Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.