Det här inlägget är tidigare publicerat på debutantbloggen den 8 januari.
När min kära hustru ska välja sin nästa bok, eller får välja film vi ska se hemmavid, så blir det alltid någonting som är 100% verklighetsförankrat. Det får gärna vara läskigt eller innehålla mördarjakter, men det får inte dra iväg åt något overkligt håll eller innehålla någon form av fantastik, då tappar hon intresset direkt. Jag har inga problem med historier som är 100% verklighetsförankrade, så det uppstår väldigt sällan meningsskiljaktigheter.
Men när jag själv ska välja film att se eller böcker att läsa så blir det i princip alltid historier som sätter någon sorts knorr på verkligheten, som lättar ankar från vardagen och styr iväg ut i mer eller mindre tillskruvade fantasier. Det gäller i allra högsta grad även när jag ska finna nya skrivprojekt att arbeta med.
Nu måste jag genast förtydliga: jag kan inte med historier som är bara fantasi. Jag har försökt men aldrig klarat av att ens ta mig igenom hundra sidor i något av Tolkien. Science fiction har jag inte ens försökt mig på, intresset finns inte. Nej, jag är ute efter historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt; som tittar på den genom ett förvridande kalejdoskop, som tänder en strålkastare och genomlyser dess verkliga struktur, eller som gläntar på en flik och visar upp dess mörka och skrämmande baksida. Då är en historia som bäst.
Jag har skrivit ett antal noveller inom den breda och svårdefinierbara genre som benämns skräck. I skrivandes stund har tre publicerats i svenska samlingsutgåvor och åtta av dem i olika amerikanska skräckantologier. Uppslagen är vitt skilda; en man som genomgår Mensas antagningstest, en försmådd kvinna som hittar en viewmaster i en flyttkartong, en författare som tillbringar en skrivarhelg i sin sommarstuga, en talangscout som ska bevittna vad han tror ännu en standardakt, en mörkrädd flicka som kurar under täcket. Jag försöker alltid utgå från ett normalt liv, ett liv som både du och jag skulle kunna leva, eller kunna tänka oss att ha levt. Men sen visar det sig att där finns något mer; verkligheten genomlyses och gläntas på, och kalejdoskopets vridning visar den ur en aningens nytt perspektiv. Och plötsligt finns där något mer, något förhäxande.
Så brukar jag tänka, och så tänkte jag även när jag började arbeta med min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” i september 2012. Jag har alltid varit barnsligt road av det övernaturliga; lyssnade med andakt som liten pilt när farmor berättade om de gotländska Di sma undar jordi. Lånade ”Bland tomtar och troll” och Torsten Jungstedts ”Mannen i svart” på bokbussen hemma i Södertälje. Köpte varenda nummer av pocketserien ”kalla kårar” på 70- och 80-talet.
Bland de övernaturligheter som fängslat mig mest, som jag haft allra störts respekt för, är vårt nordiska arv av väsen och otyg som levde i folkminne långt in på 1900-talet.
Bland de övernaturligheter som fängslat mig mest, som jag haft allra störts respekt för, är vårt nordiska arv av väsen och otyg som levde i folkminne långt in på 1900-talet.
Så det var egentligen inte så svårt när jag skulle välja ämne för min första roman. Jag ville skriva någonting som lånade från de gamla sagorna och sägnerna. Men samtidigt ville jag att det skulle utspela sig i nutid, mitt i dagens Sverige, bland vanliga människor. Så jag skapade en mytologi där dagens Sverige kryllar av övernaturligheter, hämtade ur sägnernas och myternas värld, men som är realitet och kött och blod och i allra högsta grad ett hot mot Sveriges befolkning.
Men jag behövde ha lite styrsel på det hela, ville inte ha dem springande omkring hur som helst. Nej, det behövs regler även för så bångstyriga ting som sagoväsen och blodtörstiga monster. Därför lät jag mytologin utgå från en egen värld jag kallade Världen Bredvid, en plats som existerar parallellt med vår värld – bortom, men samtidigt mitt i, utan att vanliga människor är medvetna om den. Som den beskrivs i boken:
Men jag behövde ha lite styrsel på det hela, ville inte ha dem springande omkring hur som helst. Nej, det behövs regler även för så bångstyriga ting som sagoväsen och blodtörstiga monster. Därför lät jag mytologin utgå från en egen värld jag kallade Världen Bredvid, en plats som existerar parallellt med vår värld – bortom, men samtidigt mitt i, utan att vanliga människor är medvetna om den. Som den beskrivs i boken:
”Det är platsen där själarna av avlidna vandrar när de inte finner ro. Där ursprungen till sagor och sägner har sin hemvist. Där avarter av mänskligt liv funnit en fristad. Där ondska materialiseras, och väsen av ofattbara dimensioner kan finna en passage in i vår värld.”
Sen lät jag Världen Bredvid vara kopplad till alla de kyrkor som finns utplacerade över landet. Det kändes logiskt eftersom kyrkorna finns överallt, från de upplysta storstäderna till långt ut i de mörkaste norrländska skogarna, precis som den uppsjö av väsen som befolkar Världen Bredvid gör. Dessutom har kyrkor (och allt som de står för) i alla tider fungerat som nån sorts yin till onda krafters yang, så det fanns en konsekvens i att låta kyrkorna vara portar till Världen Bredvid. Portar som höll övernaturligheterna på plats. Men som nu, i ”Vackra kyrkor jag besökt”, är på väg att öppnas.
Glädjande nog ser min kära hustru fram emot att få läsa ”Vackra kyrkor jag besökt” när den kommer ut som fysisk bok. För där finns en himla massa annat också i storyn som attraherar henne som i vanliga fall inte brukar välja böcker med en sån stor portion övernaturligheter. Det finns personliga draman, bland annat med en huvudperson som parallellt med övernaturligheterna tampas med en elakartad levercancer och vad det innebär för hans privatliv. Och en resa genom Sverige från söder till norr, där besöken i ett antal vackra kyrkor bjuder på lika mycket lokalfärg och skrönor som väsen och tvekamp. Och en kärlekshistoria som ... Nej, nu går jag saker i förväg. Jag har ju fler onsdagar att fylla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar