Medverkan i novellsamlingar

Jag älskar att skriva noveller.

Till skillnad från romaner som måste ha en viss längd för att bli just en sån, så kan man i novellformen ta en idé och sen putsa den och putsa den och putsa den tills den blir en klart skinande pärla. Ju mer man putsar desto mindre blir pärlan, men ofta skiner den allra mest i det kortkorta formatet, eftersom idén är som allra naknast då.

Det sista halvåret har jag kontinuerligt skickat in noveller åt alla möjliga håll. Det har både varit noveller från de två terminer av skräckskrivarkurs på Folkuniversitetet som jag gått, och nyskrivna texter.

Jag har dessutom tagit kontakt med en väldigt duktig översättare till engelska, som ursprungligen är från USA, som kan både flytande svenska och flytande engelska. Han har hjälp mig med översättningen av några av de bästa novellerna, för att jag ska kunna skicka in dem till amerikanska antologier.

Det där sista är ett kapitel för sig. Varför inte bara hålla sig till Sverige? Jo, för att utbudet av möjligheter att få noveller utgivna i det här landet är extremt begränsade. I USA finns en uppsjö av skräckantologier på alla upptänkliga teman.
Förvisso är konkurrensen så väldigt mycket större där. Jag har inga siffror, men jag antar att aspirerande skräckförfattare over there kan räknas i åttasiffriga tal. Men hey, man kan inte vinna något om man inte försöker, så jag försöker.

Den senaste månaden har alla inskickningar börjat ge resultat!

Det började bra med Eskapix i februari i år och "Kittens with chainsaws". Och Henrik som ligger bakom Eskapix gillade även novellen "Viewmaster" som kommer i nästa nummer under hösten. Eskapix ligger väldigt nära mitt hjärta, och är en unik megafon för en av mina starkast ljudande berättarröster som jag har i mig - den som är lite mer morbid och som gillar att ta ut svängarna! Det är en röst som jag alltid kommer att återkomma till, eftersom jag har behovet att skriva av mig de där mörkare, starkare ideerna. Om Eskapix vill fortsätta ha mig så kommer jag alltid ha bränsle att elda med i deras panna!

Men sen har det börjat hända saker på lite andra håll.

Strax innan sommaren blev jag med i Swedish zombies antologi "Bländverk" på temat zombies (finns som gratis ebok på smashwords). Min text "Den där saken som hon kallade ring" var en flash fictionhistoria som berättades ur en zombiekvinnas POV, och hur hon attackerar en man och en pojke som i ett tidigare liv var hennes familj. Den skrevs under andra terminen skräckskrivarkurs för Anders Fager.

Sen har jag under sommaren fått tre roliga antagningar till lika många antologier.

Den första är svensk, heter Bonne Nouvelle och är en relativt ny och återkommande antologiutgåva på olika teman (förra numret finns här, återkommer när mitt nummer kommer). De gillade och vill ha med novellen "Taket utan krok", en omskriven text som jag författade den allra första lektionen den allra första terminen för Anders Fager på Folkuniversitetet.
Det är en Lovecraft-inspirerad sak om en hantverkare som ska måla om ett tak i en obebodd lägenhet på Östermalm. Takets yta påminner om en fosterhinna.

Nästa antagning var till en amerikansk antologi! Namnet på denna är "Dark bits" och det lilla förlaget som ger ut den heter Apokrupha. Det är en flash fictionsamling med olika skräcknoveller. Jag fick med en text som heter "To kill a ghost". Också den skrev jag för Anders Fager. Den berättas ur en liten flickas POV, och beskriver hennes samtal med sin döda mamma. Hon berättar om sin hemske far som hon råkat döda för några dagar sedan, vars fotsteg hon nu hör i trappan.

