Visar inlägg med etikett vackra kyrkor. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett vackra kyrkor. Visa alla inlägg

onsdag 24 september 2014

Den stora lektörslakten

Usch och ångest och fyfanihelvete.
Det är nog lika bra att lägga ner de vackra kyrkorna, tänkte jag när jag i veckan fick min lektörs utlåtande på manuset till ”Vackra kyrkor jag besökt”.
Hej Johannes! Tack för att jag har fått läsa ditt manus. Här är min respons. Den är relativt omfattande och hård.”
Så började det elva sidor långa responsbrevet från min lektör Karin Tidbeck. Karin är en författare som jag hyser väldigt stor respekt för efter den briljanta romanen ”Amatka” och novellsamlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (som översattes till engelska under titeln ”Jagannath” och vann internationella fantastiskpriser under 2012-13).
Jag hade hoppats få ett brev där det stod typ ”Tack för ett fantastiskt manus. Det är några småjusteringar som behöver göras, i övrigt är texten helt felfri”.
Men tji fick jag.
Elva sidor.
Fulla av åsikter om saker som behöver rättas till för att boken ska bli bättre.Och dessutom hela det satans manuset fullt av blyertsrättningar.
När jag började tänka klart igen kändes det som om jag fått en rak höger och däckat på stället.
Hur kan ett manus med så mycket saker att justera vara nåt att ha överhuvudtaget? Finns det NÅNTING av värde som gör att den kan motivera sin plats i bokhandelns hyllor?
När jag började bläddra igenom de elva responssidorna igen så lade sig den värsta svallvågen av ångest, och en viss spirande förtröstan tog dess plats. För jag upptäckte att jag mellan raderna kunde utläsa att själva grunden faktiskt inte var så fasligt dålig. Att helheten inte var så ohjälpligt urkass som jag först tolkat in.
Texten har ett engagemang och framåtdriv hela vägen igenom berättelsen, med starka bilder och stämningar. Den dramatiska strukturen fungerar som helhet, med väl avvägda actionsekvenser varvade med lågmälda partier som ger läsaren andrum. Jag som läsare uppskattar också att berättelsen inte är för lång – ingen seg startsträcka eller gäspframkallande efterspel.”
Så skrev Karin längre ner på förstasidan.
Och jag kände att det kanske inte var så mycket av slakt ändå.
VK lektör1
A slice of lektörskommentarer
Vad bestod då kritiken av?
Jag är inte van vid att få mina texter lektörslästa, men jag gissar att upplägget såg ut som många andra lektörsutlåtanden. Det var ett antal områden där saker inte fungerade, behövde tas bort eller justeras: Struktur. Handling. Världsbygge. Persongestaltning. Stilistik. Språk. Och på slutet lite blandade kommentarer kring allmänna saker för mig som författare att tänka på.
Det mesta låter jag stanna mellan Karin och mig/förlaget. Men några grejer som jag kan nämna är:
  • Språkmässigt finns det en del informativa passager som behöver ses över, som i nuvarande form bromsar upp och kan kännas lite för tungrodda. Ibland hoppar jag i tempus och perspektiv. Lite för mycket anglicismer. Och det finns vissa tics som jag måste lära mig av med (kommatering/semikolon-förvirring här och där; slarvigt användande av ”att” och ”så”; hattigt användande av ”man/de”).
  • Några större frågor kring de olika väsen som Valdemar möter.
  • Det manliga persongalleriet funkar bra, men det är lite sämre med det torftiga kvinnliga ditot. Den största kvinnliga karaktären (svenska kyrkans representant som hela tiden följer med ute på fältet) är i nuvarande skick lite för mycket en kvinnlig mjäkig schablon.
    Tack säger jag! Det var såklart inte min mening att ha för få och för schabloniga kvinnliga karaktärer, det bara föll sig så när jag skrev (sa han skamset). Jag är så glad att Karin observerade detta. Det kommer att ändras! Här kan jag avslöja att jag redan nu har planer på att göra henne till en lika mycket monster-asskicking badass som herrarna i gruppen – låt vara att hon som kontrast fortfarande klär sig och är väldigt kvinnlig till utseende och sätt. Lite Ellen Ripley/Alexia Tarabotti style.
Det finns mycket mer. Men det tar på krafterna att erkänna sina brister, så jag slutar där.
Nu när jag läst igenom kommentarerna för hundrade gången så har ångest och förtvivlan förbytts till lust och drivkraft.
Jag trodde först att jag inte skulle orka med om kritiken var för hård. Men jag har ändrat mig.
För det är ju så att det är bättre att den kommer nu än när boken väl är tryckt och färdig och ute i handeln. Då har man ingen möjlighet att ändra nånting.
Hur kämpigt det än känns (jag var ju klar med boken!) så är det bara att kavla upp ärmarna och ta itu med de tusen justeringarna. Jag kommer göra det med ett leende. För varenda justering jag gör så blir boken snäppet bättre.
Läsaren kommer inte märka skillnaden eftersom hon inte sett hur texten såg ut innan. Men hon kommer att känna det. Och det är så jag vill att det ska var.
Jag ställer höga krav på böcker jag läser – såklart ska läsarna kunna ställa samma krav på min bok!
Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.

