Specialpris till Baby killer

Det gick bra i helgen, då "Baby killer" visades på Sveriges Kortfilmsfestival. Jag vann ett specialpris.

Mer om priset strax. Först och främst såg jag visningen på stor duk som en utmärkt test för bild- och ljudkvalitet. Det jag främst befarade - att bilden skulle vara för komprimerad, eller att renderingen till DVD var gjord i ett DVD-authoringprogram som inte är så  superbra - visade sig inte vara någon större fara.
Däremot fick en lite ny huvudvärk, ljudet var alldeles för dåligt komprimerat. Den skallrade i dukställningen vid några extra basfylliga passager, och i åtminstone en scen "pumpade" det i den lite brusigare bakgrundsatmosfären på en kyrkogård (dessa ljudfel var inget jag la märke till i min storbildsteve hemma, men jag måste nog koppla in surroundsystemet och göra ordentliga tester nästa gång). Så där kommer jag få ta ett kliv tillbaka och tänka nytt. Det var hur som helst jättebra att får göra dom här testerna, nu har jag svart på vitt vad som behöver åtgärdas innan jag på allvar skickar ut filmen på festivaler runt om i världen.

Prisvinnande eftertexter:



Men sen vann jag ett specialpris! För filmens eftertexter. Jag älskar animerade eftertexter, där filmen så att säga återberättas i tecknad form (som till exempel i "Lemony snickets"). Så jag tog mig tid ett par dagar och tecknade gubbar och bakgrunder som jag färglade och "klippte ut" och sparade i Ping-format (för att bibehålla bilderna genomskinliga bakgrunder) i Photoshop. Sen la jag ihop alltsammans och animerade det i After effects.
Juryns motivering lyder: "Hedersomnämnande för de genomarbetade och humoristiska eftertexterna i filmen 'Baby killer' som är kongeniala med filmens innehåll". Kul!

Här är alla prisvinnarna samlade på scenen efter prisutdelningen. Bilden är hämtad från Sveriges Kortfilmfestvals hemsida.

 

Inte minst var det ju kul att träffa och språkas med lite gamla filmkompisar, som Mats Gustavsson, Ulf Berggren och Johan Rudbeck.

Och så bytte jag några ord med entusiasten Ahrvid "Skrivalistan" Engholm, som sprungit på festivalen i flera årtionden, och som berättade att han just publicerats i Ukraina med en scifi-novell. Congrats!

Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...

Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.

Författartipsbloggens novelltävling

Vill dela med mig av en "gammal" rolighet (som jag skrivit om på Facebook tidigare).
I november 2012 hade Författartipsbloggen en novelltävling på temat "Fällan". Och jag kom tvåa med novellen DET TOMMA RUMMET. Mycket roligt.
Den skrevs egentligen som en övning under den första terminen skräckskrivarkurs som jag gick på Folkuniversitetet, med Anders "Svenska kulter" Fager som lärare. Faktum är att det var den allra första novell som jag någonsin skrev!

Jag har sysslat med film i många år, och har då varit med i ett rätt stort antal tävlingar, både med egna filmer och som jurymedlem. Först och främst måste det sägas: man kan inte tävla i konst! Det är jättekonstigt att jämföra säg tjugo filmer, som var och en har sitt unika uttryckssätt, och bestämma vilket som är det bästa. Likadant är det såklart med operaföreställningar. Eller lerkrukedrejning. Eller romaner och noveller.
Nu har jag fått min beskärda del av filmpriser. Kanske är denna andraplats den enda "tävlingsframgång" jag någonsin kommer ha i skrivande, och det gör i så fall ingenting. Men inte desto mindre: det är kul att få ett erkännande av den här sorten.
Trots att det är konstigt att tävla i novellskrivande...

Man hittar författartipsbloggens tävling här.

Och här är direktlänken till novellen DET TOMMA RUMMET.

Johannes filmtrailers

För ordningens skull lägger jag upp trailers för mina två filmer, som givit inspiration till bloggens namn.

Först rysaren SLEEPWALKER, som jag regisserade 2000. Den producerades av SF och norska Filmkameratene. Då hetter jag fortfarande Runeborg i efternamn. Jag gifte mig 2004 och tog då min frus efternamn. Mycket möjligt att du sett SLEEPWALKER, då den gått på de flesta tv-kanaler i olika omgångar genom åren.