Och så, för ett par dagar sen, fick jag ännu ett positivt besked från ännu en amerikansk antologi. Den här gången finns ett tydligt tema: "Bones". Boken fokuserar helt enkelt på berättelser om det mänskliga skelettet. Förlaget som ger ut boken heter JWK PUBLISHING, och drivs av eldsjälen James Ward Kirk som ger ut antologier med olika teman på löpande band (som sagt, det finns en marknad för det här i USA).
Av naturliga skäl hade jag ingen färdig text om skelett (det var ganska länge sen som jag tyckte att skelett var det läskigaste som finns). Så jag satte mig ner och skrev en ny.
Resultatet blev "The big bones diet". Big bones är engelska för kraftig benstomme. Den handlar om en överviktig man som råkar arbeta som kirurg, som kommer på den perfekta bantningsmetoden.

Den sista antagningen var extra rolig eftersom jag specialskrev en text för ett givet tema som uppenbarligen träffade rätt. Jag tror att det kan vara bra att fungera på det sättet - att få ett tema och sen komma på en kul idé som skrivs på ett tillräckligt övertygande sätt. Att kunna jobba på beställning, att kunna komma på starka koncept genom att bildligt talat trycka på sin inspirationsknapp.
Det gav mig dessutom blodad tand - nu kommer jag att se på de kommande antologierna på ett annat sätt. Inte som att "nä, den går bort eftersom jag inte skrivit en text på det temat", utan "ja, jag skriver något på det temat och skickar in".

Ett kriterium jag har när jag väljer vilken samling jag ska skicka in till är om de kommer ut som trycksak/bok eller inte. Jag vill kunna ha min text i bokhyllan, kunna ta fram den, känna på den, visa upp den och vara stolt över den.

Swedish Zombie intervju med mig

Vad roligt! Idag (7 juni) publicerar Swedish Zombie en intervju med mig i egenskap av författare som arbetar med Eskapix. Blev faktiskt riktigt bra, mycket tack vare bra frågor från Jonny på SZ. Här publicerar jag ett utdrag ur intervjun. Annars finns hela intervjun på denna länk.

Vilka känslor tycker du att det är mest intressant att försöka väcka med en novell?

Små sensationer. Vad det än må vara för små sensationer. Att läsaren ba’: ”ja jäklar!” Både som läsare och författare är det det jag främst söker i en novell. En stark historia som tar vägen nånstans som läsaren inte förväntar sig. Eller en läskig eller sexig scen som tar ett rejält punggrepp på läsaren. Eller en rent intellektuell kick som får en att se runt hörnet på ett viktigt ämne.

Hur skulle du beskriva dina texter? Vad kan läsaren förvänta sig?

Jag är gammal filmare, så jag tror att jag har en lite filmisk och konceptuell approach till det där med storys. Att mina historier mycket handlar om en extern och väldigt påtaglig setup där jag placerar min huvudkaraktär, som nästan lika gärna skulle kunna funka som filmmanus. Men sen gillar jag att grotta in mig i hur karaktärerna reagerar på och känner för det den är med om. ”Det inre livet” är ju en lyx som man som filmare har väldigt begränsad access till (man kan ju liksom inte filma inne i huvudet på folk). Och det är väl det som gett mig en sån enorm aha-upplevelse kring att skriva prosa, man jobbar inte bara på bredden utan även på djupet. 

Bjussa på ett exempel på någonting typiskt som får dig att börja skriva? Vad inspirerar dig?

Man får inspiration från de mest märkliga håll. Det kan vara nåt man hör på radion som man vill skriva om. Eller så spinner man lite kring en bild man sett, eller en känsla som man upplevt, eller skulle vilja uppleva. Jag såg nån sängreklam, och då började jag fundera kring det där med att sova och ha mardrömmar, och så landade jag i en ide kring en man som går igång på att hänga i kedjor i taket med krokar fastsatta i huden – hur ser en sån persons värsta mardrömmar ut? Eller det klassiska att man ska gräva där man står, och utgå från egna erfarenheter. Jag har nyss skrivit en rätt magstark novell med avstamp i inträdesprovssituationen man får genomgå för att bli med i Mensa (jag har själv gjort detta), ett rätt ovanligt men tacksamt ämne för en skräckis. Så det finns gott om inspiration för att börja skriva.

