat som under första världskriget ligger på ett fältsjukhus med i princip hela kroppen bortsprängd: armar, ben, ansikte, talförmåga – han saknar totalt möjlighet att kommunicera med andra. Men han tänker – o ja, man har tid att tänka en himla massa när man ligger som ett paket i en sjuksäng…

Flickan från ovan – Alice Sebold
 Berättas ur den mördade flickan Susie Salmons perspektiv. Att berätta ur en döds persons perspektiv är inte unikt, och till och med ganska vanligt på film (”American beauty”, ”Sunset boulevard”). Men det är nåt som jag skulle vilja testa någon gång – man får en unik möjlighet att låta berättaren se saker som vore omöjligt om den levde.

Detta var initialt ett enkätsvar på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 6 - att inte kunna välja väg

Vad gör man om man har för många vägar att välja på?

Det är bra att ha flera alternativ när man ska påbörja ett nytt projekt. Bättre än motsatsen, att inte ha några alls. Men frågan är om man kan få för många alternativ.

Jag börjar nämligen bli lite orolig.

Min plan att hitta ett kommande projekt har utvecklat sig till att bli lite för mycket av ett projekt i sig självt. Vilket har lett till att jag inte har skrivit nånting alls av värde den senaste månaden. Det har blivit en del outlinande och synopsisknattrande, men inte någon ”riktig” text.
Visst har jag haft en hel del jobb som krävt sin tid. Men det kan man bara skylla på till en viss gräns. Om det fortsätter att vara så, så måste man se till att strukturera om sitt liv så att man får tid till att skriva. Jag har dessutom inget 9-till-18-jobb, utan frilansar inom film och tv, så det är egentligen inte synd om mig, jag brukar kunna få dagar, ibland en vecka eller mer av eget kreerande.
Men som med allting annat så är det lätt att man vänjer sig vid en bekväm lunk när man väl kommit in i den. Att det är skönare att inte göra något ansträngande än att göra det.

Det är därför oron sprider sig i kroppen.

I väntan på vadå…

En kort sammanfattning: jag arbetar med en ny roman på ca 200 sidor som bara ska putsas lite på strukturen innan den är redo att skrivas. Jag skrev 100 sidor på en skrivarkurs för ett halvår sedan, och vissa av dessa kommer jag kunna återanvända helt eller delvis. Men jag var lite för ivrig att sätta igång för textens bästa, därav steget tillbaka och omputsandet.
Jag trodde åtminstone att jag var redo att börja skriva om så fort storyputsandet var klart. Men putsandet har utvecklat sig till att bli ett konstant justerande och jagande efter nya storydetaljer av allehanda slag. Från karaktärer och relationer och karaktärsdrag till scener och twistar och skräckelement. Det hittas på och slängs och kommer nytt hela tiden. Ju mer man putsar desto finare blir det. Så jag har fortsatt att putsa. Och sakta börjat komma till insikten att den här romanen kanske måste få ligga till sig lite, stötas och blötas lite mer, och att jag bör låta nånting annat gå före i kön.
Så jag har börjat se över mina alternativ. Bläddrat igenom mina fem senaste inlägg här på bloggen. Och finner att jag har på tok för många val.

Ska jag skriva crime eller YA? Barnbok eller tematisk novellsamling? Eller ruscha iväg med ett projekt tillsammans med en annan författare?

Jag vet inte.

Nånting som jag verkligen vet är dock att det bultar i kroppen av oförlöst skrivande! Historierna och orden vill komma ut, vilken form de än tar sig. Och det är huvudsaken.
Om bara lusten finns där så kommer rätt historia så småningom.

Så nä. Jag behöver kanske inte vara orolig.

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 5

Hur långt vågar man kliva ur sin comfort zone som författare?

Jag skriver som bekant skräck. Eller fantastik med en dragning åt skräck. Det är i de territorierna jag i princip alltid landar när jag grunnar på idéer. Tänker ut ruskiga saker som folk är med om eller gör mot varandra.

