onsdag 24 september 2014

Filmmanus 4 - arketyper

För att folk ska gilla ens film måste de gilla ens karaktärer.
Därför ska vi nu, i den fjärde filmmanus-lektionen, titta på några av manusets viktigaste karaktärer: protagonisten och antagonisten.
Huvudpersonen och hans motståndare.
Den publiken hejar på, och den man vill se förlora.
Vi ska även se på några andra av de arketyper som man befolkar sitt manus med. De flesta uttryck är på engelska, jag har valt att fortsätta låta dem vara det eftersom de är så vedertagna, och att det dessutom är svårt att översätta utan att det blir krystat. Inspiration kommer från Syd Field, Robert McKee, Chris Vogler och Dramatica.
En brasklapp: jag skriver ”hjälte”, ”man” och ”han” överallt, men det skulle givetvis lika gärna kunna stå ”hjältinna”, ”kvinna” och ”hon”. Jag är väl bara inte så van vid uttrycket ”hen”.
HJÄLTE/PROTAGONISTOrdet ”hjälte” har sitt ursprung i ett grekiskt uttryck som betyder ”to protect and to serve” (samma ord som står på Los Angeles polisbilar). Ordet ”protagonist” kommer från grekiskans ”protagonistes” som betyder ungefär ”den som spelar förstarollen”. Där har vi väl huvudpersonen i ett nötskal.
Är publikens ”fönster” in i historien.
Den som publiken identifierar sig med.
Den vars perspektiv man som berättare i princip alltid ska hålla.
Om du ska återge en historia som du sett eller läst för en annan person, så är det alltid protagonistens historia du berättar.
Indiana-Jones-file-5769612
Protagonist.
Protagonisten ska besitta någon egenskap som publiken skulle vilja ha. Kan vara styrka, sexighet, självsäkerhet, humor, beslutsamhet. Till och med en protagonist som nörd-losern Napoleon Dynamite i filmen med samma namn gör något som vi alla skulle vilja: han lyckas vinna folks hjärtan, om så bara för tre minuter med en märklig/cool dans inför hela skolan.
Protagonisten växer under sitt äventyr (se lektion 2 om ”the heroes journey”). Ställs inför närmast omöjliga hinder, men övervinner dem genom att plocka fram krafter han inte trodde han hade.
Protagonisten är en man av action. Ingen gillar en oföretagsam hjälte som passivt ser på medans andra tar sig för saker. Nej, han ska vara den person som är den mest aktive i hela historien. När det händer saker så sker det inte av en slump – det är protagonisten som får det att hända!
Protagonisten offrar sig. Vem som helst kan vara aktiv och göra saker. Men bara en äkta hjälte är beredd att förlora, att offra sig för sin sak.
darthvader
Antagonist.
ANTAGONISTHuvudskurken.
Hjältens främsta motståndare.
Uttrycket härstammar från grekiskans ”anti-” (mot) och ”agonizesthai” (kämpa för en vinst).
En protagonist är inte mer intellektuellt fascinerande eller emotionellt tilltalande än vad antagonisten gör honom. Ju tuffare motstånd antagonisten ger, desto bättre verkar protagonisten.
Alla människor är i grunden rätt lata, de gör inte mer än de nödvändigtvis måste, löser inte problem på mer invecklade sätt än som behövs. Varför skulle de? Det vore till och med rätt korkat att ta i mer än vad som är nödvändigt – och på samma sätt vore det korkat att göra mindre än vad som behövs för att lösa problemet (då skulle ju problemet inte bli löst). Därför är det ditt jobb som författare att skapa en så överjävligt svår motståndare till protagonisten som bara är möjligt, för då tvingas denne till sant heroiska insatser för att klara biffen!
Motståndet är oftast en person. Men det kan också vara en grupp av individer, någon form av institution eller ett abstrakt hot. Bra exempel på olika typer av antagonister är Lex Luthor i ”Superman”, vampyrerna i ”Blade” eller Ebolavirus-hotet i ”Outbreak”.
MENTOR
Traditionellt en klok gammal man eller kvinna. Är den som ger ovärderliga råd och vägledning till huvudpersonen. Ibland tränar mentorn protagonisten eller tillhandahåller viktiga verktyg som är nödvändiga för att protagonisten att framgångsrikt ska kunna lösa huvudkonflikten. Mentorer är oftast på huvudpersonens sida, men de kan också ha sina egna mål, som kan eller inte kan vara i linje med protagonistens mål.
Obi Wan Kenobi och Yoda från Star Wars är klassiska mentorer som lär Luke Skywalker att bli en Jedi och guida honom genom självinsikt i hans kamp mot Imperiet.
SIDEKICK
Symboliserar tro och stöd. Står ofta vid protagonistens sida, men kan lika gärna inte alls vara knuten till denne – sidekicken identifieras inte av vem han är utan vad han står för.
Används med stor fördel att spegla protagonistens känslor. Om huvudpersonen är tveksam inför ett uppdrag och om han kommer att klara det, så hejar sidekicken på och övertygar honom om att han kommer klara det.
Sidekicken skulle aldrig vända sig emot protagonisten. Om protagonisten bestämmer sig för att göra något som är fel, så lämnar hellre sidekicken protagonistens sida än att vara med om det som känns fel.
Don Quijotes vapendragare Sancho Panza och Pinocchios ”samvete” Benjamin Syrsa är två typiska sidekicks.
Bugs_Bunny
Trickster hero.
TRICKSTEREn trickster (ungefär ”skojare”) laddar en historia med lättsamhet och kan balansera upp dramaturgisk stagnation. En trickster kan bokstavligen lura de andra karaktärerna i berättelsen, men oftare bjuder den på comic relief. En gammal dramatisk regel är ”make ’em cry a lot, let ’em laugh a little”: även i den allvarligaste och mest spännande film behövs små andningshål där publiken får le och slappna av – där kommer trickstern in.
Ett av huvudsyftena är av psykologisk art: trickstern balanserar ner hjältens allvarliga ego, tar ner honom på jorden och gör honom mänsklig.
Viktigt att påpeka är att dessa arketyper inte måste vara separerade – ibland kan en karaktär vara flera ”typer” samtidigt. En sidekick kan exempelvis vara en trickster, och en ”trickster hero” är ett vanligt fenomen i komedier eller folksagor. Snurre Sprätt är ett väldigt tydligt exempel på det sistnämnda.Det finns en hel uppsjö andra arketyper, hämtade från olika läror: Contagonist, Impact character, Shadow, Threshold guardian, Herald och Shapeshifter är några av dem. Kanske dyker det upp fler här vad det lider.