Här är samma trailer, fast på tyska. Jag bara älskar hur dom mixat in de tyska replikerna direkt ur filmen, med musik och allt.



Här är teasertrailern till parkour-martialarts-action-rökaren SKILLS som jag regisserade 2010. Denna tog vår amerikanska säljagent fram till de internationella mässor som filmen sålts under. Det står "Parkour to kill" överst i rutan - så heter filmen i Frankrike, som är ett av ca femton länder som köpt in filmen.
SKILLS visades på SVT sommaren 2011.

Splatterpunk

Det här är intressant! Det här är mycket intressant!
En god vän som läst min novell "Kittens with chainsaws" i Eskapix senaste antologi sa att jag just hade skrivit splatterpunk. Splatter-what?, undrade jag. Splattret kan jag förstå. Men jag var tvungen att kolla upp termen.

Splatterpunk visade sig vara en strömning främst inom den anglosaxiska skräcklitteraturen på 80-talet. Termen myntades av författaren David J Schow under World Fantasy Convention 1986, och syftade på en extremt våldsam, blodfrossande form av skräck med klara referenser till de italienska giallo-filmerna från 60- och 70-talet av Argento, Bava mfl.
Ett antal författare hade, utan någon gemensam tanke, skrivit denna typ av bloddrypande våldsamma skräckhistorier, som en reaktion på en hittills rätt tillrättalagd form av horror. Och när de kom samman så fann de att de just hade uppfunnit en strömning.

"Splatter" är ju uppenbart vad det betyder, och "punk" kom sig av en anarkistik tanke att vända uppochner och inochut på den invanda och prydliga. Termen var till viss del en blinkning åt Gibsons cyberpunk-håll.
Idag saknar formen sin ursprungliga relevans, eftersom varenda polisserie på tv, som "CSI" eller "Criminal minds" är lika ingående i sitt förevisande av brott och skador som italiensk splatterfilm en gång var.
Här är en intervju med en av männen som var med när det begav sig, John Skipp. Han har mycket spännande saker att säga!



Här är en länk till "Splatterpunk 101", där historien bakom uttrycket finns berättat.

Här är amazons lista på de bästa splatterpunkböckerna.

Här är en länk till en sida där en massa splatterpunklitteratur kan införskaffas.

Jag hade inte läst någon splatterpunk trodde jag, men Clive Barker är en av företrädarna (inte med allt, men med en del av det han skrivit).
Jag har just köpt termmyntaren David Schows klassiska novellsamling "Lost Angels" (1990), en novellsamling som utspelar sig i hans kvarter i Hollywood, LA.

 

Schow har även skrivit filmmanus till "Terror på Elm street 5" (1989) och "Leatherface - Motorsågsmassakern 3" (1989). Återkommer med reflektioner på "Lost angels" när jag fått hem och läst den.

Kittens with chainsaws - smakprov

Om man har en blogg om skrivande, så kan det ju passa att slänga in nån text som man skrivit. Så här kommer ett utdrag ur novellen "Kittens with chainsaws" som just publicerats i Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn" (namnet kommer förresten från en replik ur min novell, fast den repliken finns inte med i det här utdraget).



KITTENS WITH CHAINSAWS (utdrag)

BOOM! Ljus och smäll exakt samtidigt.
      När Stig kommer till sans har han på något sätt redan hoppat upp ur sängen, omtöcknad och stirrig. Det tar ett par sekunder innan han orienterar sig där han står och svajar i mörkret. Usch, han hade en sån hemsk dröm. Han försöker minnas, men det går inte. När urladdningen lyste upp världen släcktes bilderna i de dunkla delarna av hans hjärna.

Stående under det skyddande taket på altanen ser han genom regnet hur den högsta granen i skogen brinner. Blixten slog ner i hans gran. Skit också, hoppas inte det blir något problem.  Han betraktar hur regnet dämpar flammorna, håller dem under kontroll. Stig andas ut. Hur hade det sett ut om brandkåren kommit tutande och klivit rakt in i en katt-massgrav. Hade han kunnat bli straffad för det? Hur många år får man för katt-mord? Stig flinar. Anteckning till mig själv tänker han; kolla kattgraven imorgon. Han går in och stänger dörren.