Men sen poppar det ibland upp andra idéer som absolut INTE har några synbara kopplingar till skräck. Det kan vara komiska uppslag. Crimekoncept. Eller barnböcker.

Barnböcker?

Ja, barnböcker!

Men hur fungerar det, kan skräckförfattare verkligen tänka i barnbokstermer? Ligger inte skräck och barnböcker i varsin ände av skalan?

Ja. Och nej.

Kanske skriva barnbok?

Barnböcker har förvisso en annan målgrupp än skräck – i ålder och (kanske främst) i mognad och förmåga att kunna bearbeta otäcka teman.

Men samtidigt: det är i barndomen som allting grundas. De allra flesta trauman och hangups och fobier som vi har härstammar från våra allra första levnadsår. När vi som vuxna läser eller ser och skräms av skräck så blir vi återigen det lilla barnet som ännu inte skaffat sig alla de filter som man har som vuxen. Så det finns en naturlig koppling.

Det finns alla typer av barnböcker; från harmoniska och 100% trygga historier som är som en solvarm midsommaräng, till skrämmande sagor som är som att knuffas ut på en dimhöljd sjöis en dunkel vinterskymning. För mig är det sistnämnda det intressantaste. De trygga sagorna behövs förvisso för att barn behöver ha mycket trygghet i sina liv. Men de där historierna som får barn att tänka och grubbla är de som tar dem ett steg fram i livet, får dem att mogna en smula som människor. Läs exempelvis gästinlägget om en barnbok om cancer och döden.

Det finns så mycket bra barnböcker att inspireras av som är av det mörkare slaget. Från bröderna Grimms sagor, till ALMA-prisvinnaren Shaun Tans samlade och Neil Gaimans ”The dangerous alphabet” och ”The wolves in the wall”.

Jag har gått och samlat på mig en hel del kul barnboksuppslag de senaste åren.

Men jag har inte riktigt kommit mig för att skriva dem. För det är jäkligt svårt att skriva för barn, minst lika svårt som att planera en vuxenroman. Det är lätt att tänka att ”jamen det är ju bara att fylla 24 sidor med fyra rader text vardera, och så lite bilder till”.

Well, läs – verkligen LÄS – en bra barnbok så får du se hur väl uppbyggda och uttänkta de är. Hur olika de är inom de relativt snäva ramar som barnböcker oftast arbetar inom. För precis som med noveller så blir varje ord och varje mening viktigare ju färre de är. Man måste verkligen väga varje stavelse och storyelement på guldvåg!

Ur brorsans bok.

Vad som fick mig att nu börja fundera mer allvarligt på att tag i mina idéer (gamla och nya, de fortsätter komma då och då) var att min bror skrivit en barnbok. Och han vill att jag ska illustrera. För grejen är den att jag tecknar en del. Har jobbat som illustratör en gång i tiden, och jobbade för ett halvt liv sen på en animationsstudio där man gjorde tecknad film. Numera blir det inte så mycket tecknande, det kommer alltid andra kreativa sysslor i vägen.

Hur som helst. Jag har precis producerat tre bilder till hans manus, som han snart ska skicka in till valda förlag. Och då kom jag på att ”ja just det, det är ju så det ska göras!”
Man behöver kanske inte teckna igenom hela boken med en gång och ha den färdig. Varken han eller jag har någon erfarenhet av hur det är med barnboksförlag eftersom ingen av oss nånsin skickat in barnboksmanus. Men om förlaget får manuset i färdigt skick, och till det får tre till fem illustrationer som visar stilen på bilderna och hur karaktärerna ska se ut, så kanske det räcker för att de ska kunna avgöra om de vill gå vidare med det eller inte.*

En egen barnboksfigur

Så vad är det för barnboksuppslag jag har då?
Jag går inte in på några detaljer. Men när jag bläddrar igenom dem så upptäcker jag att det i samtliga finns ett litet mått av fantastik eller till och skräck i dem – men inte i form av monster och blod, utan av märkliga skeenden i en vardag, eller skrämmande känslor som är otrevliga att stöta på, men som man måste konfrontera för att övervinna.