lördag 25 januari 2014

Om VACKRA KYRKORS geografi

Var, geografiskt, utspelar sig VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT?Som titeln ”Vackra kyrkor jag besökt” skvallrar om, så utspelar sig boken i ett antal kyrkor runt om i Sverige. Det är sju kyrkor som huvudpersonen Valdemar reser mellan, från Ullared i Halland till den lilla norrländska byn Svanstein i Övertorneå församling ovanför polcirkeln, för att i var och en möta någon form av väsen och övernaturlighet.
Är platsen viktig för din historia, och är platser viktiga för dig överlag när du hittar på historier?Det geografiska är på sätt och vis en av ”Vackra kyrkors” huvudpersoner. De sju kyrkorna – och det som gömmer sig i och kring dem – sätter väldigt mycket agendan för historien. När jag valde ut kyrkorna i historien var två saker viktiga: att de låg rätt (kyrkornas lägen följer ett mönster…) och att de var just sådär fantastiskt vackra som kyrkor kan vara, för att de skulle bli en kontrast till allt det mörka och onda som finns i deras skuggor. Dessutom blir resandet mellan geografiska platser och hemskheter i boken en symbol för huvudpersonens resa in i sin cancersjukdom.
Platser ÄR givetvis extremt viktiga. En plats är en förlängning av en persons varande, och kan på ett kul sätt berätta saker som inte uttalas högt, men som kan avläsas av en vaken läsare. Overlook hotels oändliga, irrande, dunkla korridorer säger exempelvis en del om Jack Torrances mentala status i ”The Shining”.
Var, geografiskt, utspelar sig din roman?Som titeln ”Vackra kyrkor jag besökt” skvallrar om, så utspelar sig boken i ett antal kyrkor runt om i Sverige. Det är sju kyrkor som huvudpersonen Valdemar reser mellan, från Ullared i Halland till den lilla norrländska byn Svanstein i Övertorneå församling ovanför polcirkeln, för att i var och en möta någon form av väsen och övernaturlighet.
Är platsen viktig för din historia, och är platser viktiga för dig överlag när du hittar på historier?Det geografiska är på sätt och vis en av ”Vackra kyrkors” huvudpersoner. De sju kyrkorna – och det som gömmer sig i och kring dem – sätter väldigt mycket agendan för historien. När jag valde ut kyrkorna i historien var två saker viktiga: att de låg rätt (kyrkornas lägen följer ett mönster…) och att de var just sådär fantastiskt vackra som kyrkor kan vara, för att de skulle bli en kontrast till allt det mörka och onda som finns i deras skuggor. Dessutom blir resandet mellan geografiska platser och hemskheter i boken en symbol för huvudpersonens resa in i sin cancersjukdom.
Platser ÄR givetvis extremt viktiga. En plats är en förlängning av en persons varande, och kan på ett kul sätt berätta saker som inte uttalas högt, men som kan avläsas av en vaken läsare. Overlook hotels oändliga, irrande, dunkla korridorer säger exempelvis en del om Jack Torrances mentala status i ”The Shining”.
Väljer du platser som du känner till, eller tillåter du historien att ta dig till platser som du måste researcha om?Eftersom platserna är så viktiga för historien så begränsar jag mig inte till platser jag känner till. Om en hostoria kräver en speciell plats för jag bara snällt foga mig i det och göra min research.
Detta är initialt en femtedel av en enkät på debutantbloggen den 25 januari.

