720 walled

Medan jag utvecklar den Supernatural crime-idé jag har, så håller jag samtidigt på att strukturera upp en annan idé jag haft under ett par års tid. Den har inte riktigt hittat sin form förrän nu.
Arbetsnamnet är "720".
Från början var det en filmidé.
Som blev en novellidé.
Som legat till sig och plötsligt blev en romanidé.

Jag har inte riktigt sett den som en roman, den har känts för kort. Men när jag började strukturera upp den, och t.ex kastade om scenerna okronologiskt, så fick den fart.
Dessutom pitchade jag den för några personer på den fest Anders Fager hade för lite sen för alla sina gamla och nya skrivarelever. Och då föll den i rätt god jord. Konceptet höll ihop från start till mål. Det brukar vara en viktig brytpunkt för en idé: när den håller i berättat skick så håller den förmodligen även i skrivet skick.

Så här ser sidan av en garderob ut i mitt arbetsrum, när jag klistrat upp en massa postitlappar representerandes alla storyns scener.

Jag brukar sällan använda postitlapp-systemet när jag planerar bokidéer. Det hör mer till filmstrukturerandet, att kasta runt scener och känna på vilken ordning som blir effektivast. Men nu när jag ska berätta okronologiskt så gäller det att varje scen får maximal impact genom att placeras vid de scener där den gör mest nytta, och som den för mest energi av. 

OBS! ett antal av postitlapparna kommer i skriven form att bli en hel sekvens. Dessa scenflöden har fått representeras av en lapp eftersom de har sin givna plats i sekvensen och inte kommer att ryckas loss och läggas vid några andra scener.

Jag har "720" väldigt klart för mig. Behöver bara få scenordningen på plats, sen tror jag att jag kommer kunna skriva den i rasande fart.

Vad "720" handlar om? 

Vill inte berätta så mycket ännu. Kan dock hinta att det är en lite annorlunda variant av välkända vampyrmyter.

EDIT: "720" är numera omdöpt till "1007". Mer om titel och innehåll senare.  

Pitcha ny romanidé

Ujujuj.
Idag skickade jag iväg ett första mail till en agentkontakt jag har om en ny romanidé jag skull vilja pitcha. Har arbetat med texten under vårens skrivarkurs, och fått till nåt som i förlängning kan vara ett lovande uppslag. Kanske.
Kan inte skriva några detaljer här alls, mer än jag hittat på nåt jag kallar Supernatural crime.
Vi får se var det landar...

-15

Några veckor senare stiger jag upp på vågen.
Och finner att den hamnar på 15 kilo mindre än utgångsvikten.
Det är ju faktiskt roligt när det går så lätt, och inte kräver några gigantiska uppoffringar.

Jag upprepar det jag skrivit tidigare, och det är värt lite predikning i sig: jag går inte på någon diet. Jag behöver inte utföra några cirkuskonster som jag förr eller senare kommer tröttna på, typ bara äta äggvitor, eller ersätta alla måltider med vatten med äckligt pulver i, eller hoppa över potatis och pasta.

Jag dricker bara vatten istället för annan dryck.
Äter mindre matportioner.
Unnar mig lite naturgodis (som jag gillar) och ett glas öl (som jag verkligen gillar) på helgen, men inte mer.
Dessutom har jag på gymmet (förutom rodd och cykling) fortsatt stå 25 minuter på den där "arc trining"-maskinen (dvs som en gåmaskin och med handtag).

Vi får se var det landar. Men jag har inga planer att sluta :)

-11

Nu över till något helt annat. Som iofs indirekt har med kreativitet och skapande att göra.

Jag har lyckats gå ner 11 kilo på två månader!!! Och det utan att egentligen göra nånting alls.

Inspirationen kommer från min son som börjat träna och gått ner en del. Så då tänkte jag att det kunde vara kul att testa också, eftersom jag med mitt stillasittande jobb vid datorn lagt på mig ett antal trivselkilon under åren. 

