Eskapix svarta hjärtebibliotek

En teasertrailer har dykt upp på internet som promotar en ny satsning från Eskapix press: "Mitt svarta hjärtebibliotek". Den är klippt av mig, efter en kreativ brainstorming mellan mig och redaktör Holmström. Satsningen innebär att de kommer att ge ut en rad novellsamlingar, där varje samling är dedikerad en specifik författare.

Mitt namn finns nånstans i teasern, vilket såklart innebär att det så småningom kommer dyka upp en Pinter-novellsamling i handeln. Roligt, jag älskar noveller, och det är fantastiskt att få ge ut en hel samling som till 100% är sprungen ur min hjärna. Jag har redan tänkt ut ett tema till min samling, nu ska jag bara finna på passande noveller. Ett kärt besvär!

Så här ser teasern ut:

steampunk - monocling the ghost

Det är kul att testa nya saker. Om man inte försöker pressa sina gränser då och då så vet man ju inte vad man är kapabel till. Så jag gör just det just nu.

Steampunken är en genre som jag sneglat på ett tag. Kanske inte för att jag läst en massa sådana texter, utan för att dess estetik är så cool! Mixen av gammal och nytt. Stilen av det viktorianska England och bristen på elektricitet och andra moderniteter som kräver uppfinningsrikedom när det kommer till fordon och vapen. Och på det genremixen av traditionell skräckmyt såsom vampyrer, varulvar, spöken, zombies och annat utstuderat.

Att ett antal filmer som jag gillar anammat estetiken gör ju sitt till: Jeunets & Caros "De förlorade barnens stad", Gilliams "Baron Münchhausen", Del Toros "Hellboy" osv, är mycket sevärda inte minst för sin look.

Inspiration 1

Jag har haft en idé till en roman, alternativt novellsamling, ett tag (som jag inte kommer berätta om just nu) där steampunkvärlden verkar vara den rätta setupen. Så jag har velat testa att skriva något inom genrern.
Passande nog dök det upp en amerikansk antologi på ämnet betitlad "Steampunk monster hunter - the dark monocle", som sökte efter medverkande. Den sidan kan man hitta här. Som en parentes kan nämnas att jag för bara några veckor sedan blev antagen till en annan antologin från det förlaget, då med novellen "Werewolf of Stockholm".
Jag grunnade nån timme, och kom fram till en novellidé som både var starkt romantisk (det bör gärna steampunkhistorier vara), och som hade inslag av elaka skräckfigurer - och som dessutom var en allmänt välturnerad story.

Inspiration 2

Nu sitter jag och skriver denna novell, och det går rätt bra so far. Inspiration och kunskap får jag från några steampunkuppslagsböcker jag införskaffat, plus den inom genrern populära romanen "Själlös" av Gail Carriger och en novellsamling med texter av några av de bästa skribenterna. Plus förstås Google...

Inspiration 3

Titeln på novellen är "Monocling the ghost of the zombie vampire, my love", och jag kommer att återkomma om status och om jag blir antagen till antologin.

1007 - en första version

Förra sommaren var en död sommar när det kom till skrivande.

Det var efter den första terminen av skrivarkurs, och jag hade inte riktigt hittat vägen in i skrivandet än. Hade bara producerat en antal noveller (varav några fått ett förlängt liv senare, mer på annan plats).

Under hösten (termin två för Anders Fager) satte jag igång med ett försök till en första roman som det gick bättre med än väntat, "Vackra kyrkor jag besökt" (mer om den på andra platser i bloggen). Jag blev klar och skickade in den i mars i år och fick vänta ett jäkla tag på respons från de förlag jag skickat in den till (vissa har ännu inte svarat). Dock fick jag konstruktiva kommentarer från två förlag som var positiva men som inte tyckte att boken räckte ända fram. Så jag skrev om under juni och väntar just nu på kommentarer från några testläsare inför en andra förlagsrunda.