Sen måste jag framhålla det oerhörda värdet i att Eskapix finns! Det är enda stället som jag blivit publicerad på, och det är enorm kick för en författare att bli det! Att veta att det finns en kanal för den här typen av skruvade historier, för en oetablerad författare som jag, gör enormt mycket för ens skapande och självkänsla då jag vet att min text inte bara kommer stanna i byrålådan (well, sen måste den såklart hålla en tillräckligt hög standard också för att komma med, men det är en annan femma). Och med den grupp av kreativa förtappade själar som Eskapixgänget består av: det är ensamt att vara författare, det är viktigt att ha en tillhörighet och plattform, och jag tror att i det här sammanhanget så knuffar alla varandra framåt mot nya stordåd! Var jag än hamnar med mitt författarskap i framtiden, så kommer Eskapix att vara ett av fundamenten som det vilar på!

Vad är det som får dig att intressera dig för fantastik?

Den där extra dimensionen av magi som ligger som en hinna utanpå den vanliga verkligheten. Själv får man ju aldrig vara med om detta. Så då ser man sig omkring där man står i snabbköpskön eller i busskuren, och så funderar man: ”what if...”. Och vips så har man en ny historia.

Har du något ännu inte uppfyllt mål med ditt skrivande?

Få en roman publicerad. Och en novellsamling.

Säg en författare som betytt mycket för dig. Ja, du får bara välja en!

John Ajvide Lindqvist. Delvis för hans texter (både ”Låt den rätte komma in” och ”Hanteringen av odöda” är kalas, de nästkommande var inte lika bra). Men framför allt för att han visar att det går att försörja sig på att vara skräckförfattare i Sverige. Det är ju knappt nån annan som kan det. Men om nu EN kan, så borde väl förr eller senare EN TILL kunna det. Eller?...

Lyssnar du på musik när du skriver? Vad brukar det i så fall vara?

Nej. Jag kan inte gå in i min historia 100% om jag har störande element runt mig. Skulle inte kunna skriva ute på t.ex ett café heller.

Vad brukar dina mardrömmar handla om? 

Aldrig monster eller konstiga världar. Det brukar mer vara skrämmande saker som händer mina barn eller min fru. Jag får nog utlopp för de där mörka, destruktiva sakerna när jag skapar. Sen kan jag tänka mig att jag som påhittare av läskiga och frånstötande saker har en lite högre tröskel för att känna obehag. Jag såg nån skitäcklig video på youtube häromsistens om fanatiker som högg sig själva över ryggen med machetes så att köttet delades. Fy fan. Men jag tror att när jag upplever en sån vidrig sak så samlar jag ihop de känslorna som jag får, och så lägger jag dem i en säck som jag sen kan titta ner i när jag är i behov av en motsvarande känsla när jag skriver en novell. Man kan som skräckförfattare recycla starka känslor, ta hand om dem på ett medvetet och konstruktivt sätt, och det kan göra att man inte plockar upp dem när man sover och drömmer.

Bländverk - skräckantologi

Min andra publicering någonsin kommer ut denna helg.

Det är en skräckantologi i e-boksformat som ges ut av Swedish Zombie, och fokuserar på zombies i alla dess former. 

Jag har med novellen DEN DÄR SAKEN HON BRUKADE KALLA RING. Det är en kortnovell (flash fiction kallas det ibland) som jag skrev under min andra termin för Anders Fager på Folkuniversitetet. Den är aningens omskriven/förbättrad, och framför allt har den fått en betydligt roligare titel, förut hette den kort och gott RING.

Så här skriver Swedish zombie om samlingen och de medverkande:

Skräckantologin "Bländverk" innehåller tretton nyskrivna noveller av lika många svenska författare. De spänner över allt från socialrealism till fantasy. Den gemensamma nämnaren är lockropen från overkligheten. Eller är det verkligheten?