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Filmmanus 3 - att skapa en karaktär

Utan karaktärer, inget manus. Men karaktärer utan tanke och mål ger heller inget manus att tala om.
Den här veckan ska vi titta på hur du ska tänka för att skapa karaktärerna som ska befolka ditt universum. Vad en karaktär är, hur du ger den liv, och vad som är dess viktigaste beståndsdel.
Till min hjälp har jag haft Syd Fields, Chris Voglers och Robert McKees tankar i ämnet. Dessa saker kan vara nyttiga även vid skapandet av en litterär karaktär.
Det först som är viktigt att tänka på är att EN FILMKARAKTÄR INTE ÄR EN RIKTIG MÄNNISKA!
En karaktär är en metafor för den mänskliga naturen. Den skapas för att belysa vissa aspekter av det mänskliga. Den kan verka normal, men den står över det normala. Där våra medmänniskor är svåra att tyda och förstå sig på, och man i många fall inte vet var man har dem från dag till dag, så är en filmkaraktär 100% logisk och förståelig. Han blir tydlig och klar eftersom han i filmen ställs inför situationer där hans personlighet drivs till sin spets.
Det finns två vägar att mynta en huvudkaraktär. Antingen har du en karaktärsdriven film, där allt centrerar kring en komplex karaktär med en tydlig utveckling, och där du hittar på en story som passar till denna karaktär. Filmen ”Leon” av Luc Besson är ett bra exempel.
Eller så har du en storydriven film, där karaktärerna så att säga ”hälls ner i” den gjutform som är storyn. Om du får en idé om ett bankrån som går fel, eller en skönhetstävling där det sker en massa ”fula” saker bakom kulisserna, så utvecklar du karaktärer som gör denna setup så tillskruvad som bara är möjligt. Bryan Singers ”De misstänkta” är ett utmärkt exempel.
Om du har en historia som har flera karaktärer i centrum är det viktigt att du väljer en av dem och låter den vara huvudperson.
I en film kan du inte ha ett allsmäktigt perspektiv, kan inte ligga och se på händelseförloppet ”utifrån” som man kan i en litterär text (även om en litterär text också mår bäst av ett tydligt perspektiv). Publiken behöver ha någon att ty sig till. Om du har flera likvärdiga personer som inte står ut mer än någon annan så förlorar du en väsentlig detalj: publiken identifierar sig inte med filmen. Så du måste välja en, och låta den vara lite mer drivande än de andra. Han behöver inte nödvändigtvis vara ”ledare för gänget”, kan lika gärna vara en av de som står ”lägre i rang”, men han är den som har insikter och som kommer med idéer, och som publiken är med när viktiga förändringar sker.
character_sketch_process
Man måste vara noggrann när man skissar fram sina karaktärer.
Sen är det dags att planera upp din karaktär.Då är det läge att göra två diagram.