Sen då? En ny sommar stod för dörren och jag hade inget projekt att arbeta med nu heller.
Då inventerade jag min idébank och fann en idé som jag grunnat på länge och som, när jag började vända och vrida på den, fann var mer attraherande och spännande än nånsin.
Det var skräck förstås, närmare bestämt en lite annorlunda och mer "intim" vinkling av klassiska vampyrmyter (nej, det är inte nån skräckig variant av "50 shades of grey").
Jag tittade på dess struktur och kom snabbt på att om den skulle fungera så var jag tvungen att berätta den okronologiskt. Så jag plitade ner alla moment på postitlappar och hittade på en del nya ingredienser som plottades ut, och sen flyttade jag runt lapparna på en vägg i arbetsrummet tills jag var nöjd.

Postitväggen

Sen satte jag igång att skriva.
Ett grovt överslag fick historien att landa på ca 150 A4-sidor. Så 150 sidor blev mitt mål.
Jag åkte hem från sommarstugan under en vecka medan familjen var kvar - jag var tvungen att göra detta ordentligt.
Under de åtta dagar jag var hemma skrev jag 93 sidor på ett bräde. Men jag skrev egentligen mer.
De första tre sidorna slängde jag direkt när jag hamnade helt fel i ton och tempo.
Och sen slängde jag tio sidor när jag kommit till sidan 70. Historien är strukturerad i tre kapitel (eller "faser" som jag kallar dem), och runt sid 70 börjar en ny fas. Till min förskräckelse upptäckte jag att det händelseförlopp som jag började berätta i fas 2 bara var upprepningar av saker som jag berättat i fas 1, jag kom inte vidare i handlingen.

Så jag blev tvungen att hitta på ett helt nytt händelseförlopp, och göra en helt ny struktur. Sen kunde jag fortsätta. Så de åtta dagarna innehöll förutom 93 skrivna sidor även en omstrukturering av fas/kapitel 2 och planering av denna. Men man ska inte underskatta värdet i att gräva ner sig i en skrivarprocess - kvällen dag 6 var tillfället då jag fann att fas 2 inte höll. Så jag stängde av datorn och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag - och hade en helt perfekt ny fas 2 uttänkt och strukturerad. Mitt undermedvetna hjälpte mig att hitta rätt!

Skrivarvagnen

Textproduktion

Sen kom jag ner till Gotland och fortsatte arbeta med texten i betydligt lugnare tempo. Fick en perfekt skrivarstuga i den husvagn som vi köpte (för 3500 kronor) och ställde på tomten för att kunna ta emot gäster.
Ett par veckor senare hade jag klarat av historiens sista 60 sidor. Sen gjorde jag en omskrivning, och sen en omskrivning till.

Nödvändigheter vid omskrivning: 

kaffe och synonymordbok

Nu sitter jag här med en fösta version av "1007". Den är på 155 sidor (landar förmodligen nånstans mellan 180-190 boksidor). Några testläsare läser igenom den i detta nu. Sen kommer jag göra justeringar och sen skicka in den till väl valda förlag (de som ännu inte svarat på mitt första manus kommer inte få det, och de som kom med konstruktiva kommentarer kommer få det med expressbud).

Titelsida

Så jag är nöjd med den här sommarens skrivande.
För att jag skrivit en ny roman till.
Men först och främst för att jag nu vet att jag hittat in i skrivandet. Jag kan ta en idé och bara springa med den.

EDIT: När jag räknade efter i almanackan så fann jag att det tog mig 45 dagar att skriva denna första version. Eller 1080 timmar...

Swedish Zombie intervju med mig

Vad roligt! Idag (7 juni) publicerar Swedish Zombie en intervju med mig i egenskap av författare som arbetar med Eskapix. Blev faktiskt riktigt bra, mycket tack vare bra frågor från Jonny på SZ. Här publicerar jag ett utdrag ur intervjun. Annars finns hela intervjun på denna länk.

