Två barnboksmanus

Det skulle kunna vara ett stort steg i en ny riktning: jag skickade in två stycken barnboksmanus i måndags.

Under en längre tid har jag gått och grunnat på olika uppslag till barnböcker. Precis som noveller är barnböcker en väldigt tacksam kortform, där man kan ta ett koncept och hårddra det. Skriva en kort och fokuserad text med en väldigt intensiv dramatisk kurva.
Barn är nämligen en både otålig och kritisk målgrupp. Om man inte berättar historien tillräckligt intensivt och svängigt tappar de omedelbart intresset.

De två historierna drar båda åt mitt skräckhåll. 

Pojken Vilgot och mammas mobil - detalj
Ill: Johannes Pinter

Den ena heter "Mammas mobil". Den handlar om en pojke som har en konkurrent om mammas gunst i en mobiltelefon som är stor som en normal femåring, och som står och går och konverserar som vanliga människor gör. Mamman vill bara prata med mobilen, och det gör pojken mer och mer frustrerad.
Den är förstås en sedelärande historia om dagens föräldrar som när de "umgås" med sina barn egentligen tillbringar 80% av umgängestiden med att kolla sina iphones och ipads. Vilket barn skulle inte tycka att det var fruktansvärt att se någon annan ta ens plats om mammas kärlek!

Här är ett litet utdrag ur "Mammas mobil":

När dom går från restaurangen börjar Mobilen prata om viktiga saker med mamma. Och då händer det: den pratar så viktigt så att den lurar mamma att gå över gåstrecken när det är röd gubbe! En bil måste bromsa det hårdaste den kan så att den inte ska köra på mammas ben.
Mamma blir rädd. Och det blir Vilgot också. För tänk att Mobilen faktiskt kunde bestämma över hur mamma skulle göra!

Lille lättskrämde Gasten - detalj.
Ill: Johannes Pinter

Den andra heter "Lille Gasten och den läskiga spökdagen". Handlar om en liten spökpojken som vaknar vid fel tidpunkt, kl 12 på dagen. Men han tror att familjen försovit sig, och nu måste han sköta spökandet. Det är inte lätt för en liten spökpojke på fem år, och som dessutom är rädd för precis allting.

Denna är skriven på vers, och är dessutom en ABC-bok, där varje vers utgår från en ny bokstav i alfabetet. Jag älskar såna ABC-böcker på vers, som dessutom är skräckböcker för barn. Det finns några sådana, som Neil Gaimans "The dangerous alphabet" och Anders Fager/Daniel Thollins "Den elaka vikarien".
Här ett litet smakprov ur "Lille Gasten":

C är för se, den är tolv och noll fem!
Se Gastens familj har försovit sig, vem
ska nu se till att det spökas inatt?
Se Gasten tar sats och far upp som besatt.

Jag skickade ut manusen till ett antal förlag, elva stycken närmare bestämt. De största plus några halvstora. Nu är det bara att hålla tummarna!

Nytänk i refusland

Hej, vi har nu läst Ditt Manus. Tyvärr tackar Förlag X nej till att gå vidare med texten. På grund av ett begränsat titelutrymme tvingas vi refusera även många intressanta manus. Önskar istället lycka till på annat förlag.

Hej! Tack för att vi har fått läsa och överväga Ditt Manus. Vi har diskuterat ditt manus, men dessvärre har vi beslutat oss för att tacka nej till utgivning. När vi antar en bok är det många faktorer som ska stämma. Till exempel måste förslaget passa på vår utgivningslista, vi måste tro att vi kan göra manuset rättvisa och kunna få ut den färdiga boken till rätt försäljningskanaler och till en tillräckligt stor publik. Vi får in ett stort antal manus varje år och har därför endast möjlighet att ge utförliga kommentarer i ett fåtal fall. Tack för att du vände dit till oss med ditt manus!

Hej, Vi har nu läst Ditt Manus, som du haft vänligheten att erbjuda oss för utgivning. Tyvärr måste vi lämna ett negativt besked då vi inte tror på en utgivning på vårt förlag. Vi får in många manus och beklagar att vi inte har någon möjlighet att mer i detalj kommentera din text och gå in på skälen till vårt beslut. Vi tackar för att vi fick möjlighet att läsa och önskar dig lycka till på annat håll.

Hej. Tack för att vi fick läsa Ditt Manus. Tyvärr har vi inte möjlighet att anta det för utgivning. PåFörlag Y publicerar vi bara ca XX nya titlar om året, så trängseln om utgivningsplatserna är stor. Men om du skriver något nytt är du välkommen att skicka in det.

Hej! Tack för att du har skickat in ditt manus till oss som vi nu har granskat. Tyvärr måste vi tacka nej till utgivning. Eftersom vi får in en stor mängd material kan vi bara undantagsvis skriva personliga omdömen. Från och med september 2009 skickar vi inte längre tillbaka refuserat material. Manuskripten hanteras konfidentiellt och de som inte antas makuleras.

Hej, vi har titta på ditt manus och måste tyvärr meddela att det inte passar i vår utgivning påförlag Z.

Hej! Tack för att vi fått läsa Ditt Manus, och vi ber om ursäkt för att du inte fått besked från oss förrän nu. Tyvärr har vi kommit fram till att vi tackar nej till utgivning. Vårt utrymme för nya åtaganden är för närvarande begränsat, och dessvärre tycker vi inte att ditt manuskript är tillräckligt övertygande för att publiceras.

Hej. Nä, nu är det ingen förtryckt mall längre utan jag, Johannes, som skriver. Du har nog fattat vad dagens inlägg ska handla om: det där jobbiga refuseringsbrevet man som författare får när ett förlag inte vill ha ens manus.

Jag måste genast fastslå två saker: det här inlägget är inte en hämnd på alla förlag som inte ville ge ut mitt manus (därför har jag tagit bort alla förlagsnamn etc i de autentiska refuseringsbreven ovan – även om andra refuserade författare nog kan jämföra sig fram till vilka utdrag som kommer från vilka förlag). Det är inte heller en klagovisa över hur neggiga förlagen är som håller på och tackar nej och har sig.

Men borde de inte kunna tacka nej på ett lite mer konstruktivt sätt?

Såklart kan de inte sitta och författa matiga brev till alla eftersom det är en sån vansinnig mängd manus som kommer in varje vecka. Vissa texter sållas bort på tröskeln till finrummet, och de får ofta individuellt skrivna konstruktiva kommentarer (jo, jag har faktiskt fått ett par såna också), medan väldigt många manus sållas bort redan efter tio sidor och en tumskumning, och som förlagen inte vill ödsla en extra sekund på.

Men nu är det som det är. Förlagen vill att folk ska skicka in sina manus. Och folk skickar in manus. Även Läckberg och GW och Guillou har varit ”små” och upptäckts av pigga förläggare, och nu drar de in miljoner till sina förlag. Kan inte förlagen lägga lite mer möda när de då ska tacka nej till alla förhoppningsfulla skribenter ute i landet som inte håller önskat mått?

Om detta har jag en idé.

Borde inte förlagen kunna författa om sina refuseringsbrev, och då specialdesigna dem utifrån olika kriterier?
Säg att de bedömer ett manus utifrån fem olika kriterier – skulle de inte kunna skapa fem olika refuseringsbrev där de fokuserar på vart och ett av dessa kriterier?

Säg att man i ett manus tittar på Språk, Genre, Gestaltning, Logisk Intrig och Psykologisk Trovärdighet. Då får den lektör som läser manuset göra en notering om vilket kriterium som författaren är minst bra på (är författaren dålig på flera olika saker får lektören ändå välja en av dem). Sen tar man det förskrivna dokumentet om detta kriterium, printar ut och skickar.
Låt mig förtydliga: säg att en författare har en intressant story och väl genomarbetade karaktärer men ett platt och opersonligt språk – då får han ett Språk-refusbrev i brevlådan.
Om en annan författare har ett nyanserat och personligt språk men en helt ointressant intrig – då får hon ett Intrig-refusbrev hemsänt.
En tredje författare kanske har en välturnerad, logisk och psykologiskt trovärdig historia, bara det att förlaget inte sysslar med den genre som boken är i – då får han ett Genre-refusbrev.

Det skulle ha varit himla kul att ha fått på min bok. Det skulle till och med ha känts som om jag fick en personligt skriven refusering, eftersom det fokuserade på en svaghet som var speciell för just mitt manus.

Det skulle inte krävas mycket av förlagen att göra en sån lösning. Breven ska skrivas, visst, men det behöver bara göras en gång (och de känner nog någon som kan skriva ihop det åt dem). De måste hur som helst öppna refuseringsdokumentet som de har i datorn och printa ut det. Då kan de ju lika gärna ha fem brev liggande i samma mapp, döpta till förslagsvis ”genrerefus.doc”, ”språkrefus.doc”, ”logikrefus.doc”, ”gestaltrefus.doc” och ”psykologirefus.doc”. Vilken praktikant som helst skulle kunna öppna rätt dokument och skicka iväg (jodå, jag har fått ett refusmail från en emailadress som hette typ ”praktikant@halvstoraförlaget.se”).

Ett tag tänkte jag att jag skulle avsluta detta inlägg med att skriva förslag på några sådana specialdesignade refuseringsbrev. Men nu har jag gett dem/er en himla bra idé – nånting får de/ni väl göra själva!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Att ge ut noveller på engelska

För några veckor sedan skrev jag om bekräftelsebehov och ”att bli läst och sedd”. Jag tänkte plocka upp det ämnet idag igen, och främst den del av texten som handlade om att skriva noveller och få dem översatta och publicerade i till exempel USA.

Varför inte börja med att skriva om hur man blir publicerad på hemmaplan, kanske någon klok människa undrar. Jodå, jag ska skriva om det också. Men anledningen nu är att jag varit mer framgångsrik på bortaplan. Dessutom har jag ett par relativt färska antagningar som jag tänkte använda som exempel.