onsdag 22 januari 2014

Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?
Jo. Det kan jag tycka att man borde.
Men varför blev och gjorde jag inte det då?
Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.
I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!
Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.
Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.
Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?
Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?
För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.
Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!
Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.
Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.
Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.
Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.
Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.
Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.
Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.
Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.
När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.
Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.


söndag 19 januari 2014

om karaktärsnamn

I original var detta ett inlägg i en enkät på debutantbloggen den 18 januari om att hitta på karaktärsnamn.

Är det viktigt vad karaktärer heter i böcker, och har du något favoritnamn?
Det är jätteviktigt vad karaktärer heter. Man kan säga väldigt mycket med en karaktärs namn. Jag skulle nästan vilja säga att ett karaktärsnamn är lika viktigt som personens utseende. Man kan ge karaktären vissa värden med ett namn som påminner om en redan befintlig karaktär i någon annan bok eller film som redan existerar. Man kan ge karaktären en känsla genom att ge den ett mjukt namn med många vokaler eller hårt med många konsonanter. Eller låta den heta något som är typiskt för ett visst land, och därmed ge den attribut som det landet är känt för. Och man kan även förstärka en karaktär genom att ge den ett kontrasterande namn som är personens raka motsats.
Sen är det förstås viktigt att läsaren och jag som författare har samma värdegrund och referensramar. Om inte så faller namnets underbyggnad, och det blir bara … ett namn. Och då är det viktigt att det är väl sammansatt och låter bra i sig självt.
Jag är förtjust i cool sounding names. Hercule Barfuss i ”Den vidunderliga kärlekens historia”. 
Gregor Samsa i ”Förvandlingen”. Randall Flagg i ”The Stand”. Ichabod Crane i ”Legend of Sleepy hollow”.

Lägger du stor vikt vid dina karaktärers namn, och hur gör du när du döper dina karaktärer?
Precis som med titlar brukar namn komma direkt, eller så sitter de väldigt långt inne. Ofta brukar jag sitta och laborera, och slår i namnsdagsböcker och surfa planlöst på namnwebbsidor, och även slå upp namn på Wikipedia för att se om det finns befintliga personer med det namnet som kan ge en extra dimension till min kille eller tjej. Förr eller senare hittar man något, man får bara inte ge sig. Det beror även på vad det är för typ av historia. Om den utspelas här och nu, idag, mitt i Sverige, och är en extremt realistisk historia, så passar det oftast bäst med ”vanliga” namn som folk i ens omgivning heter. Drar storyn åt det fantastiska, eller en annan tid och plats, så passar det bättre att ta mer extrema namn. Eller hitta på helt nya och unika namn.