Vilka känslor tycker du att det är mest intressant att försöka väcka med en novell?

Små sensationer. Vad det än må vara för små sensationer. Att läsaren ba’: ”ja jäklar!” Både som läsare och författare är det det jag främst söker i en novell. En stark historia som tar vägen nånstans som läsaren inte förväntar sig. Eller en läskig eller sexig scen som tar ett rejält punggrepp på läsaren. Eller en rent intellektuell kick som får en att se runt hörnet på ett viktigt ämne.

Hur skulle du beskriva dina texter? Vad kan läsaren förvänta sig?

Jag är gammal filmare, så jag tror att jag har en lite filmisk och konceptuell approach till det där med storys. Att mina historier mycket handlar om en extern och väldigt påtaglig setup där jag placerar min huvudkaraktär, som nästan lika gärna skulle kunna funka som filmmanus. Men sen gillar jag att grotta in mig i hur karaktärerna reagerar på och känner för det den är med om. ”Det inre livet” är ju en lyx som man som filmare har väldigt begränsad access till (man kan ju liksom inte filma inne i huvudet på folk). Och det är väl det som gett mig en sån enorm aha-upplevelse kring att skriva prosa, man jobbar inte bara på bredden utan även på djupet. 

Bjussa på ett exempel på någonting typiskt som får dig att börja skriva? Vad inspirerar dig?

Man får inspiration från de mest märkliga håll. Det kan vara nåt man hör på radion som man vill skriva om. Eller så spinner man lite kring en bild man sett, eller en känsla som man upplevt, eller skulle vilja uppleva. Jag såg nån sängreklam, och då började jag fundera kring det där med att sova och ha mardrömmar, och så landade jag i en ide kring en man som går igång på att hänga i kedjor i taket med krokar fastsatta i huden – hur ser en sån persons värsta mardrömmar ut? Eller det klassiska att man ska gräva där man står, och utgå från egna erfarenheter. Jag har nyss skrivit en rätt magstark novell med avstamp i inträdesprovssituationen man får genomgå för att bli med i Mensa (jag har själv gjort detta), ett rätt ovanligt men tacksamt ämne för en skräckis. Så det finns gott om inspiration för att börja skriva.

Sen måste jag framhålla det oerhörda värdet i att Eskapix finns! Det är enda stället som jag blivit publicerad på, och det är enorm kick för en författare att bli det! Att veta att det finns en kanal för den här typen av skruvade historier, för en oetablerad författare som jag, gör enormt mycket för ens skapande och självkänsla då jag vet att min text inte bara kommer stanna i byrålådan (well, sen måste den såklart hålla en tillräckligt hög standard också för att komma med, men det är en annan femma). Och med den grupp av kreativa förtappade själar som Eskapixgänget består av: det är ensamt att vara författare, det är viktigt att ha en tillhörighet och plattform, och jag tror att i det här sammanhanget så knuffar alla varandra framåt mot nya stordåd! Var jag än hamnar med mitt författarskap i framtiden, så kommer Eskapix att vara ett av fundamenten som det vilar på!

Vad är det som får dig att intressera dig för fantastik?

Den där extra dimensionen av magi som ligger som en hinna utanpå den vanliga verkligheten. Själv får man ju aldrig vara med om detta. Så då ser man sig omkring där man står i snabbköpskön eller i busskuren, och så funderar man: ”what if...”. Och vips så har man en ny historia.

Har du något ännu inte uppfyllt mål med ditt skrivande?

Få en roman publicerad. Och en novellsamling.

Säg en författare som betytt mycket för dig. Ja, du får bara välja en!

John Ajvide Lindqvist. Delvis för hans texter (både ”Låt den rätte komma in” och ”Hanteringen av odöda” är kalas, de nästkommande var inte lika bra). Men framför allt för att han visar att det går att försörja sig på att vara skräckförfattare i Sverige. Det är ju knappt nån annan som kan det. Men om nu EN kan, så borde väl förr eller senare EN TILL kunna det. Eller?...