Men först: man behöver en text att skicka in. Då finns det ett par olika vägar att gå.

Första alternativet är att sätta dig ner och bara skriva precis vad du känner för. Som man brukar göra. Detta gäller för en av mina senaste antagna amerikanska noveller: ”Caretaker of the moon”. Jag är en av 50 författare som regelbundet skriver flash fiction-noveller för en serie antologier betitlade ”Demonic visions”. Redaktören hade denna plan redan när han sökte texter till bok nummer 1, att välja ut de 50 bästa texterna och sen låta detta gäng bilda en ständigt föränderlig massa av berättelser utan några som helst ramar, i en rad återkommande böcker (här finns den första boken). Så jag lät tankarna vandra fritt och plockade upp en genre som jag i princip aldrig arbetat i: science fiction. Historien är twilight zone-inspirerad och utspelar sig under det ögonblick när Neil Armstrong placerade sin fot på månen och sa sina berömda ord.

Andra alternativet är att använda dig av en text som du redan har skrivit vid ett tidigare tillfälle. Denna väg har jag gått. Rätt många gånger faktiskt. Under mina två första terminer skrivarkurs i skräck producerade jag sammanlagt ett drygt tiotal noveller med allehanda teman och stämningar. Denna lilla skattkista har jag länsat så gott som ner till botten. En risk här är att kvaliteten inte alltid håller så hög standard som den borde, då många noveller skrivits i just syftet att lära sig av sina misstag. Så det gäller att välja med omsorg; först och främst försöka ha omdöme nog att se om en text faktiskt inte håller måttet, eller be någon annan läsa och vara ärlig nog att säga om det inte är bra nog.
Jag har nämligen suttit i andra änden av postgången, och tagit emot alster inte i novelltävlingar men i kortfilmstävlingar. Och oj vilken smörja som skickas in – man blir förbannad på folk för att de tagit upp ens tid med sin undermålighet!
Mina texter fick så pass gott omdöme på skrivarkursen att jag kände att jo, de kan hålla (obs! ALLA texter har inte hållit måttet ska jag tillägga).
En av mina senast antagna noveller platsar här, ”The ceiling with no hook”, för antologin Cosmic horror från Dark hall press. Det var faktiskt den allra första novellen som jag nånsin skrev på skrivarkursen, och är en HP Lovecraft-doftande liten historia om en hantverkare som kommer till en öde lägenhet och ska måla ett innertak som visar sig inte vara ett tak utan mer påminner om en fosterhinna…

Tredje alternativet är att specialskriva en text för en specifik antologi eller tävling som söker texter. Väldigt ofta brukar amerikanska antologier ha teman, basically för att motivera sin egen existens. Vissa av mina gamla texter har gått att skohorna in i teman, men i några fall har jag specialskrivit texter för valda antologier – och det har visat sig fruktbart. Det kräver lite extra betänketid, att hitta på en story som inte är för uppenbar utan har en twist på ämnet. Men det är värt den extra mödan (och kan vara kul att öva sig i att ”skriva en novell på beställning”)! Detta gäller den näst senaste novellen som jag fick antagen, ”Monocling the ghost of the zombie vampire, my love”. Här var det antologin ”Dark monocle – the steampunk monster hunter” som sökte steampunkhistorier som skulle fokusera på någon form av övernaturlig jaktsituation. Det gick ganska fort att hitta på storyn om en man i ett alternativt steampunk-1800-tals-Stockholm som tvingas döda sin älskade tre gånger. Men att skriva steampunk har jag aldrig gjort, så det tog sin tid. Men kul var det, och gav definitivt blodad tand!

När du väl har skrivit din text måste du få den översatt. Här ska jag vara ärlig och säga att jag inte har så stor erfarenhet av att få texter översatta ”professionellt”. Det finns riktlinjer om detta på Författarförbundets sida för översättare. Jag brukar ta hjälp av duktiga människor i min bekantskapskrets. För att hålla kostnaden nere brukar jag först göra en grov översättning med hjälp av Google translate som jag sen kammar till – sen får min översättare i uppdrag att rätta alla fel.

Att formatera sin text rätt är viktigt!

När du har en översatt text måste du formatera den rätt.Detta kan inte nog poängteras hur otroligt mycket viktigare det är än vad vi svenskar ofta vill tro. Om en text inte är korrekt formaterad så slänger de amerikanska redaktörerna den i papperskorgen utan att först läsa den. SÅ noga är det! De får in så många texter, så det är viktigt för redaktörerna att inte behöver lägga onödigt tankearbete på att ”få skallen runt” textens form. Som tur är så finns det en hemsida som visar exakt hur en novelltext ska formateras här!

Ett följebrev måste också skrivas. Du har antagligen koll på detta – det är ju en av de mest intressanta kringgrejerna med författandet, hur man presenterar sig själv och sitt projekt. Men till skillnad från att sälja in en roman till potentiella förlag så handlar följebrevet i det här fallet mest om att presentera fakta om sig själv –insäljandet står själva novellen för. Läs in dig på hur ett bra följebrev (”cover letter”) ska innehålla hos Writers digest eller About.com fiction writing.