Hmm, ganska likt mina ”vanliga vuxentexter” med andra ord.

* Om någon läsare av bloggen har erfarenhet av hur det fungerar med att skicka in manus till barnboksförlagen så får den gärna kommentera, hur manusen ska vara uppställda, ska man dela upp texten i sidor som de ska vara fördelade i slutänden, eller räcker det med sidestexterna i punktform. Och hur bifogar man illustrationer, räcker det med att skicka några exempelbilder eller bör man helst producera alla? Och hur fungerar det med lektörer för barnböcker?

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 4

Om man har svårt att bestämma sig för en idé, varför inte ta alla då?

Jag fortsätter mina funderingar kring nästnästa bokprojekt. Vill ju hitta en idé som kan få ”ligga till sig” i bakhuvudet medan jag arbetar med nästa manus. Det första inlägget om att stå vid vägskälet handlade om att välja en populär genre som crime eller young adult. Andra handlade om att skriva bokserie. Den tredje handlade om att hitta en skrivarpartner.

Men om man verkligen inte kan bestämma sig? Att man har en massa spridda idéer som verkar lika kul? Eller att man samlat på sig en bunt uppslag där man kommit på själva premissen men ännu inte har någon utarbetad story?

Då kan man plocka ihop de som verkar passa ihop och göra en tematisk novellsamling!

Det finns många fördelar med tematiska novellsamlingar. Och en nackdel.

Vi kan ju börja med nackdelen.

Novellsamlingar är svåra att få utgivna. Sen kan folk säga vad de vill om att en novellist vann Nobelpriset. Titta på topplistorna, strosa runt bland bokhyllorna i bokhandeln: novellsamlingarna lyser med sin frånvaro. Och det tror jag (utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning) spelar in när förlagen får in sådana för läsning och bedömning.

Sådär. Då kan vi fokusera på det roliga, på fördelarna.

Först och främst: en novellist vann Nobelpriset senast! Yay! Det säger väl en hel del om novellens status!

Sen: det är ju så vansinnigt kul att skriva noveller! Man kan ta en briljant idé och polera upp den och presentera den som just det – en briljant idé. Många idéer är inte skapta för att göras 200 eller 400 sidor roman av, ska inte de få bli skrivna?

Det behövs inte en massa utfyllnad för att komma upp i acceptabel längd. Det kanske bara behövs en A4-sida för att idén ska få lämna din fantasi och komma ut i ljuset till allmän beskådan.

Man kan börja skriva på en bra idé, och en kväll, en helg eller en vecka senare har man en färdig text. Försök förvalta en idé på samma sätt i romanform…

En väldigt stor fördel med en tematisk novellsamling är att den inte behöver skrivas på ett bräde. Man kan pyssla med den då och då, återkomma när man känner för det under obegränsad tid. Man kan skriva en novell, och sen skriva nästa en månad senare eller när nu andan faller på.

Man kan jobba på den parallellt med ett romanprojekt. Ibland kan det vara skönt att ta en liten paus från romanen man arbetar med. Varför då inte ägna pausen åt något som skulle kunna bli ännu ett bokprojekt? Att skriva en novell kan vara befriande när man aldrig verkar bli klar med sin pågående roman: att få sätta punkt för en färdig text, om den så bara är 10 sidor, är stärkande för moralen.

Man kan under vägens gång bestämma hur lång den ska vara. Kanske är 150 sidor nog för att täcka temat man valt. Eller så blir den 400 sidor av bara farten eftersom det fanns så mycket att skriva om inom temat. Eller så räcker inte en bok, utan man gör en bok till, och kanske en tredje, på samma tema eftersom det finns så oändligt mycket att utforska.