Lyssnar du på musik när du skriver? Vad brukar det i så fall vara?

Nej. Jag kan inte gå in i min historia 100% om jag har störande element runt mig. Skulle inte kunna skriva ute på t.ex ett café heller.

Vad brukar dina mardrömmar handla om? 

Aldrig monster eller konstiga världar. Det brukar mer vara skrämmande saker som händer mina barn eller min fru. Jag får nog utlopp för de där mörka, destruktiva sakerna när jag skapar. Sen kan jag tänka mig att jag som påhittare av läskiga och frånstötande saker har en lite högre tröskel för att känna obehag. Jag såg nån skitäcklig video på youtube häromsistens om fanatiker som högg sig själva över ryggen med machetes så att köttet delades. Fy fan. Men jag tror att när jag upplever en sån vidrig sak så samlar jag ihop de känslorna som jag får, och så lägger jag dem i en säck som jag sen kan titta ner i när jag är i behov av en motsvarande känsla när jag skriver en novell. Man kan som skräckförfattare recycla starka känslor, ta hand om dem på ett medvetet och konstruktivt sätt, och det kan göra att man inte plockar upp dem när man sover och drömmer.

720 walled

Medan jag utvecklar den Supernatural crime-idé jag har, så håller jag samtidigt på att strukturera upp en annan idé jag haft under ett par års tid. Den har inte riktigt hittat sin form förrän nu.
Arbetsnamnet är "720".
Från början var det en filmidé.
Som blev en novellidé.
Som legat till sig och plötsligt blev en romanidé.

Jag har inte riktigt sett den som en roman, den har känts för kort. Men när jag började strukturera upp den, och t.ex kastade om scenerna okronologiskt, så fick den fart.
Dessutom pitchade jag den för några personer på den fest Anders Fager hade för lite sen för alla sina gamla och nya skrivarelever. Och då föll den i rätt god jord. Konceptet höll ihop från start till mål. Det brukar vara en viktig brytpunkt för en idé: när den håller i berättat skick så håller den förmodligen även i skrivet skick.

Så här ser sidan av en garderob ut i mitt arbetsrum, när jag klistrat upp en massa postitlappar representerandes alla storyns scener.

Jag brukar sällan använda postitlapp-systemet när jag planerar bokidéer. Det hör mer till filmstrukturerandet, att kasta runt scener och känna på vilken ordning som blir effektivast. Men nu när jag ska berätta okronologiskt så gäller det att varje scen får maximal impact genom att placeras vid de scener där den gör mest nytta, och som den för mest energi av. 

OBS! ett antal av postitlapparna kommer i skriven form att bli en hel sekvens. Dessa scenflöden har fått representeras av en lapp eftersom de har sin givna plats i sekvensen och inte kommer att ryckas loss och läggas vid några andra scener.

Jag har "720" väldigt klart för mig. Behöver bara få scenordningen på plats, sen tror jag att jag kommer kunna skriva den i rasande fart.

Vad "720" handlar om? 

Vill inte berätta så mycket ännu. Kan dock hinta att det är en lite annorlunda variant av välkända vampyrmyter.

EDIT: "720" är numera omdöpt till "1007". Mer om titel och innehåll senare.  

Bokshopping i London #2

Det blev inte bara prosa och graphic novels under Londonvistelsens bokshopping. Givetvis passade jag på att införskaffa några böcker som rent konkret kan förbättra det jag själv arbetar med.
Samtliga av dessa böcker är köpta på Waterstones, Londons största bokhandel med fem våningar, alldeles nära Piccadilly circus.

Waterstones ingång på Piccadilly.