”Vad får man betalt för sina texter?” undrar många då inför inskickandet. Det är olika. På många håll får man bara äran, ibland får man äran och ett par ex av boken, på några håll får man 25 dollar eller procent på intäkterna. I stort sett kan man väl konstatera att man inte blir rik. I alla fall inte på pengar. Vill man inte ”ge bort” sina texter så ska man såklart inte göra det. Själv har jag dock fram till nu sett det som ett ändamål att bli publicerad, enda kriteriet jag haft är att antologin ska komma ut som fysisk bok. Det är en dröm, att hålla i en bok som innehåller en text jag skrivit. Jag har i dagsläget kommit upp ca femton olika antologier, svenska och amerikanska.

Nu har du din text klar och redo – var skickar du den då? Då tänkte jag bjuda på lite nyttiga länkar dit du kan skicka ditt väl översatta och rätt formaterade manus. Varje länk bjuder på en massa underlänkar, så det är bara att börja klicka. Jag skriver själv skräck, men om du scrollar neråt så finns sidor för alla typer av texter. Klicka lugnt!

• Dark markets. Sida för skräck/fantasy/scifi-antologier, ezines och tävlingar.
• The horror tree. Sida för antologier och bloggande om att skriva och skicka in skräck.
• Aswiebes market list. Sida för olika antologier och ezines inom skräck, fantasy och scifi.
• Morgen Baileys fantasy, horror och scifi list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva inom dessa genrer, samt om förlag och tidskrifter som söker texter.
• Ralan.com. Listar antologier rangordnade efter hur mycket de betalar, från ”pro” till ”token”.
• Once upon a romance. Lista över en massa förlag som fokuserar på romance, många förlag brukar med jämna mellanrum söka medverkande för sina antologier, så klicka runt. 
• Cindi Myers market news. Market för olika typer av genreantologier, främst romance och mystery. 
• Morgen Baileys children list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva för barn, samt om förlag och tidskrifter som söker sådana texter.
• Fiction factor. En sida med allehanda markets för olika genrer som poesi, skräck, romantik, fantasy och så vidare. 
• Short mystery fiction society. Sida för mystery-antologier.
• Writers who kill. Resource-sida med en massa länkar inom mysterygenrern – antologier, förlag, sammanslutningar osv.
• My little corner. Skrivarblogg som då och då har inlägg om olika antologier, men framför allt: om man scrollar sig ner så finns i den högra menyn en lång lista på både antologier och flashmarkets.
• Write to the end. Blogg som listar olika typer av antologier inom olika genrer som romantik, ”holiday” och mystery.
• Morgen Baileys submission list. Diger lista på olika webbsidor om att skriva inom olika genrer, samt om förlag och tidskrifter som söker texter.
• Writers relief. Lista på aktuella antologier inom olika genrer som söker noveller och flash fiction.

Flash fiction, det vill säga noveller som oftast är kortare än 1000 ord

• Flash fiction online. En sida där man kan få sina flash fictiontexter publicerade online mot ersättning.
• Flash fiction chronicles. En ambitiös blog som listar olika flash fictionantologier, uppspaltat i kategorierna 50-100 ord, 101-599 ord, 600-999 ord och upp till 1000 resp 1500 ord. Betalande antologier är speciellt uppmärkta.
• Katriena Knight’s list. En lista på olika flash fictionmarkets inom allehanda genrer.
• Morgen Baileys flash fiction list. En galet lång och matig lista på olika webbsidor om att skriva flash fiction, samt om förlag och tidskrifter som söker flash fictiontexter.

Och just det, en sista grej att aldrig glömma bort i skrivstressen: engelskans ”novel” och svenskans ”novell” är ju inte samma sak…

Denna text är från början ett inlägg på debutantbloggen den 4 februari.

Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?

Jo. Det kan jag tycka att man borde.

Men varför blev och gjorde jag inte det då?

Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.

I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!

Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.

Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.

Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?

Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?

För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.

Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!

Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.

Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.

Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.

Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.

Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.

Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.

Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.

Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.

När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.

Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.

Om att skicka "Vackra kyrkor" till förlag

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 11 januari, då som en del av en enkät om "att skicka till förlag". 

Till hur många förlag skickade du ut ditt manus, och hur valde du ut förlag?

Jag skickade till sexton olika förlag i mars 2013, från de största till de lite mindre. I och med att ”Vackra kyrkor jag besökt” rör sig i skräckgenrern så hade jag inte så stora förhoppningar på vissa av dem, även om de flesta stora idag gett ut skräck eller övernaturligt orienterade romaner.  Ett antal av de mindre förlagen var mer specifikt handplockade för att de har mer fokus på genrelitteratur.

Fick du vänta länge på svar, och hur såg svaren ut?

