Filmmanus 4 - arketyper

För att folk ska gilla ens film måste de gilla ens karaktärer.

Därför ska vi nu, i den fjärde filmmanus-lektionen, titta på några av manusets viktigaste karaktärer: protagonisten och antagonisten.
Huvudpersonen och hans motståndare.
Den publiken hejar på, och den man vill se förlora.

Vi ska även se på några andra av de arketyper som man befolkar sitt manus med. De flesta uttryck är på engelska, jag har valt att fortsätta låta dem vara det eftersom de är så vedertagna, och att det dessutom är svårt att översätta utan att det blir krystat. Inspiration kommer från Syd Field, Robert McKee, Chris Vogler och Dramatica.
En brasklapp: jag skriver ”hjälte”, ”man” och ”han” överallt, men det skulle givetvis lika gärna kunna stå ”hjältinna”, ”kvinna” och ”hon”. Jag är väl bara inte så van vid uttrycket ”hen”.

HJÄLTE/PROTAGONISTOrdet ”hjälte” har sitt ursprung i ett grekiskt uttryck som betyder ”to protect and to serve” (samma ord som står på Los Angeles polisbilar). Ordet ”protagonist” kommer från grekiskans ”protagonistes” som betyder ungefär ”den som spelar förstarollen”. Där har vi väl huvudpersonen i ett nötskal.
Är publikens ”fönster” in i historien.
Den som publiken identifierar sig med.
Den vars perspektiv man som berättare i princip alltid ska hålla.
Om du ska återge en historia som du sett eller läst för en annan person, så är det alltid protagonistens historia du berättar.

Protagonist.

Protagonisten ska besitta någon egenskap som publiken skulle vilja ha. Kan vara styrka, sexighet, självsäkerhet, humor, beslutsamhet. Till och med en protagonist som nörd-losern Napoleon Dynamite i filmen med samma namn gör något som vi alla skulle vilja: han lyckas vinna folks hjärtan, om så bara för tre minuter med en märklig/cool dans inför hela skolan.

Protagonisten växer under sitt äventyr (se lektion 2 om ”the heroes journey”). Ställs inför närmast omöjliga hinder, men övervinner dem genom att plocka fram krafter han inte trodde han hade.

Protagonisten är en man av action. Ingen gillar en oföretagsam hjälte som passivt ser på medans andra tar sig för saker. Nej, han ska vara den person som är den mest aktive i hela historien. När det händer saker så sker det inte av en slump – det är protagonisten som får det att hända!
Protagonisten offrar sig. Vem som helst kan vara aktiv och göra saker. Men bara en äkta hjälte är beredd att förlora, att offra sig för sin sak.

Antagonist.

ANTAGONISTHuvudskurken.
Hjältens främsta motståndare.
Uttrycket härstammar från grekiskans ”anti-” (mot) och ”agonizesthai” (kämpa för en vinst).
En protagonist är inte mer intellektuellt fascinerande eller emotionellt tilltalande än vad antagonisten gör honom. Ju tuffare motstånd antagonisten ger, desto bättre verkar protagonisten.
Alla människor är i grunden rätt lata, de gör inte mer än de nödvändigtvis måste, löser inte problem på mer invecklade sätt än som behövs. Varför skulle de? Det vore till och med rätt korkat att ta i mer än vad som är nödvändigt – och på samma sätt vore det korkat att göra mindre än vad som behövs för att lösa problemet (då skulle ju problemet inte bli löst). Därför är det ditt jobb som författare att skapa en så överjävligt svår motståndare till protagonisten som bara är möjligt, för då tvingas denne till sant heroiska insatser för att klara biffen!

Motståndet är oftast en person. Men det kan också vara en grupp av individer, någon form av institution eller ett abstrakt hot. Bra exempel på olika typer av antagonister är Lex Luthor i ”Superman”, vampyrerna i ”Blade” eller Ebolavirus-hotet i ”Outbreak”.

MENTOR
Traditionellt en klok gammal man eller kvinna. Är den som ger ovärderliga råd och vägledning till huvudpersonen. Ibland tränar mentorn protagonisten eller tillhandahåller viktiga verktyg som är nödvändiga för att protagonisten att framgångsrikt ska kunna lösa huvudkonflikten. Mentorer är oftast på huvudpersonens sida, men de kan också ha sina egna mål, som kan eller inte kan vara i linje med protagonistens mål.
Obi Wan Kenobi och Yoda från Star Wars är klassiska mentorer som lär Luke Skywalker att bli en Jedi och guida honom genom självinsikt i hans kamp mot Imperiet.

SIDEKICK
Symboliserar tro och stöd. Står ofta vid protagonistens sida, men kan lika gärna inte alls vara knuten till denne – sidekicken identifieras inte av vem han är utan vad han står för.
Används med stor fördel att spegla protagonistens känslor. Om huvudpersonen är tveksam inför ett uppdrag och om han kommer att klara det, så hejar sidekicken på och övertygar honom om att han kommer klara det.
Sidekicken skulle aldrig vända sig emot protagonisten. Om protagonisten bestämmer sig för att göra något som är fel, så lämnar hellre sidekicken protagonistens sida än att vara med om det som känns fel.
Don Quijotes vapendragare Sancho Panza och Pinocchios ”samvete” Benjamin Syrsa är två typiska sidekicks.

Trickster hero.

TRICKSTEREn trickster (ungefär ”skojare”) laddar en historia med lättsamhet och kan balansera upp dramaturgisk stagnation. En trickster kan bokstavligen lura de andra karaktärerna i berättelsen, men oftare bjuder den på comic relief. En gammal dramatisk regel är ”make ’em cry a lot, let ’em laugh a little”: även i den allvarligaste och mest spännande film behövs små andningshål där publiken får le och slappna av – där kommer trickstern in.
Ett av huvudsyftena är av psykologisk art: trickstern balanserar ner hjältens allvarliga ego, tar ner honom på jorden och gör honom mänsklig.

Viktigt att påpeka är att dessa arketyper inte måste vara separerade – ibland kan en karaktär vara flera ”typer” samtidigt. En sidekick kan exempelvis vara en trickster, och en ”trickster hero” är ett vanligt fenomen i komedier eller folksagor. Snurre Sprätt är ett väldigt tydligt exempel på det sistnämnda.Det finns en hel uppsjö andra arketyper, hämtade från olika läror: Contagonist, Impact character, Shadow, Threshold guardian, Herald och Shapeshifter är några av dem. Kanske dyker det upp fler här vad det lider.

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.