Vad får du namnen ifrån, och har karaktärerna i din bok fått behålla sina namn?
Min huvudperson heter Valdemar Aurelius. Där sökte jag efter ett namn som var lite udda eftersom han har ett udda jobb, och som klingade lite av äldre tider, eftersom han axlat en syssla som härstammar från långt, långt tillbaka i tiden.
Kan man sin Edgar Allan Poe, en favoritförfattare, känner man igen namnet Valdemar – utan att man behöver dra några närmare slutsatser av lånet…
Efternamnet Aurelius har två förebilder: dels kommer det från den svenska släkten av präster och biskopar (vilket får representera den religiösa aspekten hos karaktären), dels från den romerska kejsaren Markus Aurelius (som får representera dess stridbara sida). Det klingar med rätt mått av auktoritet, vilket är viktigt.
Förnamnet kom i princip direkt, men det tog ett tag innan jag hittade hans efternamn. Jag visste ungefär hur namnet skulle klinga, att det skulle kännas gammalt, och att det av någon anledning skulle sluta på –ius. Jag testade till exempel Gregorius, Beronius och Gothus innan jag hittade rätt.

söndag 12 januari 2014

Om att skicka "Vackra kyrkor" till förlag

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 11 januari, då som en del av en enkät om "att skicka till förlag". 
Till hur många förlag skickade du ut ditt manus, och hur valde du ut förlag?
Jag skickade till sexton olika förlag i mars 2013, från de största till de lite mindre. I och med att ”Vackra kyrkor jag besökt” rör sig i skräckgenrern så hade jag inte så stora förhoppningar på vissa av dem, även om de flesta stora idag gett ut skräck eller övernaturligt orienterade romaner.  Ett antal av de mindre förlagen var mer specifikt handplockade för att de har mer fokus på genrelitteratur.
Fick du vänta länge på svar, och hur såg svaren ut?
I något fall fick jag svar efter ca en månad. I de flesta fall tog det betydligt längre tid än de tre månader som brukar sägas vara gränsen för vad man ska behöva vänta. Några förlag har jag över huvud taget inte hört ifrån ännu… Samtliga svar var förtryckta, opersonliga, artiga nej tack. Förutom två förlag som var positiva och kom med väldigt nyttiga konstruktiva kommentarer. Jag svarade dem då och frågade om de skulle vara intresserade av att läsa manuset igen om jag gjorde ändringarna. Men fick inget svar på det.
Skrev du om och skickade in igen, och gick det i så fall bättre andra gången?

Ja, jag skrev om, baserat på responsen från förlagen och ett par testläsares kommentarer. Skickade in på nytt i augusti 2013, främst till de två förlag som varit positiva. Nu fick jag snabbare svar, men även denna gång ett Nej tack. Det är rätt tydligt att ett manus måste falla den läsande personen på förlaget exakt på läppen för att bli antaget: it’s a war out there, and very few survives. När jag hade fått nej från alla håll (eller fortfarande inte fått svar) ondgjorde jag mig över världens oförstånd för Henrik på Eskapix, och då bad han mig att skicka över manuset så att han fick titta på det. Nästa dag mailade han mig och sa att han hemskt gärna ville ge ut det – han hade sträckläst det under natten och älskade det. Idag skulle jag inte kunnat bli nöjdare på ett annat förlag, oavsett storlek, då jag vet att inget skulle lägga ner samma jobb och energi på en påskostad utgåva som Eskapix press har. Ibland slutar sagor lyckligt…

torsdag 9 januari 2014

Om "det första" i "Vackra kyrkor jag besökt"

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 4 januari, då som en del av en enkät om "det första" i ens roman.

Hur fick du första idén till det som nu är din debutroman? 
Idén formulerades första gången den 31 mars 2011, men då tänkt som filmmanus. Jag satt och spånade idéer till en lågbudgetskräckfilm som jag skulle göra tillsammans med en god vän. Då dök fröet till idén upp tillsammans med titeln som sen dess förblivit densamma. Att komma på bra titlar kan vara himmel eller helvete (men det är ett ämne för ett annat inlägg).
Så här formulerades konceptet första gången:.
”En man debunkar/eliminerar övernaturligheter i och kring kyrkor. Både en konstnärligt vacker film och en poetisk skräckfilm, där ”monstren” lika mycket härstammar inifrån personerna som är yttre väsen. Utveckling: mannen närmar sig obönhörligen helvetet, han besöker ett antal kyrkor som var och en, och genom sina händelser, får representera olika punkter i hans liv på väg utför.”
Konceptet med mannen som reser mellan kyrkor i Sverige och möter övernaturliga väsen, och att hans liv sakta kanar utför, finns fortfarande där, även om storyn sen tog en annan riktning. Och det blev inte någon film.