I något fall fick jag svar efter ca en månad. I de flesta fall tog det betydligt längre tid än de tre månader som brukar sägas vara gränsen för vad man ska behöva vänta. Några förlag har jag över huvud taget inte hört ifrån ännu… Samtliga svar var förtryckta, opersonliga, artiga nej tack. Förutom två förlag som var positiva och kom med väldigt nyttiga konstruktiva kommentarer. Jag svarade dem då och frågade om de skulle vara intresserade av att läsa manuset igen om jag gjorde ändringarna. Men fick inget svar på det.

Skrev du om och skickade in igen, och gick det i så fall bättre andra gången?

Ja, jag skrev om, baserat på responsen från förlagen och ett par testläsares kommentarer. Skickade in på nytt i augusti 2013, främst till de två förlag som varit positiva. Nu fick jag snabbare svar, men även denna gång ett Nej tack. Det är rätt tydligt att ett manus måste falla den läsande personen på förlaget exakt på läppen för att bli antaget: it’s a war out there, and very few survives. När jag hade fått nej från alla håll (eller fortfarande inte fått svar) ondgjorde jag mig över världens oförstånd för Henrik på Eskapix, och då bad han mig att skicka över manuset så att han fick titta på det. Nästa dag mailade han mig och sa att han hemskt gärna ville ge ut det – han hade sträckläst det under natten och älskade det. Idag skulle jag inte kunnat bli nöjdare på ett annat förlag, oavsett storlek, då jag vet att inget skulle lägga ner samma jobb och energi på en påskostad utgåva som Eskapix press har. Ibland slutar sagor lyckligt…

Om att debutera och blogga

Två jättejätteroliga nyheter att förmedla!

Först:

Har tidigare hintat om att VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT plockats upp av ett förlag. Nu kan jag berätta att detta förlag är Eskapix press!

Otroligt roligt, eftersom det var där jag första gången publicerades med en novell (KITTENS WITH CHAINSAWS). Jag har en fantastiskt bra och avspänd relation med Eskapix press och förläggaren Henrik Holmström sedan dess. När han fick läsa manuset till VACKRA KYRKOR så gick han igång omedelbart. Kan inte berätta så mycket mer om detaljer, men så långt vi diskuterat och brainstormat så känns det som att det kommer bli en bok och en utgåva som inte kommer skämmas för sig...

Det kommer att komma mer om VACKRA KYRKOR vartefter saker blir klara.

Sen:

Som en följd av antagandet och min kommande första bok under året, så har jag blivit antagen som en av fem bloggare på Debutantbloggen. Och det är helt fantastiskt kul.

Debutantbloggen har funnits sedan 2008. Varje år drivs den av nya personer vars gemensamma nämnare är att de romandebuterar under året. I år kommer vi vara fem personer som håller i det hela tillsammans. Upplägget är så att vi skriver varsitt inlägg under veckan. På lördagarna är det en enkät som vi alla fem svarar på. Och söndagar är vikt för gästbloggare.

Som debutant är det väldigt svårt att nå ut i mediabruset, men med debutantbloggen som skyltfönster (den hade 150.000 besökare under 2013!) så syns man plötsligt lite mer. Så jag är givetvis väldigt tacksam och glad över att ha valts ut, och att ha fått chansen att förvalta det goda namn som bloggen arbetat upp. Nu gäller det bara att inte sjabbla bort det hela, eller få en släng av tourettes eller liknande, så ska det nog gå bra.

I och med debutantbloggen kommer jag förmodligen att blogga mindre här (inte för att det varit så superstor ruljans). Men debutantbloggen är inte menad att vara ett säljverktyg för min bok, så en del saker som rör utgivningen kommer kanske att passa här bättre än där, och då kommer jag att skriva här.
Men mitt förslag är att besöka debutantbloggen, där händer saker dagligen!

VACKRA KYRKOR snart hemma

Jo, så är det. Min debutroman VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT verkar vara på väg att få ett hem på ett förlag.

Det är på tok för tidigt att nämna några som helst detaljer om nånting. Men så är det. Och jag är så jävla glad och stolt så jag är på väg att spricka!

I väntan på mer matig info publiceras en stämningsbild inspirerad av manuset.

 

"Vackra kyrkor" rätt i tiden???

Detta är ett litet inlägg kommet ur en viss frustration.

Läste idag (15/10 -13) en stor artikel, över ett helt uppslag, om hur nordens väsen har blivit rejält populär inom kulturen och litteraturen.

artikeln i DN

Artikeln har sitt fokus på böcker och filmer som under de senaste åren dykt upp, och tillsammans bildar en våg av övernaturligheter som tagit över efter vampyrer och zombies som det hetaste man kan skriva/filma och läsa/se. Alster som nämns är boken "Nordiska väsen" och filmerna "Trolljägaren" och "Vittra". Bland författare som nämns är Pål Eggert, Nene Ormes, John Ajvide Lindqvist, Stefan Spjut, Johan Theorin, Amanda Hellberg, Mikael Strömberg och Sara Bergmark Elfgren.

