Om "det första" i "Vackra kyrkor jag besökt"

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 4 januari, då som en del av en enkät om "det första" i ens roman.

Hur fick du första idén till det som nu är din debutroman? 

Idén formulerades första gången den 31 mars 2011, men då tänkt som filmmanus. Jag satt och spånade idéer till en lågbudgetskräckfilm som jag skulle göra tillsammans med en god vän. Då dök fröet till idén upp tillsammans med titeln som sen dess förblivit densamma. Att komma på bra titlar kan vara himmel eller helvete (men det är ett ämne för ett annat inlägg).

Så här formulerades konceptet första gången:.

”En man debunkar/eliminerar övernaturligheter i och kring kyrkor. Både en konstnärligt vacker film och en poetisk skräckfilm, där ”monstren” lika mycket härstammar inifrån personerna som är yttre väsen. Utveckling: mannen närmar sig obönhörligen helvetet, han besöker ett antal kyrkor som var och en, och genom sina händelser, får representera olika punkter i hans liv på väg utför.”

Konceptet med mannen som reser mellan kyrkor i Sverige och möter övernaturliga väsen, och att hans liv sakta kanar utför, finns fortfarande där, även om storyn sen tog en annan riktning. Och det blev inte någon film.

När skrev du de första orden på romanen? 

Den 26 september 2012. Då hade jag gått och grunnat på den under sommaren. Behövde hitta en idé för ett potentiellt romanprojekt till skrivarkursens andra termin jag då skulle påbörja. Filmidén VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT kändes plötsligt självklar som roman när jag vänt och vridit på den ett tag.

Hur lyder den första meningen på romanen, och är den likadan som när du först skrev den?

”Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalven. Det ena har han fruktat. Det andra kommer som en obehaglig överraskning.”
Den (eller de – de tre meningarna är så intimt sammanbundna att jag inte kan ta bort mening två och tre utan att den första faller) är exakt likadan som jag skrev den första gången, förutom en detalj: då löd den absoluta starten Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalvet – eller skalven. Nu är det förvisso två skalv som huvudpersonen upplever; ett fysiskt och ett känslomässigt. Men en testläsare tyckte att det blev en för rörig och velig start att ha skalv i både singular och plural. Så då ändrade jag. Och det blev bättre.