Det första diagrammet handlar om din karaktärs liv fram till filmen börjar. Det som formar karaktären.
Då ska du skriva en biografi, minst en A4-sida med fakta om karaktären och om saker som gjort karaktären till den han är idag, vad som placerat honom på den plattform som är hans utgångsläge inför filmen. Man eller kvinna? Ålder? Var bor han, storstad eller landet? Enda barnet eller syskon? Relation till syskonen? Hur var barndomen, bra eller jobbigt? Relation till föräldrarna? Är han utåtriktad eller introvert? Skola? Utbildning? Listan kan fyllas på efter eget tycke och smak, allt behöver inte ha med filmens story att göra, men allt som kan färga filmen bör tas med. Denna biografi kan såklart ändras och fyllas på vartefter du arbetar med manuset och finner att han nog kanske hellre borde vara på det här sättet än på det där sättet.
Det andra diagrammet handlar om vad som händer med karaktären under filmens gång från första upptoning till sista nedtoning. Det som förmedlar karaktären.
Då ska du skapa tre spalter, som beskriver tre aspekter av karaktärens liv: det professionella, personliga och privata.
Det professionella. Vad arbetar han med? Banktjänsteman eller fribrottare? Hur är det på arbetsplatsen? Har han medarbetare? Hur är relationen med dessa?  Bra relation med sin chef? Umgås han med medarbetarna på fritiden? Genom interaktionen med andra kan du ge din karaktär en tydlig personlighet och ett tydligt perspektiv.
Det personliga. Är karaktären gift? I ett förhållande? Skild? Aldrig varit med en kvinna? Har han vänner? Många vänner eller bara ett fåtal eller en enda? Eller är han en ensamvarg som hänger för sig själv? Det finns många dramatiska möjligheter med relationer. Om du inte vet hur karaktären skulle bete sig, gå till dig själv – hur skulle du själv känna och bete dig om du var i den situationen?
Det privata. Vad gör karaktären när han är för sig själv? Tränar? Hetsäter? Har han husdjur? Hobby? Samlar han på frimärken eller människofingrar? Det är här karaktärens ”riktiga” jag förmedlas, när han inte behöver förställa sig. Där du kan skapa en kontrast till den roll han spelar när han är med andra i sin professionella eller personliga roll.
Slutligen, den kanske viktigaste frågan du måste ställa dig när du börjar arbeta med manuset: VILKET MÅL HAR DIN KARAKTÄR?
Om han är racerförare är hans främsta mål att vinna det där stora loppet. Om han är bankrånare ska han lyckas med rånet mot den där största banken. Om han är polis ska han sätta fast den där gäckande seriemördaren. Om han är en okysst tonåring är hans främsta mål att få ihop det med den stora kärleken.
Sen är det bara att stapla så många hinder, och större och större hinder, framför karaktären som hindrar honom från att nå sitt mål.
Formulera din huvudkaraktärs främsta drivkraft, och du har hittat manusets starkaste motor!
Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Filmmanus 2 - hjältens resa