Där var det ett rent nöje att gå runt och bara känna atmosfären, och bläddra i det galet stora utbudet. Bland annat fanns det ett bord med bara Scandinavian crime på kriminalavdelningen, där i princip alla de svenska författarna (Läckberg, Mankell, Roslund&Hellström, Kepler, Alvtegen) fanns representerade. Dom hade tre hyllor med bara Cozy crime, dvs den typ av crime som Camilla Läckberg är drottning på.
Och givetvis var deras horroravdelning ansenlig. John Ajvide Lindqvist hade en egen markerad hylldel.

Dottern fångade mig på skräckavdelningen. 

Böckerna jag handlade då?
Först ut två böcker som på det ena eller andra sättet berikar mitt skräckskrivande.

Boken till vänster heter Writing the paranormal novel, och ger en massa (förhoppningsvis) bra råd om hur man adderar det övernaturliga till sin historia, eller hur man får sitt övernaturliga uppslag att bli en naturlig del av en story. När jag bläddrade i den fanns där en mängd spännande tankar och knep. Bokens olika huvudkapitel heter Gathering the elements, Summoning the characters, Casting the words och Banishing the book. Om en idé eller knep av tjugo fungerar, så är boken värd sina 14.99 pund!
   Boken till höger har jag letat efter (efter iallafall något liknande). Såklart finns allt kring det här ämnet på nätet, men inte så fantastiskt matigt och väl uppställt och PÅ SAMMA PLATS som i denna. Den heter The Element Encyclopedia of Ghosts & Hauntings. Här finns allt som har med spökerier och hemsökelse att hitta, uppställt i bokstavsordning. Till saken hör att jag just nu arbetar med en ny romanidé som eventuellt skulle kunna bli en serie böcker om det vill sig väl. Den tar plats i en värld där spökerier spelar en viktig del, och jag är i enormt stort behov av att få varierande uppslag kring ämnet. Ju mer desto bättre - och här finns galet mycket saker som jag inte ens visste existerade. Så den här boken kommer absolut visa sig värd sina 12.99 pund.

 

Sen hittade jag THE engelsk uppslagsbok kring vad saker heter på engelska: Visual dictionary. Jag sitter just nu och översätter ett gäng noveller som jag skrivit till engelska (mest på kul). Och då stöter man hela tiden på detaljer som man helt naturligt inte har en aning om vad de heter, och som heller inte finns att hitta i någon svensk-engelsk uppslagsbok, därför att de av utrymmesskäl helt enkelt inte kan ta med varenda pluttdetalj av vad saker heter. Jag har under årens lopp suttit och letat på Bokus och Adlibris efter någon liknande bok, men inte hittat rätt eftersom jag inte vetat vad jag skulle använda för sökord. Men på Waterstones ordbokshylla stod den!

Det hela är lika enkelt som genialt: man har en sprängskiss på nånting. Sen har varenda pytteliten detalj markerats med sitt namn. Som här, en tvättmaskin:

 

 

 

Eller som här, en människas tarmsystem:

 

 



 

Boken innehåller 670 sidor av sprängskisser, uppdelade i ämnesområdena Universe, Prehistoric earth, Plants, Animals, The Human body, Geology/geography/meteorology, Physics and chemistry, Rail and road, Sea and air, Visual arts, Architecture, Music, Sports och The Modern world.
Detta var resans dyraste bok på 30 pund (ca 300 kr), vilket ju inte är dyrt alls för ett sånt här praktverk!

Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...

Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.

Splatterpunk

Det här är intressant! Det här är mycket intressant!
En god vän som läst min novell "Kittens with chainsaws" i Eskapix senaste antologi sa att jag just hade skrivit splatterpunk. Splatter-what?, undrade jag. Splattret kan jag förstå. Men jag var tvungen att kolla upp termen.