På min 48e födelsedag den 3 mars diskuterade jag med min fru vad man skulle kunna göra för att tappa lite vikt. Och klok som hon är sa hon att varenda gång jag försökt, så har det varit med rätt tuffa dieter. Och varje diet har funkat för stunden. Men problemet är ju att när en diet avslutas, och man återgår till sitt vanliga liv igen, så går man upp kilona man tappat - och gärna några extra on top, för att liksom bevisa hur ineffektivt det är. Ska du nu göra det seriöst, sa hon, måste det vara på nåt sätt som inte kräver något utöver ditt vanliga liv. För annars kommer du trilla dit igen efteråt. Klokt.   

Så. Vad HAR jag gjort då, som varit så lyckosamt? För nånting har jag ju ändå fått göra. 

Som sagt, inte mycket alls. Det har mest handlat om vad jag INTE gjort. Här listar jag de förändringar som gjort sådant underverk:

1. mindre portioner. Inte HALVA portioner, utan mindre.

2. bara dricka vatten istället för alla annan dryck

3. på helgen unnar jag mig lite grann: 1 glas öl el 1 glas vin (istf en eller två flaskor öl), och bara jättelite snacks

4. har adderat en maskin på gymmet till de två som jag körde förut. Går dit 3 ggr i veckan. Jag gick på gymmet tidigare också, ca 2 ggr i veckan, så det är inte heller nån stor grej.

Det var väl det. 11 kilo på två månader har det dragits ifrån mig. Jag är extremt förvånad själv att det var så lätt. Det bästa är att jag ju inte går på någon diet, utan det är simpla vardagsjusteringar. 

Och ingen diet innebär ingen deadline - jag kommer kunna hålla på så här hur länge som helst, hela livet om det skulle vara så, eftersom det inte innebär någon nämnvärd ansträngning av mig, mer än lite karaktär. Jag har inte nått min nedre gräns, det är jag övertygad om. Och väl där kommer det bara handla om att behålla vikten. 

Så jag ser rätt ljust på min nya lättare framtid.

Eskapix på Swedish zombie #1

Nu kör skräckbloggen SWEDISH ZOMBIE en specialserie artiklar om tidningen Eskapix. Första intervjun är med chefredaktören/grundaren Henrik Holmström.

Ämnen som tas upp är bland annat hur konceptuell förlagets utgivning är, visioner kring att ge ut den här typen av publikationer och svårigheterna med det, samt om han eventuellt är en Tarantino-kille.

Sen får Henrik frågan om vad som varit roligast hittills (med att arbeta med Eskapix):

"Roligast hittills har varit förmånen att träffa och lära känna så många färgstarka och kreativa människor, människor som alltid kommer att ha en plats i mitt bultande, trasiga hjärta, personer som stöttat mig och Eskapix genom åren – CJ Håkansson, Stewe Sundin, Pål Eggert, Sofia Albertsson, Ingemar Roos, Malin Rydén och många, många fler. Ingen glömd. Johannes Pinter är en annan förmåga som jag precis har börjat publicera i Eskapix. Johannes ska vi hålla ett öga på i framtiden, en mycket intressant författare. Sedan får vi inte glömma alla fantastiska läsare där ute, och de läsare som skriver långa brev till redaktionen och tackar för att Eskapix finns. Sådant värmer ett svart och trasigt hjärta som mitt…"

Väldigt kul och hedersamt med de värmande orden!

Jag har själv fått svarar på lite frågor. Det publiceras så småningom.

Wasabi

Okej, här kommer ett inlägg som är fullständigt off every topic. Men jag måste bara skriva ett par rader om wasabigodis! Det tog ett tag, men för nåt år sen började jag gilla de där wasabi-godisarna man hittar i Exotic snacks-godishyllan.

Nu var familjen i London i april, och då skulle jag skaffa nåt lite gott till hotellrummet. Till saken hör att jag vid tidpunkten försökte hålla igen lite på onyttigheter. Och då hittade jag på Marks and Spencers en fantastiskt god variant till Exotics nötter som hette WASABI PEAS.