Du har ett coolt konceptet om en karaktär som du bara älskar. Frågan är bara: hur ska karaktärens historia berättas så effektivt som möjligt?
Inom filmvärlden finns det väldigt många teorier om hur man berättar sin historia effektivast. Det finns en uppsjö skribenter och föredragshållare som lanserat just sina teorier om att skriva framgångsrika manus som är välturnerade, köps för dyra pengar och blir succéfilmer. Man kan bara stilla fråga sig varför inte fler filmer blir blockbusters om det nu finns så många framgångsrika vägar att gå.
Sanningen är väl tyvärr den att det inte finns några kassaskåpssäkra mallar. En budget på biljoner och en stab av strateger kan tyvärr inte tvinga folk att faktisk se en film.
På samma sätt kan inte en massa magiska teorier få ett manus att bli fläckfritt. Att följa mallar och gå på upptrampade stigar har aldrig varit nyckeln till att få fram en produkt som är unik och står ut bland alla andra.
Ska du med andra ord sluta läsa här då?
Inte alls! Jag tror nämligen att det inte är fel att lära sig lite om regler och riktlinjer inom en syssla, och att sedan lära sig att använda dessa på sitt eget sätt. Tricket är att utgå från något använt, men att sedan söka sig bort därifrån, att skapa sin egen unika version av det välkända.
Det finns många recept därute på hur man rör ihop ett filmmanus på bästa sätt. John Trubylanserade sina 22 steps to become a master storytellerRobert McKee ger sina Story-seminarier.Syd Field satte ihop sina Screenplay och paradigm innan han sorgligt nog dog häromåret. Chris Vogler skrev Writers journey och Joseph Campbell Hero with a thousand faces. ProgrammetDramatica pusslar ihop story och karaktärer utifrån inmatade fakta. Och varje enskild manusförfattare har sitt favoritrecept.
Little-Heroes1
Små hjältar.
Jag har personligen funnit två stycken ”läror” vara mer användbara än andra: Chris Voglers ”Heroes journey” för att arbeta med karaktären, och Syd Fields treaktsparadigm för att bygga storystruktur.
Jag kommer i detta inlägg att fokusera på Vogler och karaktärsutvecklingen, och nästa gång ta upp Fields storybygge.
Voglersbok The writers journey (med det han kallar för A Heroes Journey) är kort och gott en utvecklingslista uppdelad på tolv punkter för historiens protagonist/hjältekaraktär. Eller en snitslad bana om man så vill. Om man lyckas få sin protagonist att följa de tolv punkterna längs den snitslade banan, så får man sen en dramatisk, spännande och utvecklande karaktärskurva.
Chris Vogler har brutit upp hundratals filmer i delar och sen dissekerat varje del. Vad han funnit är att ett överväldigande antal av filmernas protagonisters väg genom historierna följde detta mönster.
När jag skrev filmmanus (nu är det några år sen sist) så brukade jag alltid någon gång i processen passa in min karaktär i dessa tolv punkter. Var det någon punkt som inte fanns representerad så såg jag till att addera denna beståndsdel.
Okej. Då tror jag att vi är redo att åka. Listans rubriker är både på originalspråk och översatta.
Hjälteresans tolv punkter:
1. Ordinary world/Den vanliga världen
Presentation av hjältens vanliga, alldagliga värld. Bör vara en kontrast till det som komma skall.
2. Call to adventure/Äventyret dyker uppNågot händer eller dyker upp som pockar på hjältens uppmärksamhet. En utmaning som hjälten måste anta. Unge Harry Potter får för första gången ugglepost (well, han får en hel hög med calls to adventure…) .
3. Refusal of the call/Att först inte följa äventyret
Hjälten känner tvivel eller rädsla, han tvekar när han står på tröskeln till äventyret. Han vill kanske inte anta utmaningen, men kommer till insikt eller tvingas till slut att göra det. Luke Skywalker vägrar följa med Obi-Wan till Alderaan efter att först ha hört bedjan från prinsessan Leias hologram.
4. Meeting the mentor/Möter mentorn
Hjälten känner eller möter en person med större insikt än han själv i problematiken kring äventyret och hans egen roll i det. Hjälten får en lektion i vad han måste göra. Neo möter mentorn Morpheus i ”Matrix”.
5. First threshold/Den första tröskeln
Hjälten har nu antagit utmaningen, bestämt sig för att ta de konsekvenser som det innebär att ge sig ut på äventyret. Han lämnar den vanliga världen och kliver in i den andra/speciella världen. Luke åker med till Mos Eisley, Neo tar steget över till Matrix-universumet.
6. Tests, allies and enemies/Tester, allierade och fiender
På vägen passerar hjälten olika platser och möter olika karaktärer som kommer att spela en stor roll för honom och äventyret: vänner, fiender etc. Luke Skywalker och Ben Kenobi passerar exempelvis Mos Eisleys rymdhamn här, träffar Han Solo och Chewbacca, och attackeras när de ska lämna Tatooine.
7. Approach to the inmost cave/In i den djupaste grottan
Hjälten når till slut sitt mål, motståndets innersta plats, ”land of the dead”, där de kommer att få möta sin motståndare. Luke Skywalker med vänner kommer in i Dödsstjärnan där de så småningom kommer att möta Darth Vader.
8. Ordeal/En svår prövning
Ett “black moment” för hjälten: han går till attack mot faran och verkar förlora. Ett live-or-die-moment – för ett ögonblick vet inte publiken om han kommer att leva eller dö. Hjälten kanske måste verka död för att överleva. I ET svävar rymdvarelsen mellan liv och död på operationsbordet.
9. Reward (seizing the sword)/Belöning (att erhålla svärdet)
Efter att ha överlevt döden får hjälten sin belöning: antingen en skatt eller en insikt. Det är också läge att fira här: efter regn kommer solsken.
10. The road back/Vägen tillbaka
Nu ska hjälten ta sig hem igen efter sitt uppdrag. Men det är en resa som blir svår: fienden jagar efter hjälten, de tänker inte låta honom sticka med skatten så lätt.
11. Resurrection/Återuppståndelse
Ur askan i elden: på Vägen Tillbaka tvingas han möta den största fienden i en sista strid, ondskan och mörkret måste besegras en sista gång. Hjälten dör men återuppstår. Observera att ”dör” lika gärna kan vara bildligt som bokstavligt – det kan handla om en riddare som förlorar en svärdsduell genom ett hugg i bröstet, eller om en företagsledare som förlorar sitt företag som därmed ”blir en död man” i företagsvärlden. Neo blir skjuten av agent Smith, men har ”börjat tro” (som Morpheus säger) och överlever den dödliga skottskadan.
12. Return with the elixir/Återvända med elixiret
Tillbaka till den vanliga världen, med en skatt eller insikt som förändrar livet. Hjälten har blivit en bättre och mer insiktsfull människa.
Det kan vara bra att tänka på att den här formeln inte passar alla huvudpersoner. Om du inte får ihop det med din historia så är det inte din historia det är fel på, utan den behöver bara berättas på ett annat sätt. De tolv punkterna behöver inte komma i exakt den här ordningen (även om de flesta punkterna följer varann naturligt), inte heller behöver du tvinga in alla tolv punkterna om du inte får till det. Men om du har en historia som följer en protagonists resa genom någon form av utmaning eller äventyr, så kan det vara kul att försöka baka om den så att den följer detta. Pröva! Det är en kick när du märker att du faktiskt lyckas strukturera om din historia the Hollywood way!

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Filmmanus 1 - formatering

Jag har arbetat hela mitt vuxna liv inom film- och tevebranschen, som regissör, klippare, fotograf.
Och filmmanusförfattare.
Filmmanus var mitt skrivmedium innan jag började med prosa (som jag skriver lite om här).
Förutom en bunt egenhändigt producerade kortfilmer, så har jag bland annat arbetat med manuset till Roslund & Hellströms thriller ”Odjuret” för SVT; actionfilmen ”Skills” som jag själv regisserade; den amerikanska filmen ”Pathfinder” som var en remake av norska ”Vägvisaren”; en norsk skräckteveserie kallad ”Riggen” (som dock aldrig lämnade manusstadiet); ca tio drafts (arbetsversioner) av thrillern ”Accident man” (efter en egen originalidé) åt ett svenskt produktionsbolag som inte heller den blev av; och nu senast en episod i den kommande episodskräcklångfilmen ”Faust 2.0” (både manus och regi) som kommer på bio och video i höst.
Under ett antal år hade jag en manager och en agent i Los Angeles efter att jag regisserat rysaren ”Sleepwalker” år 2000. Tillsammans med min gode vän och dåvarande parhäst Johan Brännström (som skrev ”Sleepwalker”) åkte jag över ett antal gånger till Hollywood för att gå på möten och sälja in oss att arbeta på olika produktioner.
Dock blev ingenting av i slutänden, så med tiden avvecklade jag managern och agenten och Hollywooddrömmarna.
Men manusskrivandet har jag kvar i ryggmärgen. Under sommaren har jag därför tänkt skriva en serie inlägg som fokuserar på det där med att skriva filmmanus.
Jag vet att det finns många författare där ute som skulle vilja prova på att omvandla sina romantexter till filmmanus, men som inte riktigt vet hur eller i vilken ände de ska börja. Förhoppningsvis kan de få en liten kick i baken och få kontroll över sin filmmanusdröm under hösten.
Rutinerade filmmakare kanske inte kommer att lära sig så mycket av dessa inlägg, men det är inte meningen heller – tanken är att dessa ”lektioner” är för de romanskrivande människor som ännu inte har så mycket insikter i filmmanusskrivande.
Det finns vissa likheter och en hel del skillnader mellan att skriva en roman och att skriva ett filmmanus.
Båda är såklart baserade på en välturnerad intrig och intressanta karaktärer.
Gestaltning är en oerhört viktig ingrediens, på film dock snäppet viktigare, då du där helst inte bör förmedla exempelvis viktiga karaktärsdrag genom att låta någon säga det, utan det måste visas i bild.
Texten i en roman är tänkt att läsas av alla de människor som köper boken, medan ett filmmanus egentligen bara är ett mellansteg i produktionen och inte ska läsas av någon annan än de som jobbar för att filmen ska hamna på duken eller teveskärmen.
Den allra största skillnaden är såklart bilderna: medan du med en bok kan måla upp bilder för folks inre, så ska filmmanustexten på papperet omvandlas till bilder. Detta gör att vissa saker helt enkelt diskvalificeras i ett filmmanus: du kan inte förmedla en karaktärs tankar, eftersom man inte kan film vad folk tänker.
Visst, man kan ha en voiceover, men det är inte att föredra, om man inte gör de som en smart eller tematisk berättarkomponent (noir-thrillers brukar t.ex ha den desillusionerad deckarens trötta röst på ljudspåret).
Oftast brukar dock en voiceover vara en slapp lösning av en filmmakare som inte kom på hur han skulle förmedla infon ”filmiskt”.
”Filmiskt” är för övrigt en term som kommer att förekomma här då och då: att berätta ”filmiskt” betyder att man förmedlar en sak på ett visuellt sätt, på ett sätt som gör att publiken kan ”läsa” syftet med en bild eller hur en scen läggs upp utan att det förtydligas med kompletterande faktainfo i röst eller grafisk text.
Vad som är betydligt lättare på film är att det visuella inte behöver beskrivas när det väl hamnar på duken. I en bok har du inga andra hjälpmedel att beskriva en plats eller sak än dina ord. I ett manus kan du inte lägga en sida på att beskriva detta, utan det gäller att hitta en kort och snärtig information eftersom det på filmduken omedelbart kan ses av publiken.
Som okänd filmmanusförfattare vars verk ska läsas kritiskt av potentiella producenter har du här en nackdel gentemot exempelvis en känd filmare som skriver sina egna manus och redan har kontakt med en producent: du måste med få ord skapa rätt stämning och beskriva det som syns så att producenten inges rätt känsla. Den kände filmaren kan antyda känslor och stilar, eftersom producenten vet hur han tänker utifrån tidigare alster.
Längden på en roman brukar variera mellan 250 och 400 sidor. Ett filmmanus är mellan 90 och 120 sidor, där man kalkylerar en sida per minut. Så det går onekligen snabbare att skriva ett filmmanus.