Månen hittar en glipa i regnmolnen, kastar en strimma blått ljus genom rummet. Han går genom det kombinerade vardagsrummet och köket, där datorn står nedsläckt på soffbordet bredvid tre tomma flaskor Staropramen och en halvfull plastbunke grillchips. Förbi trappan till övervåningens båda sovrum och in i det lilla badrummet.

Han bryr sig inte om att stänga dörren när han ställer sig bredbent över toalettstolen och drar ner mjukisbyxorna. Han slappnar av och låter med en utandning resterna av kvällsölen lämna kroppen.
 Ett svagt klirr-ljud får honom att nypa av strålen när hela hans kropp spänns i plötslig beredskap. Vad var det? Glas som gick sönder? Han lystrar medan han med stor möda försöker klämma ur sig de sista dropparna. Men han är inte kissnödig längre.
I samma ögonblick som han trycker på spolknappen hör han ljudet av rörelser från vardagsrummet, som omedelbart dränks i toans öronbedövande spolljud. Fan också att han hann trycka ner knappen. Stig försöker irriterat urskilja något ljud genom det kraftiga bruset.
Han rycker till då han hör en låda i köket falla till golvet. Det var inget problem att höra, liksom han med all önskvärd tydlighet även hörde gafflar och skedar spridas över köksgolvet. Och knivar.
Nu blir Stig med ens rädd. Någon är i stugan med honom. Någon som tar sig väldiga friheter med hans inredning och bohag.
Han ser sig om i det mosaikklädda badrummet efter något att försvara sig med. Tandborste. Tvål i en repögla i duschhörnan. Han väljer toaborsten, mest på grund av dess längd.
Han ställer sig med ryggen mot väggen, toaborsten höjd. Känner sig omåttligt fånig. Men alternativet, att inte hålla i nånting alls, är på nåt sätt ännu värre.

”Hallå?” ropar han osäkert. Inget svar. Såklart.

Han står stilla och lyssnar. När toalettstolens behållare fyllts med vatten övergår brusandet äntligen i tystnad. Stig hör tassande från olika håll därute i rummet. Låter som flera djur. Råttor? De har aldrig haft råttor här. Han såg en död skogsmus en gång (i munnen på en katt som han sedan kapade huvudet på med en slö bågsåg), men det räknas väl inte. Förmodligen är det några djur som sökt skydd från regn och åska, och förirrat sig in i stugan. Hur som helst är det nog ingen människa.
Då känner Stig åter vågen av värme fortplanta sig i kroppen. Detta är ju ingen farlig situation. Han har kontroll här! En flock små djur. Vad kan de göra honom? Detta är ju i själva verket en ny variant av ett välkänt scenario: Stig vs. ett litet djur. Bara det att nu kommer det inte att ta slut efter ett djur. Han ska ta fast så många han kan. Sen ska de, ett efter ett, bittert få ångra att de tog sig in i hans revir. Kanske till och med kan inspirera till en ny roman. Eller i alla fall en novell. Finns väl inte tillräckligt med intrig att fylla upp 350 sidor.
Stig smyger ut ur badrummet. In i vardagsrummet. Framför sig hör han ljudet av små tassar som kilar över trägolvet. Han lägger undan toaborsten och greppar en sopkvast. Djävla kräk. Dom ska ångra att dom–

Stig ylar av smärta och överraskning när han känner ett kraftigt stick i baksidan av vaden. Han virvlar runt, viftar på måfå med kvasten. Ser en luden kropp försvinna bakom soffan.
Han känner efter med handen. Byxbenet är blött. Stig försöker tända golvlampan vid soffan utan framgång. Medan han ser sig om haltar han över till väggknappen, men inget händer när han trycker på den heller. Strömmen måste ha gått.
Han känner på benet igen. Jäklar vad ont det gör! Vad sjutton var det som högg honom? Klor?

Vid spisen får han tag på en tändare. Dess låga ger tillräckligt med ljus för att han ska se att byxbenet har en röd fläck av blod. Stig biter ihop av ilska, de små jävla skitdjuren ska inte komma in hos honom och skada honom i hans eget hem. Hela tiden hör han det mjuka krafsandet och tassandet över golvet, alltid på andra sidan saker i rummet.