Så otroligt god. Helt rätt styrka på wasabin, om än lite ojämn (inte varenda tugga "nöp till" så där gött). Och ärtkonstistensen blir lite degig om man tar för många i samma näve. Vilket iofs kan vara bra, då finns det två anledningar till att påsen räcker längre (den andra är förstås wasabin).

Men så var jag i Liljeholmsgallerian i förmiddags. Där ligger det lilla asiatiska snabbköpet THAILAAN på samma våning som ICA och systemet. På kul gick jag in för att se vad de hade för saker på sina hyllor. Och hittade jag inte en ännu godare variant: NORI WASABI COATED PEANUTS.

Jesus kristus! En burk med wasabitäckta jordnötter. Nori är jag mer osäker på vad det är, enligt Wikipedia en sorts alger som bland annat används till vissa sushivarianter. Men det spelar kula: huvudsaken är att jordnötter nog är en topp tre nötsort, och på det täckta av lagom mängd stickande wasabi. Fantastiskt! Och dessutom: 240 gram för det ynka priset av 32 riksdaler!
Om du råkar passera Thailaan i Liljeholmsgallerian - köp och njut!

Manusformattering

Något jag ibland funderar över är de praktiska detaljerna kring hur man skriver sitt manus. Hur skriver man ut titeln? Hur markerar man dialog? Var ska sidnumret stå? Hur stort ska indraget vara på ett styckes första rad?
Man kan ju gå lite på känsla, och göra som man själv tycker ser snyggt ut. Frågan är bara hur ens freestylande tas emot av förlagen.

Idag stötte jag på en intressant amerikansk sida, där en kille vid namn William Shunn har gjort detaljerade beskrivningar hur man ska formattera sin novell eller roman eller poesi. Det var intressant läsning, och jag fick åtminstone ett par aha-tankar när jag läste igenom sidorna. Som att INTE ha rak marginal till höger (vilket jag hade när jag skickade in min roman), eftersom det skapar olika stora luckor mellan orden beroende på radernas ordmängd, något som kan störa läsupplevelsen.

Här är en direktlänk till hur man formatterar NOVELLER (short storys).

Här är en direktlänk till hur man formatterar ROMANER (novels).

Här är en direktlänk till hur man formatterar POESI (poem).

Observera att detta främst kan relateras till den amerikanska marknaden. Jag vet inte hur hårda de svenska förlagen är. Så långt jag sett på deras resp hemsidor är de inte speciellt hårda på formatet. Det räcker ofta med att köra Courier (i 11 eller 11,5 punkter) eller Times New Roman (i 12 punkter), och 1,5 radavstånd.
På amerikanska submission-sidor till antologier och novellsamlingar är de däremot stenhårda, och slänger kategoriskt allting i papperskorgen som inte ser ut exakt som länkarna ovan beskriver.

Dexter som figur

Dessutom handlade jag en Dexter-figur på Forbidden planet på Shaftesbury avenue i London. Förutom Dexter själv innehåller förpackningen en stor kniv, en grön plastsäck med kroppsdelar och en blodfläck. Ett fint tillskott till min övriga samling av filmfigurer.

Bokshopping i London #3

Filmrelaterade böcker blev det några stycken också.
Först ut en bok om konstnären H.R Giger, mannen bakom designen av filmen Aliens monster och miljöer etc.

 



Här blandas bilder av hans fantastiska konst, med hans livshistoria, och skisser och artiklar och annat som har med mannen och konstnären H.R Giger att göra. Kostade ca 4 pund på HMVs sale-hylla.

 

 Sen två böcker kring några ikoniska regissörer/filmer.

 

 

Boken till vänster tar ett nappatag med regissören Francois Truffauts karriär. Är full av bilder och anekdoter kring regissörens skapande och anekdoter kring hans filmskapande, och producerandet av hans olika titlar.

Boken till höger handlar om tillblivelsen av en av mina absoluta favoritfilmer alla kategorier: Tjuren från Bronx! Det är ett sånt mästerverk på alla punkter - från skådespeleriet och regin till fotot och klippningen och ljudläggningen osv - men det är inte något jag går in på här. Jag bara konstaterar att det är en njutning att ta del av den inte helt lätta resan från Jake LaMottas biografi till en magnifik filmklassiker.