Men det är ju vedertaget att ju färre ord en text har, desto tyngre väger varje ord. Du måste alltså vara kort och koncis och väldigt precis när du skriver ett filmmanus, något som kräver viss rutin, men övning ger som bekant färdighet.
En grundläggande del av filmmanusskrivandet är formateringen.
Filmmanustexten flödar inte bara på som i en roman, det finns vissa upplysningar som behöver sprängas in kring scenerna. Manuset ska som sagt inte läsas av någon annan än de som arbetar med filmen, så det kan innehålla en massa fakta och ha en formatering som skulle störa den vane romanläsarens läsrytm.
Exempelvis behövs det upplysas om vilken plats en scen utspelas, om det är utomhus eller inomhus och när på dygnet det är. I en romantext flätas såna saker in i texten, medan man på film omedelbart kan se i bild var och när personerna är, vilket gör att man upplyser om det i torra fakta i scentextens inledning.
Hur formateras ett filmmanus då? I filmbranschen används vissa speciella program som har formateringarna förinställda. Den som inte har ett sådant program måste kanske använda sig av Word, vilket också funkar bra.
Här är en skärmdump från manuset ”Accident man” som jag arbetade på för fem år sedan. Här finns alla de beståndsdelar som behöver vara med för att manuset ska vara komplett.
filmmanus formatering
Låt oss gå igenom delarna uppifrån och ner:
Scenrubrik – berättar fakta om tidpunkt och plats för scenen. Den här scenen utspelar sig inomhus (INT står för interiör), i ett krematorium, dagtid.
Övergång – används sällan eftersom det ofta klipps till en ny scen. Det är en teknisk beskrivning, dvs att man med manuset säger åt filmmakarna hur man ska gå in i en scen, i det här fallet att man tonar upp från svart. Brukar inte alltid uppskattas av filmmakarna – ofta löses såna saker under klippningen, där man kan känna om en toning stämmer överens med tempo och stämning i scenflödet, eller om ett rakt klipp passar bättre. Därför kan man gott strunta i att ha såna här anvisningar om man inte har en genial tanke med det.
Action – har ingenting med filmens genre att göra, inte heller är det nödvändigt att det händer en massa (det kan lika gärna vara beskrivningen av en person som ligger i en säng). Det är ”brödtexten”, scenens händelsebeskrivning. Det kan vara bra att då och då ”lufta” actiontexten med att göra nya stycken – tänk på det som att du ”klipper upp” filmen genom att göra ett nytt stycke när något nytt sker. Ett filmmanus består till allra största del av action.
Karaktär – namnet på den karaktär som säger repliken
Tekniskt förtydligande – används inte heller speciellt ofta. O.C. i det här fallet betyder ”Off Camera”, dvs att personen som säger repliken inte syns i bild när han säger den. Såna här saker ska heller inte läggas med om det inte finns ett syfte med det, eftersom även såna saker brukar lösa sig i klippningen – först där bestämmer man om man vill låta den talande personen ligga i bild eller om man ska ligga på den som lyssnar. I just det här fallet är min tanke att personen som talar inte ska vara i bild, eftersom jag vill att publiken inte ska lämna  huvudpersonens känsla.
Replik – det som karaktären säger
Parentes – används heller inte så ofta, eftersom det anses vara en anvisning hur man tycker att en skådespelare ska säga sin replik. Det brukar sällan uppskattas av skådespelarna, som själva eller tillsammans med regissören vill komma fram till vilken sinnesstämning som gäller i scenen, och därmed hur repliken ska sägas.
Om man tittar på exemplet ovan så ser man att de olika raderna börjar på olika avstånd från vänstermarginalen.
Det är en förinställd inställning i det program (Final draft) som jag brukar använda. Om man ska skriva i Word har jag dock testat mig fram till följande inställningar för att få manuset att likna ett ”riktigt” filmmanus (jag använder PC, så Mac-människor får leta upp motsvarande inställningar på sin dator):
  • Använd typsnitt Courier New, storlek 11 p.
  • Välj radavstånd 1,5, och 0 (noll) som avstånd vid Retur.
  • Ställ in tabbarna (under Sidlayout > Stycke, klicka på knappen ”tabbar…”) på standardavstånd 1 cm.
  • Väl sen dessa tabblägen för de olika elementen: tabbläge ”o” för både scenrubrik och action, ”5” för karaktär, ”4” för parentes, ”3” för replik och ”10” för övergång. Alternativt kan man specialdesigna egna tabbar för exakta dessa punkter.
  • För att det ska bli så luftigt som filmmanus brukar vara så kan man göra en extra blankrad före och efter scenrubriken och före och efter varje replik.
Scennummer är bra att ha såklart, men eftersom man brukar lägga till och ta bort scener lika ofta i filmmanus som när man skriver vanliga manus, så är mitt förslag att vänta med numreringen tills man är nästan klar och allting sitter där man vet att det ska vara.
Lycka till!