Men en tematisk novellsamling behöver ju ett tema. Hur ska man veta vilket tema man ska välja?

Kanske en tematisk novellsamling?

Det underbara med en tematisk novellsamling är att det inte finns några gränser. Temat kan vara glasklart, eller ganska fritt tolkat. Det kan vara väldigt snävt, eller otroligt vitt och brett. Och du väljer såklart det tema som passar dig själv bäst.
Här kommer lite idéer på gemensamma nämnare som Du kan välja till Din tematiska novellsamling:

• Om en geografisk plats.
  Låt novellerna kretsa kring en gemensam plats, som ges en själ och ett värde. ”Det andra målet” av Jonas Karlsson roterar några av novellerna runt restaurangen Gondolen på söder i Stockholm, där vi får följa ett skeende ur de olika karaktärernas perspektiv.
  Jag håller faktiskt på att dra upp riktlinjer för en antologi med noveller som har det geografiska gemensamt, och samlar nu på mig bra uppslag, bl.a ska jag hitta på eller sampla en passande mytologi som ska vara genomgående (se punkten om detta längre ner).
• Om en företeelse.
  Företeelser är ett brett område då det kan vara många saker: fenomen, egenheter, särdrag, intressepunkter.  Det kan handla om husdjur. Julfirande. De sju dödssynderna. Blind dates. Fotboll. Rasfientlighet. Har man något som man är intresserad av – varför inte skriva en novellsamling om det.
  Jag läste en faktabok som heter ”501 saker du borde lära dig om filosofi”, och då funderade jag lite på att det vore kul att skriva en skräcknovellsamling där novellerna innehåller tvister på olika filosofiska tankar.
• Om en händelse.
  Någonting händer – vad blir följderna?
  ”After 9/11” är en samling texter av bl.a Susan Sontag och John Updike som skrevs efter terrordådet mot World Trade center.
  ”Crash” är inte en bok utan en Oscarbelönad film, men ett bra exempel under denna kategori, eftersom den på ett novelliknande sätt följer ett antal människor i rasmotsättningarnas Los Angeles och hur de påverkas av en för storyn central bilkrasch.
• Om ett mentalt eller känslomässig tillstånd.
  Olika människor på olika platser som inte har något annat gemensamt än en gemensam känsla.
  I Joyce Carol Oates ”Vredens änglar” möter vi nio olika kvinnor och flickor som var och en hamnar i utsatta situationer som driver dem till mörka handlingar.
  Bernhard Schlinks ”Kärleksflykter” handlar om vilka märkliga saker folk kan ta sig till när de drabbas av kärleken.
• Om en värld eller mytologi.
  I ”Samlade svenska kulter” skriver Anders Fager om ett Sverige där det bakom den vardagliga fasaden pågår ett mörkt, ont, ofattbart spel drivet av djävulska krafter delvis inspirerat av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi.
  I Hasse Alfredsons ”Lagens långa näsa” möter vi poliskommissarie Albin Winkelryds värld av brottsbekämpning, när han under ett cafebesök berättar för en god vän om 21 olika kriminalfall han löst under sina år.
  I ”Stridens skönhet och sorg” berättar Peter Englund om nitton verkliga personer och deras öden under första världskriget.
• Upphovsmannen är den gemensamma nämnaren.
  John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö” är en salig blandning av texter, mestadels noveller, som han skrivit genom åren, som ger en kul och komplex bild av hans skapande.
  Förlaget Eskapix press börjar i år att ge ut en rad novellsamlingar, ”Mitt svarta hjärtebibliotek”, där varje bok fokuserar på specifika författares texter.

Summa summarum: en tematisk novellsamling är rolig att tänka ut och går relativt lätt att skriva, och den kan skrivas parallellt med en roman. Så en sådan kommer definitivt att bli ett sidoprojekt som jag kommer att sparka igång oavsett vad jag sen väljer för annat romanprojekt!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.