Medverkande författare är: Caroline L Jensen, Finn Cederberg, Kristoffer Leandoer, Mattias Lönnebo, Susanne Samuelsson, Johannes Pinter, Oskar Källner, Stewe Sundin, Anna Kerubi, Jason Meredith, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson och Malin Rydén.

Boken innehåller även två bonusnoveller som tidigare publicerats på Swedish Zombie.

Caroline L Jensen öppnar upp boken med "Söker sig hem", en härlig be careful what you wish for-historia.

Finn Cederbergs "Under isen" är en finurlig historia om sorg och saknad, kryddad med en stillsam humor. 

Kristoffer Leandoer har skrivit skräck för första gången på över tio år och återkommer här med "Sådana som jag", en socialrealistist novell som ger kalla kårar. 

I Mattias Lönnebos "Tulu" släpper en familj ovetandes in ondskan i hemmet i en text som doftar Stephen King. 

Susanne Samuelsson ger vår samtid en rejäl känga i smått absurda "Döddagar".

 I "Den där saken hon brukade kalla ring" bjuder Johannes Pinter på en kort och rapp zombiestänkare om hunger. 

Oskar Källner tar sig an zombieapokalypsen i "Byssan lull" och ger oss sin lite annorlunda variant av zombier i en berättelse om kärleken till ett barn. 

Stewe Sundin tar oss med in i en sömnlös mardömsbeskrivning i "Bländverk" där huvudpersonens liv verkligen går utför. 

Anna Kerubi återvänder till Nya Ionah och låter oss besöka ett högst besynnerligt bibliotek i "Efter stängningsdag". 

I "Sakaraja 14:12" släpper Jason Meredith loss de levande döda på ett underbemannat äldreboende. 

Johan Lindbäck berättar om en magikers ödesdigra val i "Solvisaren". 

Sofie Trinh Johansson har skrivit en klassisk rysare kallad "Barnvakten" där en ung kvinna i trångmål får förvånade bra betalt för att sitta barnvakt åt en liten konstig pojke. 

Malin Rydén avslutar samlingen med "Att stapla döda", en intensiv novell som utspelar sig på Haiti kort efter jordbävningen 2010.

De två bonusnovellerna, Susanne Samuelssons "Stugfeber" och Malin Rydéns "Flygrakan" är båda noveller som släpper lös zombier på svensk mark.

BLÄNDVERK är en ren e-bok, och är gratis att ladda hem till ett antal olika plattformar på Smashwords.com . 

Välskrivna, fantasifulla, lagom spekulativa och givetvis extremt smaskiga zombiehistorier - what's not to like in that? Så kom igen, ladda hem direkt!

Eskapix på Swedish zombie #1

Nu kör skräckbloggen SWEDISH ZOMBIE en specialserie artiklar om tidningen Eskapix. Första intervjun är med chefredaktören/grundaren Henrik Holmström.

Ämnen som tas upp är bland annat hur konceptuell förlagets utgivning är, visioner kring att ge ut den här typen av publikationer och svårigheterna med det, samt om han eventuellt är en Tarantino-kille.

Sen får Henrik frågan om vad som varit roligast hittills (med att arbeta med Eskapix):

"Roligast hittills har varit förmånen att träffa och lära känna så många färgstarka och kreativa människor, människor som alltid kommer att ha en plats i mitt bultande, trasiga hjärta, personer som stöttat mig och Eskapix genom åren – CJ Håkansson, Stewe Sundin, Pål Eggert, Sofia Albertsson, Ingemar Roos, Malin Rydén och många, många fler. Ingen glömd. Johannes Pinter är en annan förmåga som jag precis har börjat publicera i Eskapix. Johannes ska vi hålla ett öga på i framtiden, en mycket intressant författare. Sedan får vi inte glömma alla fantastiska läsare där ute, och de läsare som skriver långa brev till redaktionen och tackar för att Eskapix finns. Sådant värmer ett svart och trasigt hjärta som mitt…"

Väldigt kul och hedersamt med de värmande orden!

Jag har själv fått svarar på lite frågor. Det publiceras så småningom.