När skrev du de första orden på romanen? 
Den 26 september 2012. Då hade jag gått och grunnat på den under sommaren. Behövde hitta en idé för ett potentiellt romanprojekt till skrivarkursens andra termin jag då skulle påbörja. Filmidén VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT kändes plötsligt självklar som roman när jag vänt och vridit på den ett tag.

Hur lyder den första meningen på romanen, och är den likadan som när du först skrev den?
”Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalven. Det ena har han fruktat. Det andra kommer som en obehaglig överraskning.”
Den (eller de – de tre meningarna är så intimt sammanbundna att jag inte kan ta bort mening två och tre utan att den första faller) är exakt likadan som jag skrev den första gången, förutom en detalj: då löd den absoluta starten Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalvet – eller skalven. Nu är det förvisso två skalv som huvudpersonen upplever; ett fysiskt och ett känslomässigt. Men en testläsare tyckte att det blev en för rörig och velig start att ha skalv i både singular och plural. Så då ändrade jag. Och det blev bättre.

att skapa sin värld och sina myter

Det här inlägget är tidigare publicerat på debutantbloggen den 8 januari.
När min kära hustru ska välja sin nästa bok, eller får välja film vi ska se hemmavid, så blir det alltid någonting som är 100% verklighetsförankrat. Det får gärna vara läskigt eller innehålla mördarjakter, men det får inte dra iväg åt något overkligt håll eller innehålla någon form av fantastik, då tappar hon intresset direkt. Jag har inga problem med historier som är 100% verklighetsförankrade, så det uppstår väldigt sällan meningsskiljaktigheter.
Men när jag själv ska välja film att se eller böcker att läsa så blir det i princip alltid historier som sätter någon sorts knorr på verkligheten, som lättar ankar från vardagen och styr iväg ut i mer eller mindre tillskruvade fantasier. Det gäller i allra högsta grad även när jag ska finna nya skrivprojekt att arbeta med.
Nu måste jag genast förtydliga: jag kan inte med historier som är bara fantasi. Jag har försökt men aldrig klarat av att ens ta mig igenom hundra sidor i något av Tolkien. Science fiction har jag inte ens försökt mig på, intresset finns inte. Nej, jag är ute efter historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt; som tittar på den genom ett förvridande kalejdoskop, som tänder en strålkastare och genomlyser dess verkliga struktur, eller som gläntar på en flik och visar upp dess mörka och skrämmande baksida. Då är en historia som bäst.
Jag har skrivit ett antal noveller inom den breda och svårdefinierbara genre som benämns skräck. I skrivandes stund har tre publicerats i svenska samlingsutgåvor och åtta av dem i olika amerikanska skräckantologier. Uppslagen är vitt skilda; en man som genomgår Mensas antagningstest, en försmådd kvinna som hittar en viewmaster i en flyttkartong, en författare som tillbringar en skrivarhelg i sin sommarstuga, en talangscout som ska bevittna vad han tror ännu en standardakt, en mörkrädd flicka som kurar under täcket.  Jag försöker alltid utgå från ett normalt liv, ett liv som både du och jag skulle kunna leva, eller kunna tänka oss att ha levt. Men sen visar det sig att där finns något mer; verkligheten genomlyses och gläntas på, och kalejdoskopets vridning visar den ur en aningens nytt perspektiv. Och plötsligt finns där något mer, något förhäxande.
Prinsessan Och Trollen
John Bauers troll - en inspiration