Detta är iofs inget nytt, den här vågen har rullat över oss under några år nu. Men den har helt uppenbart växt sig så stor att den hamnar på ett helt uppslag i DN kultur en vanlig vardag (och inte under nån av deras boklördagar).
Jag tycker detta är helt fantastiskt roligt! Har alltid fascinerats av att läsa och höra på skräckhistorier som har sitt ursprung på våra egna breddgrader. Som liten blev jag t.ex ordentligt skrämd när jag fick höra om de gotländska Di Sma Undar Jordi.

Fråga: men vad är det då som är så frustrerande i att detta blivit så populärt?
Svar: Vackra Kyrkor Jag Besökt.

Jag har ju själv skrivit en skräckroman befolkad av övernaturliga väsen med ursprung i nordisk mytologi. Handlar om en man som åker mellan Sveriges alla kyrkor och håller ordning på de fruktansvärda väsen som huserar i dess skuggor. Boken är full av varelser, den ena hemskare än den andra. Jag är personligen helt övertygad om att "Vackra kyrkor jag besökt" skulle roa alla de människor som hittat in i den här trenden. Det är bara det att den inte plockats upp av nåt förlag ännu!

Jag skickade in boken till ett femtontal förlag, och fick nej tack från samtliga (även om två visade intresse och kom med väldigt konkreta nyttiga ändringsförslag). Så jag ändrade och skickade in den igen, och här går jag nu och vankar och undrar varför ingen tackar ja den här gången (har iofs ännu bara fått ett svar - ett nej tack). Mitt manus är ju right up the supernatural alley.

Tackar de nej för att det är dåligt skrivet?
Jag har i skrivandes stund elva publicerade noveller, varav sju i amerikanska antologier. Detta skulle jag personligen se som nån sorts kvitto på att jag skriver texter som är good enought ur alla upptänkliga synvinklar.

Tackar de nej för att historien är för ointressant?
Förutom att bokens huvudperson står inför alla dessa väsen så för han parallellt en annan sorts kamp - den mot cancern som äter upp honom inifrån. Så jag inbillar mig att det finns nog med djup och struktur för att man inte ska kunna avfärda manuset som ytligt dravel.

Har texten fel längd?
Manuset jag skickat in är på 286 A4-sidor, så det borde det inte vara.

Jag undrar om det inte helt enkelt är så att fel lektörer har fått manuset i sina händer. Att de inte riktigt är i synk med skräckgenrern. Och att de inte riktigt uppfattat att det finns en hook i böcker som har avstamp i den nordiska mytologin och dess övernaturligheter.

Jag kan inte göra annat än att bida min tid och hålla tummarna att tillfälligheterna för en gång skull faller rätt: att rätt person, som just nu sitter och lektörläser min roman, idag råkar läsa DN-artikeln och lägger ihop ett plus ett, och ser potentialen i min romantext.
Ja! Det ska jag hålla tummarna för!

"1007" första, "Vackra kyrkor" andra

Sådärja.
Nu har jag skickat iväg mina bebisar på en förlagsrunda.

Efter diverse värdefulla kommentarer från mina testläsare så blev jag klar med både "1007" och "Vackra kyrkor" i veckan. När jag märkte att manusen faktiskt skulle bli klara nästan samtidigt så bestämde jag mig för att skicka iväg dom samtidigt, i samma paket till och med.

"Vackra kyrkor" har ju tagit sin runda redan (skickade ut dem i mars), och jag har fått väldigt konstruktiva kommentarer från några av förlagen. Det är baserat på de kommentarerna som jag gjorde min rewrite. Den här gången skickade jag bara ut den nya versionen till en handfull - de som var positiva, och de som var relativt snabba. Några var båda uppenbart ointresserade (att döma av standardsvaret de skickade ut) och framför allt extremt långsamma med att svara. Jag är hoppfull att det ska kunna landa någonstans nu - konceptet är fortfarande himla bra, och jag tycker att manuset blev mycket, mycket bättre och tightare och "mognare" nu.

"1007" har jag stora förhoppningar för. För att det är en personlig och intim historia som är "all character". För att det är ett hemskt och berörande skräckkoncept. För att den är riktigt bra skriven tekniskt sett. Jag leker en del med formen. Berättar okronologiskt. Hoppar mellan nutid och dåtid och jag-form, men hela tiden ur samma persons perspektiv. Hänfaller på några ställen åt något som närmast skulle kunna beskrivas som poesi (nejdå, det är inte poesi, det är bara den rent tekniska uppställningen av texten som ser ut så).

Några förlag svarade inom en månad förra gången, men de flesta tog 3 och 4 månader på sig, och några har inte ens svarat ännu (dem skickade jag inte ens till den här gången). Men nu, med två manus i paketet,  får man väl kallt räkna med dubbel läsningstid...

VACKRA KYRKOR feedback

Så, en kompis frågade häromdagen hur det går med VACKRA KYRKOR och förlagen. Och då tänkte jag att jag ju kan skriva lite om det i min blogg.