 

 

Jag trodde inte det var sant när jag hittade denna coffee table book om skapandet av en av serievärldens absoluta milstolpar - WATCHMEN - för 9.99 pund (100 kr) på Forbidden planet.

Här serveras man korrespondens (skrivmaskinskrivna brev från pre-internet), tidiga skisser, konceptdiskussioner, karaktärsutveckling mm mm mm.

 

 



 För nån som liksom jag är en sucker för ruffa blyertsskisser, så är detta en högtidsstund. Det är helt fantastiskt att bara bläddra genom sidorna och se hur Watchmen bokstavligen växer fram.

 

 

 Man behöver inte syssla med att teckna serier för att uppskatta sidolayoutandet och resan mellan tanke och färdig seriesida.

 

 

 

Där finns även kul extragrejer, som korrespondens med serieskaparen Archie Goodwin som skickade över en smile-påse från den lokala butiken till Dave Gibbons (med påritat rött blodstänk), där han beklagade att den (till Goodwin) konkurrerande serien av Gibbons/Moore fått för stort medialt genomslag...

 

 

 

Bokshopping i London #2

Det blev inte bara prosa och graphic novels under Londonvistelsens bokshopping. Givetvis passade jag på att införskaffa några böcker som rent konkret kan förbättra det jag själv arbetar med.
Samtliga av dessa böcker är köpta på Waterstones, Londons största bokhandel med fem våningar, alldeles nära Piccadilly circus.

Waterstones ingång på Piccadilly.

Där var det ett rent nöje att gå runt och bara känna atmosfären, och bläddra i det galet stora utbudet. Bland annat fanns det ett bord med bara Scandinavian crime på kriminalavdelningen, där i princip alla de svenska författarna (Läckberg, Mankell, Roslund&Hellström, Kepler, Alvtegen) fanns representerade. Dom hade tre hyllor med bara Cozy crime, dvs den typ av crime som Camilla Läckberg är drottning på.
Och givetvis var deras horroravdelning ansenlig. John Ajvide Lindqvist hade en egen markerad hylldel.

Dottern fångade mig på skräckavdelningen. 

Böckerna jag handlade då?
Först ut två böcker som på det ena eller andra sättet berikar mitt skräckskrivande.

Boken till vänster heter Writing the paranormal novel, och ger en massa (förhoppningsvis) bra råd om hur man adderar det övernaturliga till sin historia, eller hur man får sitt övernaturliga uppslag att bli en naturlig del av en story. När jag bläddrade i den fanns där en mängd spännande tankar och knep. Bokens olika huvudkapitel heter Gathering the elements, Summoning the characters, Casting the words och Banishing the book. Om en idé eller knep av tjugo fungerar, så är boken värd sina 14.99 pund!
   Boken till höger har jag letat efter (efter iallafall något liknande). Såklart finns allt kring det här ämnet på nätet, men inte så fantastiskt matigt och väl uppställt och PÅ SAMMA PLATS som i denna. Den heter The Element Encyclopedia of Ghosts & Hauntings. Här finns allt som har med spökerier och hemsökelse att hitta, uppställt i bokstavsordning. Till saken hör att jag just nu arbetar med en ny romanidé som eventuellt skulle kunna bli en serie böcker om det vill sig väl. Den tar plats i en värld där spökerier spelar en viktig del, och jag är i enormt stort behov av att få varierande uppslag kring ämnet. Ju mer desto bättre - och här finns galet mycket saker som jag inte ens visste existerade. Så den här boken kommer absolut visa sig värd sina 12.99 pund.