Han tar en kastrull från spisen. Kastar den genom rummet. Med ett skrällande studsar den över tevefåtöljen så det stänker tortellinirester över rummet. Sonja kommer inte uppskatta ostsåsen på Marimekko-gardinen. Till hans stora tillfredsställelse skapar oljudet kaos i mörkret. Mjuka kroppar rör sig åt olika håll.
Med blicken flackande i rummets mörker trevar han med vänsterhanden efter ännu en kastrull. Då känner han ett slag över handen. Han vrider på huvudet.
Det tar en sekund innan han förstår att han ser en katt. Det ser ut som om det har rullat sig i leran utanför innan den kom in.

Djuret är smutsigt och tovigt av jord och svart blod. Dess kropp är bruten och skev. Men trots alla skador står den upp på bakbenen. Och den har just naglat fast Stigs hand vid skärbrädan med en stor köttkniv. Det tar ännu ett par ögonblick innan synapserna i Stigs kropp kopplar att det gör fruktansvärt ont att ha en kniv körd genom handen. Men när han fattar alltihop skriker han. Han tappar kvasten och skriker för det gör så förbannat ont.

...

Man kan beställa "Brinn era djävlar! Brinn!" på Eskapix hemsida.

Baby Killer på Sveriges kortfilmsfestival

Fick just veta att BABY KILLER, en kortfilm jag regisserat, ska visas på Sveriges Kortfilmsfestival. Jätteroligt. Här är en bild från inspelningen.Ellinor Denkert som spelar Baby väntar medan jag håller på och meckar med kameran (jag både regisserar och plåtar).

Filmen är en lite skruvad svart komedi som handlar om en hitman, Clean, med tvångstankar som får ett uppdrag som inte går som han hoppats, då han måste tampas med både besvärliga tvångstankar och trilskande måltavla. Här är Kola Krauze (till vänster) som spelar Clean.

 

Festivalen går på Bio Rio vid Hornstull 22-23 mars. Vår visning äger rum lördag den 23 mars, kl 18.30 (Här finns programmet). Den visas som sista film innan pridutdelningen, så det är även lämpligt att stanna kvar och se vilka fina independentfilmer som vinner priser.

Jag återkommer med hur visningen gick. Kommer även lägga upp en teaser/trailer för filmen här så småningom. Här är förresten en bild på teamet (nä, vi var inte fler, det gick bra ändå). Det är från vänster Johannes, Kola, Ellinor, Linda och Linnea. Alla gör Babyface-minen av nån anledning...

 

 



Scandinavian crime???

Har fått en rätt bra bokidé, som skulle passa in i den populära Scandinavian crime-mallen.
Problemet är bara att jag inte har en aning om hur en Scandinavian crime-historia är uppbyggd, och då har jag ändå dissekerat ett antal Wallander och Läckberg-filmer för att bygga om dem till säljande trailers.
Jag har inte läst en enda crime-bok. De intresserar mig inte det minsta. Har till och med försökt med Keppler 1 och 2, men det var omöjligt, jag kom inte igenom dom, hur bra och slaskiga och intrikata de än sägs vara. "Problemet" är bara att den idén jag fått skulle passa bäst på just den plattformen. Så vad gör man?
Ett annat problem är att jag måste lära mig fort, för jag har redan börjat skriva den på den skrivarkurs jag går. Två kapitel är inlämnade, varav det första diskuterats (fick väldigt bra respons på det senaste gången). Och nu ska jag skriva kapitel tre, och jag har inte en aning om vart jag ska ta vägen...

Så jag försöker just nu förkovra mig i hur man bygger ett crime-bygge. Camilla Läckberg har det ju funkat hyfsat för, och hon har en crime-skola på sin hemsida. Har även hittat ett par andra hemsidor med upplysande upplysningar. Men jag behöver mer input.
Nu ska jag försöka skohorna ner mitt koncept i de skorna. Det vore kul om de passade...

Om att blogga

En sak jag grunnade på innan jag skapade denna blogg var hur mycket tid jag ska lägga ner på den. Är det nån mening att ha en blogg om man skriver sällan i den? Kommer bloggande att uppta en massa tid från det "riktiga" skrivandet och kreerandet? Och framför allt: har jag nåt att säga?