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Att omge sig med inspirerande människor

Man är så bra som ens medspelare gör en.
Titta på lagen i fotbolls-VM som pågår just nu. I princip alla länder har sina stjärnor. Men lagen hade inte kommit dit de är om de inte lärt sig arbeta tillsammans och blivit väl fungerande lagmaskiner.
Ibland funderar jag som författare på det där med lagspel. Författeriet är en så ensam syssla. Man får mestadels dra hela lasset själv om man ska röra sig mot målet.  Då är det viktigt att hitta sammanhang där man kan bli en del av ett kollektiv, att få hjälp med energin för att röra sig framåt.
Jag har under det senaste halvåret hittat några olika sammanhang där jag fått vara en del av något större, där jag fått bekräftelse eller fått lysa av andras lyskraft.
Vid årsskiftet startade jag tillsammans med tre andra aspirerande skräckförfattare skrivargruppen VÄSEN.
Det var en förlängning av skrivarkursen vi gått på Skrivarakademien i Stockholm. Vi – Klas, Christina, Madeleine och jag – hade alla haft Anders Fager som lärare. Vi möttes i en gemensam lust att skriva skräck, och på en gemensam ambitionsnivå att verkligen vilja komma någon vart med vårt skrivande.
Alla har projekt som vi arbetar med, och när vi setts varannan vecka har vi haft nya texter att diskutera: strukturkartor, synopsis och färdiga kapitel – ingenting har varit för nördigt eller ostrukturerat för att snacka igenom och bena ut.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: att få dissekera sina texter i ett sånt här sammanhang är ovärderligt. Alla slår ihop sina kloka huvuden för att hitta det allra bästa sättet för att ens text ska få vingar och flyga.
Hittills har två av oss kontrakt med förlag: Madeleine Bäck kommer 2016 ut på Raben & Sjögren med den första boken i en tänkt young adult-trilogi. Och jag kommer som bekant ut i år, närmare bestämt den 8e december (japp, releasen är framflyttad) på Eskapix press. Klas Augustssons och Christina Barklunds projekt kommer tids nog också att se dagens ljus.
VÄSEN1b
Min skrivargrupp Väsen från vänster: jag, Madeleine, Christina och Klas.
Och apropå min egen release: arbetet kring en kommande bok är ju såklart ett teamwork som heter duga.
Jag har haft turen att ha fått in några fantastiska namn i projektet. Det är dags att presentera några namn som gett projektet en tyngd som jag inte vågade hoppas på när jag först började arbeta med manuset för ett par år sedan. Namn som har lyskraft i fantastikgenrern, och förhoppningsvis kommer att spilla över lite av sin glans även på ”Vackra kyrkor jag besökt”.
eskapix_haxrotterFörläggare Henrik Holmström har arbetat med skräcklitteratur i tio år. HansEskapix press har ett troget följe som verkligen gillar det han gör: goodwill kan man som bekant inte köpa för pengar, det förtjänar man genom träget, hårt och konsekvent arbete.Jagannath
Lektör Karin Tidbeck (som jag skrev om förra veckan) har kommit ut med romanen ”Amatka” och den prisvinnande novellsamlingen ”Jagannath”. Hon har en sällsynt personlighet och integritet i allt hon gör, är en briljant lektör och har en suverän känsla för fantastik.
dodvatten_omslagIllustrationer görs av Lars Krantz, en av Sveriges allra främsta och mest karaktäristiska skräckserietecknare. Hans svartvita ”Dödvatten” är ju fantastisk, och tidningen Bild & Bubbla hade häromsistens en skräckspecial, där man hade extra mycket fokus på just Lars och hans värv.nordiska-väsen
Omslaget tecknas av Johan Egerkrans. Japp, han med boken ”Nordiska väsen”. Hur coolt är inte det på en skala?! Både hans bok och ”Vackra kyrkor jag besökt” rör sig i ungefär samma väsen-universum, så det var logiskt att fråga honom. Efter sommaren kommer det smakprov på Johans kyrko-omslag.
Detta är en väldigt fin laguppställning. Det är självklart ingen garanti att en fin laguppställning automatiskt vinner matchen. Men jag är stolt och glad över mina medarbetare så här långt, vartenda ett av dessa namn garanterar kvalitet på just sitt område.
Och det bästa av allt: jag har växt med dessa namn. Mina medspelare har fått mig att öka ambitionsnivån, gjort att jag vill göra ”Vackra kyrkor jag besökt” ännu snäppet bättre. Det är så en bra lagmaskin ska fungera.

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Den stora lektörslakten

Usch och ångest och fyfanihelvete.
Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.
Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”
Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).
Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.
När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?
När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.
Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”
Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.
VK lektör1
A slice of lektörskommentarer
Vad bestod då kritiken av?
Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.
Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:
  • Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
  • Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
  • Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
    Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.
Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.
Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!
Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Att läsa viktig litteratur

Så mycket böcker, så lite tid.
Idag ska jag ta upp något som egentligen borde klassas som något bra, men som är ett ständigt problem för mig.
Jag pratar om alla de där böckerna som man bara måste ha läst.
Klassiker, snackisar och trendskapare.Nobelpristagare, augustvinnare och bästsäljare.
Titlarna är oändligt många. Och visst är det kul att veta att det finns så vansinnigt mycket bra att läsa, att källan med bra litteratur liksom aldrig kommer att sina.
Det är bara det att jag aldrig kommer att läsa alla dessa böcker, eftersom jag inte kommer att få tid till det!
book piles
Så mycket böcker, så lite tid.
Jag vill kategorisera mig själv som en läsande människa. Eftersom jag skriver så måste jag hämta inspiration och energi någonstans ifrån. Som Stephen King så väl formulerar det: “If you don’t have time to read, you don’t have the tools to write. Simple as that.
Men det blir alldeles för sällan att jag läser, egentligen bara vid två tillfällen i mitt vardagsliv: när jag går och lägger mig, och när jag sitter på muggen.
Så jag måste prioritera mitt läsande. Välja vilka böcker som jag ska lägga min dyrbara lästid på. Och då får tyvärr Dostojevski, Hemingway och Faulkner stryka på foten.
För varje läst bok finns det hundra olästa. Att välja vilken bok som jag ska läsa blir samtidigt ett val att välja vilka böcker som jag INTE ska ha läst vid dagens slut.
Under min tonår läste jag i och för sig många av de klassiska författarna. Men det finns alltför många kvar på listan. Och de får tyvärr stå tillbaka för böcker som ligger närmare min egen gärning.
Det blir numera antingen titlar som fördjupar min kunskap och känsla inom min egen genre. Eller författare som inspirerar mitt eget skrivande. Eller skrivande vänner som jag vill läsa eftersom jag vill visa respekt genom att ha koll på deras skrivande.
En gång i tiden, när jag jobbade med film och såg ett bäst-före-datum på min egen plats i branschen, så brukade jag längta tills jag blev pensionär.
Jag tänkte att då kommer jag äntligen ha tid att se alla de filmer och teveserier som jag aldrig haft tid att se under mitt aktiva liv.
Nu har jag fattat att jag aldrig kommer att hamna där, i nån sorts filmwatching eller bookreading heaven. För jag har börjat skriva, och som författare har man inget bäst-före-datum på samma sätt.
I den lilla svenska filmbranschen är det till att börja med svårt att leva på sitt värv, och det finns alltid personer som är yngre och hungrigare och flavour-of-the-day som utkonkurrerar de äldre om de jobb som dyker upp. Som författare kommer jag, om jag får behålla hälsa och kreativitet, att kunna fortsätta sitta bakom mitt skrivbord, vid min dator, och skriva när jag fyller nittio.
Visst kan jag tänka mig att läsandet och filmtittandet kommer få mer tid när orken inte är som den brukade vara. Men kreativiteten kommer alltid att få stå i första rummet, oavsett om jag är bästsäljare eller inte, eller om jag har förlagskontrakt eller inte, eftersom det är i skrivandet en stor del av min identitet sitter.
Så jo, jag kommer nog att fortsätta hårdprioritera vilka böcker jag ska läsa tills jag dör.
Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