 

Sen hittade jag THE engelsk uppslagsbok kring vad saker heter på engelska: Visual dictionary. Jag sitter just nu och översätter ett gäng noveller som jag skrivit till engelska (mest på kul). Och då stöter man hela tiden på detaljer som man helt naturligt inte har en aning om vad de heter, och som heller inte finns att hitta i någon svensk-engelsk uppslagsbok, därför att de av utrymmesskäl helt enkelt inte kan ta med varenda pluttdetalj av vad saker heter. Jag har under årens lopp suttit och letat på Bokus och Adlibris efter någon liknande bok, men inte hittat rätt eftersom jag inte vetat vad jag skulle använda för sökord. Men på Waterstones ordbokshylla stod den!

Det hela är lika enkelt som genialt: man har en sprängskiss på nånting. Sen har varenda pytteliten detalj markerats med sitt namn. Som här, en tvättmaskin:

 

 

 

Eller som här, en människas tarmsystem:

 

 



 

Boken innehåller 670 sidor av sprängskisser, uppdelade i ämnesområdena Universe, Prehistoric earth, Plants, Animals, The Human body, Geology/geography/meteorology, Physics and chemistry, Rail and road, Sea and air, Visual arts, Architecture, Music, Sports och The Modern world.
Detta var resans dyraste bok på 30 pund (ca 300 kr), vilket ju inte är dyrt alls för ett sånt här praktverk!

Bokshopping i London #1

Var med familjen i London över påsk. Mest för att tonåringarna blir för rastlösa nuförtiden när vi åker till sol och bad. Och mig gör det absolut ingenting - jag föredrar när man kan kombinera resa och nöje med nånting som rent konkret kan berika mitt skapande. Och då är ju London i det närmaste en perfekt plats att resa till. Inte minst för att det är så förbaskat billigt att handla böcker där! Man får en vanlig storpocket för 70-100 spänn. Det skulle ju inte vara möjligt på annat sätt. På Hedengrens kostar allting minsta det dubbla, och via nätet får man lägga på en hel del på portot. Så det var inte svårt att ta beslutet att köpa lite för mycket böcker när jag ändå var i stan.

   Efter tre dagars shoppande stod jag så med inte mindre är tjugo böcker av olika storlek och typ. Men jag klarade mig genom incheckningen utan övervikt genom att fördela ut alla böcker i familjens resväskor. Plus att jag tog de två tyngsta tegelstenarna i handbagaget.
   Nå, vad blev det då till slut?
   Mest sånt som rör mitt nyväckta skrivande. Intressanta novellsamlingar som lutar åt skräck av olika slag, några uppslagsverk/hantverksböcker, och lite annat smått och gott. Låt mig illustrera:

Först ut några novellsamlingar med nutida och dåtida skräck.

Till vänster en bok som uppenbarligen rör Body horror, dvs skräck med fokus på den mänskliga kroppen. Det är allt från Shelleys Frankenstein och Lovecrafts Re-animator, till Clive Barkers The Body politic och Stephen Kings Survivor type. Kul att ha dessa klassiker samlade mellan samma pärmar.
   Boken i mitten innehåller modern skräck, med bland annat den för boken specialskrivna novellen The music of Bengt Karlsson, murderer av John Ajvide Lindqvist. En riktigt riktigt stark sak om en far och en son, och pianoövande och mylingar (dödade små barn). Hoppas fler får möjligheten att läsa den med tiden. Den är f.ö införskaffad på Forbidden planet, och är signerad av redaktören Stephen Jones som verkar vara en eldsjäl och workaholic av stora mått - han ligger bakom typ hälften av antologierna jag köpt.
   Boken till höger innehåller, enligt titeln, The best of best new horror. Och det kan nog stämma - det är en samling av de främsta novellerna från två årtionden av utgåvor av bokserien Mammoth book of best new horror. Det är Ramsay Campbell, Harlan Ellison, Neil Gaiman, Peter Straub, Joe Hill, Clive Barker, Stephen King och många fler. Den blir nog perfekt att ha med sig till sommarstugan i sommar!