Splatterpunk visade sig vara en strömning främst inom den anglosaxiska skräcklitteraturen på 80-talet. Termen myntades av författaren David J Schow under World Fantasy Convention 1986, och syftade på en extremt våldsam, blodfrossande form av skräck med klara referenser till de italienska giallo-filmerna från 60- och 70-talet av Argento, Bava mfl.
Ett antal författare hade, utan någon gemensam tanke, skrivit denna typ av bloddrypande våldsamma skräckhistorier, som en reaktion på en hittills rätt tillrättalagd form av horror. Och när de kom samman så fann de att de just hade uppfunnit en strömning.

"Splatter" är ju uppenbart vad det betyder, och "punk" kom sig av en anarkistik tanke att vända uppochner och inochut på den invanda och prydliga. Termen var till viss del en blinkning åt Gibsons cyberpunk-håll.
Idag saknar formen sin ursprungliga relevans, eftersom varenda polisserie på tv, som "CSI" eller "Criminal minds" är lika ingående i sitt förevisande av brott och skador som italiensk splatterfilm en gång var.
Här är en intervju med en av männen som var med när det begav sig, John Skipp. Han har mycket spännande saker att säga!



Här är en länk till "Splatterpunk 101", där historien bakom uttrycket finns berättat.

Här är amazons lista på de bästa splatterpunkböckerna.

Här är en länk till en sida där en massa splatterpunklitteratur kan införskaffas.

Jag hade inte läst någon splatterpunk trodde jag, men Clive Barker är en av företrädarna (inte med allt, men med en del av det han skrivit).
Jag har just köpt termmyntaren David Schows klassiska novellsamling "Lost Angels" (1990), en novellsamling som utspelar sig i hans kvarter i Hollywood, LA.

 

Schow har även skrivit filmmanus till "Terror på Elm street 5" (1989) och "Leatherface - Motorsågsmassakern 3" (1989). Återkommer med reflektioner på "Lost angels" när jag fått hem och läst den.

sleepwalking skills

Namnet på bloggen är en hopslagning av titlarna på de två långfilmer som jag regisserat: SLEEPWALKER (2000) och SKILLS (2010).
När jag funderade lite på det fann jag dessutom att det lite liknar det jag drivs av när jag skriver och filmar, framför allt på idéstadiet. Som sömngångare vandrar man trevande framåt, ledd endast av sin intuition, mot ett mål som inte finns någon annanstans än som en dröm inne i huvudet - och allt är fristående från verkligheten som inte existerar runt omkring en.
Men inte sällan kommer man ändå rätt till slut. Och gör man det bara tillräckligt ofta så får man till slut snits på det. Man får sleepwalking skills.

Min nya blogg

Idag har jag tagit ett nytt steg i mitt skapande. Jag har skickat in min första roman till ett antal bokförlag! Vad vore då inte mer passande än att samtidigt sjösätta en ny blogg.

Jag har haft planer på att starta en blogg tidigare, med fokus på skrivande, då jag gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet och just påbörjat min tredje termin. Men det har inte blivit av.
Men nu har det skett några saker slag i slag som gjort att jag känner att jag vill bli en aning mer seriös i mitt förhållande till skrivandet - dvs att berätta för världen om det i en blogg.
Jag har skrivit om sakerna på Facebook. Men Facebook känns inte som ett ultimat forum för att skriva om sig själv. Dels är det bara snäppet mindre snuttifierat än Twitter (som jag aldrig kommer syssla med) med allt vad grunda relationer heter. Och så påminns en himla massa människor om vad jag sysslar med genom mail och notiser osv. Och jag vill inte att allt jag skriver om ska observeras av en massa perifera "vänner" som egentligen inte bryr sig ett dugg om mig (jag har själv stängt av allt vad notiser är i Facebook, eftersom jag själv inte är intresserad av vad andra ätit för frukost, vem de festat med, var de är på semester etc).

Dock har det en fördel i att man når vänner man VILL nå, genom ett enda musklick. Så jag är ambivalent. Min plan är att breda ut mig i bloggen, men fortfarande göra notiser om viktiga saker på Facebook. Dessutom kommer jag att länka till vissa blogginlägg i fejjan.