Vad jag kom fram till var att jag INTE ska uppdatera bloggen dagligen. Kanske inte varje vecka heller. Jag vill inte känna ett tvång att hela tiden tänka ut ämnen och fyndiga reflektioner att fylla bloggen med. Den får inte bli en tvångströja. Jag vill spara kreativiteten till filmmanus och filmklippande och noveller och romaner.
Bloggen kommer jag ta till när jag har något jag vill berätta för världen på ett lite mindre snuttifierat sätt än via Facebook.
Eller när jag är med om något, eller stöter på något, som jag vill dela med mig av.

Jag är inte ute efter att samla på mig så många "likes" som möjligt på motorvägen som heter Facebook - jag vill bara tänka högt i lugn och ro i min lilla återvändsgränd i cyberrymden.

Stephen King om novellskrivande

Novellen är en otroligt inspirerande skrivform.
Många kul idéer man får är inte mer än just en kul idé. Effektiv, fascinerande, men inte så mycket mer än en raggadadish-trumvirvel. Första terminen skrivarkurs producerade vi en ny novell till varje ny lektion. Det var otroligt kul att upptäcka hur skrivandet lossnade med det korta formatet, och hur mycket man kan få in på bara ett par sidor. Den allra första novellen jag någonsin skrev till den allra första lektionen vann jag senare en novelltävling med (mer om det i ett annat inlägg).

En som skrivit många bra noveller - och som fått många bra noveller adapterade till kanske inte lika bra långfilmer -  är mästaren Stephen King.
Här är ett klipp där han pratar om att skriva noveller.

Bokförlag

När man skickar in sin bok till förlag, vilket förlag ska man skicka till? Jag vet inte, så jag har lagt ut en bombmatta på sammanlagt tolv olika. Det blev Wahlström & Widstrand, Norstedts, Bonniers, Ordfront, Forum, Mix förlag, Natur & kultur, Lindh & co, Brombergs, Alfabeta, Massolit och Frank förlag. Det finns fler, men det är en stabil början, och förhoppningsvis har jag prickat ganska rätt - jag tror att det ska finnas någon intresserad i högen.

Vissa av dessa förlag kanske inte kommer vara intresserade. Men jag ville inte skicka bara till förlag som förmodligen är intresserade, av den enkla anledningen att de förlag som mest är fokuserade på genrelitteratur är för små. Jag vill ge boken en chans på de större förlagen också. Det ges ju ut böcker åt det övernaturliga hållet lite överallt just nu (Stallo på Bonniers, Anders Fager på W&W, Amanda Hellberg på Forum, Ajvide på Ordfront) och det vore dumt att inte ge det en chans.

En person tipsade mig om att inte skicka på måfå, utan rikta försändelsen till en speciell person. Jag började kolla upp namn på förläggare. Men sen kom jag på att jag är en nobody, som aldrig publicerats - varför skulle jag få gå före i kön? Så jag skickade in manuset den vanliga vägen, men la en del krut på ett bra följebrev. Plus att jag som sagt märkte kuvertet med bokens genre, så att den förhoppningsvis hamnar hos en lämplig första läsare.

Vackra kyrkor jag besökt - utskick

Idag har jag nått en milstolpe i mitt skrivande: jag har skickat in min debutroman "Vackra kyrkor jag besökt", med undertiteln "Och de fruktansvärda väsen jag där mött", till ett antal förlag.

Först kort om bakgrunden: jag har gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet. Kursen hette "Att skriva skräck", nybörjare resp fortsättning. Lärare var Anders Fager, han som skrivit den briljanta novellsamlingen "Svenska kulter", och den nästan lika briljanta fortsättningsromanen "Jag mötte henne idag i receptionen".
Under den andra terminen (hösten 2012) påbörjade jag romanen "Vackra kyrkor", som ett projekt att utveckla och diskutera under terminens gång. Första sidan skrev jag 22 september, efter någon månads förberedelse. 10 februari skrev jag så den sista sidan, 238 sidor och 142 dagar senare. Sen skrev jag om texten, och blev helt klar den 3 mars.

Nå. Jag har skickat in min debutroman idag. Jag ska berätta mer om dess innehåll på annat håll, men jag gjorde de allra sista pilljusteringarna i manuset i söndags, den 3 mars (min födelsedag, jag tajmade det hela med flit, för att det kändes rätt). Sen tillbringade jag måndagen 4 mars med att printa ut sex ex, sammanlagt 1428 sidor (boken är på 238 A4-sidor, vilket blir ca 290 boksidor). Det var så mycket att min laserskrivartoner la av, och jag fick vänta till i dag med att köpa en ny. Sen var det bara att packa allt i mappar, lägga med följebrevet och försluta.