 



Nästa två böcker är också novellsamlingar.
   Den första, Haunts - reliquaries of the dead, har fokus på spöken - något jag alltid varit barnsligt förtjust i sen jag var liten och läste bokserien Kalla kårar och Mannen i svart.
   Den andra är noveller av modern gotisk skräck i mästaren E A Poes anda. Redaktör är Peter Straub. Här sker det som händer ibland när man köper flera novellsamlingar: flera böcker innehåller samma novell. I det här fallet Joe Hills 20th century ghost, som även finns med i the best of best new horror ovan. Men det är smällar man får ta...

 

 

Nästa två böcker har var och en fokus på varsin författare.

   Först The Lovecraft anthology, volume 1. Det är en graphic novel baserad på ett antal av mästarens texter, men givetvis omstöpta i serieform. När jag bläddrade i den var den himla snyggt tecknad, med rätt suggestiva stämningar som man önskar. Och så tänkte jag att detta kanske är ett bra sätt att ta till sig vissa av karlns noveller som, ärligt talat, kan vara rätt svåra att arbeta sig igenom. På det här sättet får man en sammanfattning av historierna, och i väldigt lättillgänglig och vacker form. Texterna som är representerade är The Call of Cthulhu, The Haunters of the dark, The Dunwich horror, The Colour out of space, The Shadow over Innsmouth, The Rats in the wall och Dagon. 

 

Ur The Dunwich horror av H.P Lovecraft,

tecknad av I.N.J Culbard.

 

   Sen är det en novellsamling av Neil Gaiman, Fragile things. Jag bara älskar den mannens hjärna! Och här kommer den i kompakta njutbara portionsförpackningar, där han låter diverse fantastiska små idéer blomma ut till fullo. Smaka på titlar som October in the chair, Harlequin valentine, Dieasemaker's croup, How to talk to girls at parties och Inventing Aladdin. Novellformen när den är som allra allra bäst!

 

 

Sen två böcker som jag köpte mest på kul (och för att de var så skamligt billiga).
Android Karenina spinner på putslustiga skräck-mashup-titlar som Pride and prejustice and zombies. Kostade 1 pund på HMVs sales-avdelning i källaren vid Oxford circus.
Tegelstenen The Sookie Stackhouse novels innehåller tre av Charlaine Harris romaner som tvserien True blood baseras på. Kostade också 1 pund på HMVs sale.

Bloggar om "Kittens with chainsaws"

Nu har jag hittat de två första bloggarna som tagit upp Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn!" där min novell "Kittens with chainsaws" finns med.

Först ut är Swedish zombies, som föredömligt radar upp samtliga texter/serier och tycker till om varje. Om "Kittens..." skriver man:

Med glatt humör tar sig Pinter an skräckförfattaren och djurplågaren Stig ”Styx”Lagercranz i den här splatterfesten till novell. Den gjorde mig först aningen förbryllad. Det blev inte den sortens historia jag inledningsvis trodde det skulle vara. Och gott så, man ska inte inbilla sig att man begriper allt. Det är full fart och riktigt roligt. Visst finns frågetecken kring katternas fysionomi, men vad gör det när författaren bjussar på en så här härlig slap stick-dänga! En varning kan vara på sin plats, kanske är den inget för crazy cat-ladies (ett undantag hittar ni dock här). Så här kan frimodigt djurplågeri låta: ”Här kommer helvetet!”


Sen är det bloggen "(inte så) anonyma biblioholister" som lägger stort fokus på just "Kittens...", och de skriver:

Brinn Era Djävlar! Brinn! bjussar bland annat på en bra novell av Pål Eggert (aktuell med boken Borde vara död som snart recenseras i en blogg nära dig), men det som satte sig allra hårdast var novellen Kittens With Chainsaws av Johannes Pinter. Det var ännu en av de texter som gjorde fysiskt ont i mig att läsa, men vars upplösning fick mig att le mycket mycket elakt. Omistlig twist för mig som zombieälskare men som sagt: min inre crazy cat lady tog en del stryk. Någon vecka efter att jag hade läst skrevs det om elakheter i Göteborg och det var tämligen omöjligt att slå Pinters historia ur skallen när jag läste artikeln. Kom igen katterna. Wake up!