Cirkus Gaiman

Det finns boksigneringar. Och så finns det boksigneringar.
Jag har varit på ett antal signeringar i mina dagar. Det har varit både författare på boksigneringar och skådespelare på mässor. De flesta tillfällen har man fått köa en halvtimme, skakat hand med stjärnan, fått en kråka i boken och tagit en bild.
Jag tycker sånt är kul. Är lite nördigt förtjust i att ha en upphovsmans personliga hälsning i eller på nånting som jag gillar.
Köade med sonen för autograf av Martin Kellerman för tio år sedan i den första feta samlingsutgåvan av hans alster. Har fått autografer av Chewbacca, C-3PO, Darth Vader, Hellboy, Leatherface och Freddy Kruger på scifi-mässan.
gaiman_oceanen
Så jag tänkte att det skulle vara himla kul att få en autograf av författaren Neil Gaiman, när han nu var i Stockholm i veckan för att promota sin senaste roman ”Oceanen vid vägens slut”.
Karln är ett osedvanligt hett villebråd av fans och kulturbransch, och hans schema var tight: samtal på Akademibokhandeln, föredrag på Kulturhuset och teveinspelning av Babel.
Och så signering på science fiction-bokhandeln i Gamla stan. Det kunde såklart vara kul att åka dit och få hans autograf. Jag gillar hans romaner, är charmad av hans barnböcker och älskar hans noveller. Men tidigt flaggades det om att det var risk för en massiv anstorming, så eventet byggdes upp i två delar: kl 10.00 när affären öppnade så skulle man köa sig till en nummerlapp. Kl 16.00 började sen själva signeringen där nummerlapparna skulle användas. Bra tänkt. Risken för fullkomligt kaos var väl överhängande annars.
Men det blev inte lättare för det.
Jag är nog inte van vid det där kulttänket. Har aldrig tältat för en konsert eller köat i dagar för att få premiärbiljetter.
Bokhandeln öppnar som sagt kl 10.00. Kl 09.30, när jag går till tunnelbanan, ser jag ett oroande inlägg på scifi-bokhandelns event-sida på FB: ”kön sträcker sig runt gathörnet, det är femtio stycken hittills”.
När jag anländer till Gamla stan 09.50 börjar jag misstänka att jag kommer få en rätt hög nummerlapp: kön är två gathörn och tre gator lång. Från Västerlånggatan, via Tyska brinken och en bra bit in på Lilla Nygatan.
cirkusgaiman01
Kön för att få en nummerlapp till Neil Gaimans signering ringlade från Västerlånggatan…
cirkusgaiman02
…runt hörnet och ner längs Tyska brinken…
cirkusgaiman03
…och en bra bit in på Lilla Nygatan.
När klockan är 10.07 dyker det upp en kille som jobbar på bokhandeln. De första 150 nummerlapparna är slut, numrerade enligt datumordning från 1 januari till 31 maj. Han börjar dela ut lappar med juni och juli och säger att man gott kan hänga utanför affären eftersom det kanske finns en möjlighet att signeringen går fortare än beräknat. De som får augustilappar kan nog däremot inte räkna med att komma in. Jag har 28 juli.
Jag tänker att ”I’m too old for this shit” och tar tunnelbanan hem. Har inga planer att åka tillbaka för att eventuellt få audiens.
cirkusgaiman06
Men sen läser jag på event-sidan på FB att Gaiman är en van signerare. Han klarar enligt eget utsago av 1000 signeringar på en timme. Så jag åker dit i hopp om att kön ska rulla på snabbare än väntat.
Och en och en halv timme efter att signeringen börjat så står jag där framför honom. The rockstar of fantasy. Neil Gaiman.
Och jag är faktiskt en smula starstruck, och får både skaka hans hand och en finfin dedikation (”Believe!”) i mitt ex av ”Amerikanska gudar”.
Jodå, det finns boksigneringar, och så finns det boksigneringar!
Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.