Den 4 mars skickade jag in manuset till VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT till ett antal bokförlag. Idag, drygt tre månader senare, har jag fått svar från ca två tredjedelar av dem. Sen har jag skickat till några till senare, så de har ännu inte nått den brukliga 3-månadersgränsen.
Med dagens antal människor som önskar bli publicerade författare är det iofs inte så konstigt att svarshastigheten är så låg för en oetablerad skribent. Men det är ju trist för alla parter att de inte kan komma med feedback snabbare. Och framför allt säger det sig självt att man inte kan skicka ett manus till ett förlag i taget - skickade man till tio förlag skulle man ju i längsta fall få vänta i två och ett halvt år på ett antagande...

Hur som helst. Jag har fått svar från sammanlagt åtta förlag, varav sex var standard-nej, och två (inga namn) var positiva om än med ett antal synpunkter på varför de inte kan anta manuset.
De där två sista har jag efter viss ambivalens tagit till mitt hjärta. Den omedelbara känslan när jag fick det första av de två var att jag absolut inte kommer orka skriva om manuset. Herregud, det är 250 sidor!
Men sen när nummer två kom, som var om möjligt ännu mer positivt och matigt, så bara kom det till mig - ja, jag vet hur det ska göras, så varför inte bara göra det!
Dessutom var jag på en författarfest häromveckan hemma hos Anders Fager. Där kom jag att prata med ett par killar som jag gått skrivarkurs med, och som läst den första fjärdedelen av manuset. Och en av dem föreslog att jag skulle närma mig min text som jag brukar närmar mig de omklippningsjobb som jag ibland gör på långfilmer - att ta ett steg tillbaka och se över alla scener och se vilka som måste flyttas eller strykas in the name of a good story.

Till saken hör att romanen för tillfället är strukturerad på ett lite speciellt sätt. Jag har sprängt in rena faktatexter som är ömsom sanna och ömsom fabricerade för att understödja innehållet i resten av texten. Det är en av de stora invändningarna som båda förlagen hade, att dessa faktablock bryter upp texten och stör läsrytmen - det känns inte som en sammanhållen roman.
Så vad jag gjort är helt enkelt att skapa två appendixar i slutet av boken, där jag lagt in alla dessa faktablock. Och vips känns texten mycket mer homogen. Varför tänkte jag inte på det direkt?

Så just nu sitter jag och flyttar runt, och skriver om eller nytt, och det känns himla bra. Dessutom kommer jag att ha tre personer som under sommaren kommer få läsa den nya versionen (jag hade ingen som läste den första versionen innan jag skickade in den...).

Nu har jag inte hört från ett antal förlag, varav flera jag gissar skulle gilla och kunna tänka sig att publicera en bok som KYRKORNA. Men det bryr jag mig inte om: nu skriver jag om, till det bättre, och sen skickar jag in den nya versionen.
Jag har dessutom fått kontakt med en agentur som är intresserade att läsa mina grejer (jag har ett cool, annat koncept som de verkar intresserade av). De kommer att få läsa den nya versionen när jag är klar.

Pitcha ny romanidé

Ujujuj.
Idag skickade jag iväg ett första mail till en agentkontakt jag har om en ny romanidé jag skull vilja pitcha. Har arbetat med texten under vårens skrivarkurs, och fått till nåt som i förlängning kan vara ett lovande uppslag. Kanske.
Kan inte skriva några detaljer här alls, mer än jag hittat på nåt jag kallar Supernatural crime.
Vi får se var det landar...

Manusformattering

Något jag ibland funderar över är de praktiska detaljerna kring hur man skriver sitt manus. Hur skriver man ut titeln? Hur markerar man dialog? Var ska sidnumret stå? Hur stort ska indraget vara på ett styckes första rad?
Man kan ju gå lite på känsla, och göra som man själv tycker ser snyggt ut. Frågan är bara hur ens freestylande tas emot av förlagen.

Idag stötte jag på en intressant amerikansk sida, där en kille vid namn William Shunn har gjort detaljerade beskrivningar hur man ska formattera sin novell eller roman eller poesi. Det var intressant läsning, och jag fick åtminstone ett par aha-tankar när jag läste igenom sidorna. Som att INTE ha rak marginal till höger (vilket jag hade när jag skickade in min roman), eftersom det skapar olika stora luckor mellan orden beroende på radernas ordmängd, något som kan störa läsupplevelsen.

Här är en direktlänk till hur man formatterar NOVELLER (short storys).

Här är en direktlänk till hur man formatterar ROMANER (novels).

Här är en direktlänk till hur man formatterar POESI (poem).

Observera att detta främst kan relateras till den amerikanska marknaden. Jag vet inte hur hårda de svenska förlagen är. Så långt jag sett på deras resp hemsidor är de inte speciellt hårda på formatet. Det räcker ofta med att köra Courier (i 11 eller 11,5 punkter) eller Times New Roman (i 12 punkter), och 1,5 radavstånd.
På amerikanska submission-sidor till antologier och novellsamlingar är de däremot stenhårda, och slänger kategoriskt allting i papperskorgen som inte ser ut exakt som länkarna ovan beskriver.