16 maj skrev bloggen From beyond om boken. Betyget hela samlingen för är 6,5 av 10 (lite snålt kan tyckas), och så här skriver de om "Kittens...":

 Nästa novell är skriven av Johannes Pinter, som regisserat bland annat den svenska thrillerskräckisen Sleepwalker, och heter Kittens with chainsaws. Även Pinter gör debut i Eskapix och berättar här om författaren Stig ”Styx” Lagercrantz som gjort sig populär med sina våldsamma kriminalböcker. Stig har förutom sitt skrivararbete en minst sagt makaber hobby, som går ut på att tortera och döda katter, vilka han sedan begraver. Han gör detta avskilt från civilisationen, i huset där han skriver sina böcker. När Stig en stormig natt vaknar av en kraftig åsksmäll, visar det sig vara betydligt mer än bara dåligt väder som pågår. Katterna han så grymt behandlat illa har återvänt, i varierande ruttna former, och är fast medvetna om att ge tillbaka för allt de får utstå. Liksom handlingen antyder siktar Pinter mer åt det mörkt humoristiska hållet än det allvarliga, och det funkar bra här. Idén med hämndlystna katter som beväpnar sig med allehanda tillhyggen (ja, titeln får en förklaring!) är kul bara den, och Pinter lyckas väl printa ner det hela på papper. Det resulterar i en fartfylld och underhållande åktur till berättelse som vare sig sparar på kreativitet eller våld.

Jättekul med lite uppmärksamhet. Jag kommer att uppdatera detta inlägg vartefter, om jag stöter på någon mer blogg eller annat forum som tar upp "Kittens...".

Specialpris till Baby killer

Det gick bra i helgen, då "Baby killer" visades på Sveriges Kortfilmsfestival. Jag vann ett specialpris.

Mer om priset strax. Först och främst såg jag visningen på stor duk som en utmärkt test för bild- och ljudkvalitet. Det jag främst befarade - att bilden skulle vara för komprimerad, eller att renderingen till DVD var gjord i ett DVD-authoringprogram som inte är så  superbra - visade sig inte vara någon större fara.
Däremot fick en lite ny huvudvärk, ljudet var alldeles för dåligt komprimerat. Den skallrade i dukställningen vid några extra basfylliga passager, och i åtminstone en scen "pumpade" det i den lite brusigare bakgrundsatmosfären på en kyrkogård (dessa ljudfel var inget jag la märke till i min storbildsteve hemma, men jag måste nog koppla in surroundsystemet och göra ordentliga tester nästa gång). Så där kommer jag få ta ett kliv tillbaka och tänka nytt. Det var hur som helst jättebra att får göra dom här testerna, nu har jag svart på vitt vad som behöver åtgärdas innan jag på allvar skickar ut filmen på festivaler runt om i världen.

Prisvinnande eftertexter:



Men sen vann jag ett specialpris! För filmens eftertexter. Jag älskar animerade eftertexter, där filmen så att säga återberättas i tecknad form (som till exempel i "Lemony snickets"). Så jag tog mig tid ett par dagar och tecknade gubbar och bakgrunder som jag färglade och "klippte ut" och sparade i Ping-format (för att bibehålla bilderna genomskinliga bakgrunder) i Photoshop. Sen la jag ihop alltsammans och animerade det i After effects.
Juryns motivering lyder: "Hedersomnämnande för de genomarbetade och humoristiska eftertexterna i filmen 'Baby killer' som är kongeniala med filmens innehåll". Kul!

Här är alla prisvinnarna samlade på scenen efter prisutdelningen. Bilden är hämtad från Sveriges Kortfilmfestvals hemsida.

 

Inte minst var det ju kul att träffa och språkas med lite gamla filmkompisar, som Mats Gustavsson, Ulf Berggren och Johan Rudbeck.

Och så bytte jag några ord med entusiasten Ahrvid "Skrivalistan" Engholm, som sprungit på festivalen i flera årtionden, och som berättade att han just publicerats i Ukraina med en scifi-novell. Congrats!

Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...

Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.