Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?

Jo. Det kan jag tycka att man borde.

Men varför blev och gjorde jag inte det då?

Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.

I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!

Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.

Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.

Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?

Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?

För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.

Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!

Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.

Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.

Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.

Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.

Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.

Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.

Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.

Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.

När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.

Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.