Bokförlag

När man skickar in sin bok till förlag, vilket förlag ska man skicka till? Jag vet inte, så jag har lagt ut en bombmatta på sammanlagt tolv olika. Det blev Wahlström & Widstrand, Norstedts, Bonniers, Ordfront, Forum, Mix förlag, Natur & kultur, Lindh & co, Brombergs, Alfabeta, Massolit och Frank förlag. Det finns fler, men det är en stabil början, och förhoppningsvis har jag prickat ganska rätt - jag tror att det ska finnas någon intresserad i högen.

Vissa av dessa förlag kanske inte kommer vara intresserade. Men jag ville inte skicka bara till förlag som förmodligen är intresserade, av den enkla anledningen att de förlag som mest är fokuserade på genrelitteratur är för små. Jag vill ge boken en chans på de större förlagen också. Det ges ju ut böcker åt det övernaturliga hållet lite överallt just nu (Stallo på Bonniers, Anders Fager på W&W, Amanda Hellberg på Forum, Ajvide på Ordfront) och det vore dumt att inte ge det en chans.

En person tipsade mig om att inte skicka på måfå, utan rikta försändelsen till en speciell person. Jag började kolla upp namn på förläggare. Men sen kom jag på att jag är en nobody, som aldrig publicerats - varför skulle jag få gå före i kön? Så jag skickade in manuset den vanliga vägen, men la en del krut på ett bra följebrev. Plus att jag som sagt märkte kuvertet med bokens genre, så att den förhoppningsvis hamnar hos en lämplig första läsare.

Vackra kyrkor jag besökt - utskick

Idag har jag nått en milstolpe i mitt skrivande: jag har skickat in min debutroman "Vackra kyrkor jag besökt", med undertiteln "Och de fruktansvärda väsen jag där mött", till ett antal förlag.

Först kort om bakgrunden: jag har gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet. Kursen hette "Att skriva skräck", nybörjare resp fortsättning. Lärare var Anders Fager, han som skrivit den briljanta novellsamlingen "Svenska kulter", och den nästan lika briljanta fortsättningsromanen "Jag mötte henne idag i receptionen".
Under den andra terminen (hösten 2012) påbörjade jag romanen "Vackra kyrkor", som ett projekt att utveckla och diskutera under terminens gång. Första sidan skrev jag 22 september, efter någon månads förberedelse. 10 februari skrev jag så den sista sidan, 238 sidor och 142 dagar senare. Sen skrev jag om texten, och blev helt klar den 3 mars.

Nå. Jag har skickat in min debutroman idag. Jag ska berätta mer om dess innehåll på annat håll, men jag gjorde de allra sista pilljusteringarna i manuset i söndags, den 3 mars (min födelsedag, jag tajmade det hela med flit, för att det kändes rätt). Sen tillbringade jag måndagen 4 mars med att printa ut sex ex, sammanlagt 1428 sidor (boken är på 238 A4-sidor, vilket blir ca 290 boksidor). Det var så mycket att min laserskrivartoner la av, och jag fick vänta till i dag med att köpa en ny. Sen var det bara att packa allt i mappar, lägga med följebrevet och försluta.

 

Det sägs mycket om det där med att skicka in romaner till förlag. Det kommer jag antagligen ta upp senare i bloggen. Men nåt jag brukar reflektera över är buntarna av manuskuvert i förlagens postrum. Hur ska man kunna "stå ut" i de buntarna? Jo, tänkte jag, genom att märka upp mitt kuvert...

Det pratas mycket om hur allt mer och mer går mot att böcker ska etiketteras, att man måste vara tydlig med genre och målgrupp. Så jag tänker att en etikett redan på kuvertet kan vara till nytta på åtminstone två sätt:
Dels får förlaget direkt veta vad det är för nånting de har i kuvertet, och kanske kan det då direkt lämnas till en första förlagsläsare som faktiskt uppskattar genrern och kan läsa det på rätt sätt.
Dels visar en etikettering att författaren till manuset inte bara ser sitt alster som en helig graal som står över allt vad etikettering heter, utan kan "spela boll" då han är medveten om att en bok är en vara som ska säljas på bästa sätt.

Sen har jag inte en aning om ifall min etikett är säljande mot förlaget. "Nutida svenskt skräckdrama". Varför valde jag de här orden då? "Skräck", som jag anser vara nyckelordet här, är en genre som går rätt bra just nu. "Nutida" säger att det utspelas nu, här, idag, bland dem som ska köpa boken. "Svenskt" poängterar att det är starkt förankrat i en svenskhet, som både är attraktivt bland svenskar, och även är intressant utomlands, där det svenska upplevs exotiskt. Och "drama" säger att det inte bara är skramlande tomma effekttunnor, utan att skräcken är förankrad i det mänskliga (vilket ALL bra skräck är!), att storyn delvis är karaktärsdriven.

Nu tar det 2 - 3 månader innan de enligt kutym kommer med respons. Då hinner jag skriva en bit på den nya romantext som jag påbörjat, på den tredje skrivakurstermin som jag nu går.