 

Det sägs mycket om det där med att skicka in romaner till förlag. Det kommer jag antagligen ta upp senare i bloggen. Men nåt jag brukar reflektera över är buntarna av manuskuvert i förlagens postrum. Hur ska man kunna "stå ut" i de buntarna? Jo, tänkte jag, genom att märka upp mitt kuvert...

Det pratas mycket om hur allt mer och mer går mot att böcker ska etiketteras, att man måste vara tydlig med genre och målgrupp. Så jag tänker att en etikett redan på kuvertet kan vara till nytta på åtminstone två sätt:
Dels får förlaget direkt veta vad det är för nånting de har i kuvertet, och kanske kan det då direkt lämnas till en första förlagsläsare som faktiskt uppskattar genrern och kan läsa det på rätt sätt.
Dels visar en etikettering att författaren till manuset inte bara ser sitt alster som en helig graal som står över allt vad etikettering heter, utan kan "spela boll" då han är medveten om att en bok är en vara som ska säljas på bästa sätt.

Sen har jag inte en aning om ifall min etikett är säljande mot förlaget. "Nutida svenskt skräckdrama". Varför valde jag de här orden då? "Skräck", som jag anser vara nyckelordet här, är en genre som går rätt bra just nu. "Nutida" säger att det utspelas nu, här, idag, bland dem som ska köpa boken. "Svenskt" poängterar att det är starkt förankrat i en svenskhet, som både är attraktivt bland svenskar, och även är intressant utomlands, där det svenska upplevs exotiskt. Och "drama" säger att det inte bara är skramlande tomma effekttunnor, utan att skräcken är förankrad i det mänskliga (vilket ALL bra skräck är!), att storyn delvis är karaktärsdriven.

Nu tar det 2 - 3 månader innan de enligt kutym kommer med respons. Då hinner jag skriva en bit på den nya romantext som jag påbörjat, på den tredje skrivakurstermin som jag nu går.

sleepwalking skills

Namnet på bloggen är en hopslagning av titlarna på de två långfilmer som jag regisserat: SLEEPWALKER (2000) och SKILLS (2010).
När jag funderade lite på det fann jag dessutom att det lite liknar det jag drivs av när jag skriver och filmar, framför allt på idéstadiet. Som sömngångare vandrar man trevande framåt, ledd endast av sin intuition, mot ett mål som inte finns någon annanstans än som en dröm inne i huvudet - och allt är fristående från verkligheten som inte existerar runt omkring en.
Men inte sällan kommer man ändå rätt till slut. Och gör man det bara tillräckligt ofta så får man till slut snits på det. Man får sleepwalking skills.

Min nya blogg

Idag har jag tagit ett nytt steg i mitt skapande. Jag har skickat in min första roman till ett antal bokförlag! Vad vore då inte mer passande än att samtidigt sjösätta en ny blogg.

Jag har haft planer på att starta en blogg tidigare, med fokus på skrivande, då jag gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet och just påbörjat min tredje termin. Men det har inte blivit av.
Men nu har det skett några saker slag i slag som gjort att jag känner att jag vill bli en aning mer seriös i mitt förhållande till skrivandet - dvs att berätta för världen om det i en blogg.
Jag har skrivit om sakerna på Facebook. Men Facebook känns inte som ett ultimat forum för att skriva om sig själv. Dels är det bara snäppet mindre snuttifierat än Twitter (som jag aldrig kommer syssla med) med allt vad grunda relationer heter. Och så påminns en himla massa människor om vad jag sysslar med genom mail och notiser osv. Och jag vill inte att allt jag skriver om ska observeras av en massa perifera "vänner" som egentligen inte bryr sig ett dugg om mig (jag har själv stängt av allt vad notiser är i Facebook, eftersom jag själv inte är intresserad av vad andra ätit för frukost, vem de festat med, var de är på semester etc).

Dock har det en fördel i att man når vänner man VILL nå, genom ett enda musklick. Så jag är ambivalent. Min plan är att breda ut mig i bloggen, men fortfarande göra notiser om viktiga saker på Facebook. Dessutom kommer jag att länka till vissa blogginlägg i fejjan.