Så brukar jag tänka, och så tänkte jag även när jag började arbeta med min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” i september 2012. Jag har alltid varit barnsligt road av det övernaturliga; lyssnade med andakt som liten pilt när farmor berättade om de gotländska Di sma undar jordi. Lånade ”Bland tomtar och troll” och Torsten Jungstedts ”Mannen i svart” på bokbussen hemma i Södertälje. Köpte varenda nummer av pocketserien ”kalla kårar” på 70- och 80-talet.
Bland de övernaturligheter som fängslat mig mest, som jag haft allra störts respekt för, är vårt nordiska arv av väsen och otyg som levde i folkminne långt in på 1900-talet.
Så det var egentligen inte så svårt när jag skulle välja ämne för min första roman. Jag ville skriva någonting som lånade från de gamla sagorna och sägnerna. Men samtidigt ville jag att det skulle utspela sig i nutid, mitt i dagens Sverige, bland vanliga människor. Så jag skapade en mytologi där dagens Sverige kryllar av övernaturligheter, hämtade ur sägnernas och myternas värld, men som är realitet och kött och blod och i allra högsta grad ett hot mot Sveriges befolkning.
Men jag behövde ha lite styrsel på det hela, ville inte ha dem springande omkring hur som helst. Nej, det behövs regler även för så bångstyriga ting som sagoväsen och blodtörstiga monster. Därför lät jag mytologin utgå från en egen värld jag kallade Världen Bredvid, en plats som existerar parallellt med vår värld – bortom, men samtidigt mitt i, utan att vanliga människor är medvetna om den. Som den beskrivs i boken:
Det är platsen där själarna av avlidna vandrar när de inte finner ro. Där ursprungen till sagor och sägner har sin hemvist. Där avarter av mänskligt liv funnit en fristad. Där ondska materialiseras, och väsen av ofattbara dimensioner kan finna en passage in i vår värld.”
Sen lät jag Världen Bredvid vara kopplad till alla de kyrkor som finns utplacerade över landet. Det kändes logiskt eftersom kyrkorna finns överallt, från de upplysta storstäderna till långt ut i de mörkaste norrländska skogarna, precis som den uppsjö av väsen som befolkar Världen Bredvid gör. Dessutom har kyrkor (och allt som de står för) i alla tider fungerat som nån sorts yin till onda krafters yang, så det fanns en konsekvens i att låta kyrkorna vara portar till Världen Bredvid. Portar som höll övernaturligheterna på plats. Men som nu, i ”Vackra kyrkor jag besökt”, är på väg att öppnas.
Glädjande nog ser min kära hustru fram emot att få läsa ”Vackra kyrkor jag besökt” när den kommer ut som fysisk bok. För där finns en himla massa annat också i storyn som attraherar henne som i vanliga fall inte brukar välja böcker med en sån stor portion övernaturligheter. Det finns personliga draman, bland annat med en huvudperson som parallellt med övernaturligheterna tampas med en elakartad levercancer och vad det innebär för hans privatliv. Och en resa genom Sverige från söder till norr, där besöken i ett antal vackra kyrkor bjuder på lika mycket lokalfärg och skrönor som väsen och tvekamp. Och en kärlekshistoria som ... Nej, nu går jag saker i förväg. Jag har ju fler onsdagar att fylla.

onsdag 1 januari 2014

Om att debutera och blogga

Två jättejätteroliga nyheter att förmedla!

Först:

Har tidigare hintat om att VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT plockats upp av ett förlag. Nu kan jag berätta att detta förlag är Eskapix press!


Otroligt roligt, eftersom det var där jag första gången publicerades med en novell (KITTENS WITH CHAINSAWS). Jag har en fantastiskt bra och avspänd relation med Eskapix press och förläggaren Henrik Holmström sedan dess. När han fick läsa manuset till VACKRA KYRKOR så gick han igång omedelbart. Kan inte berätta så mycket mer om detaljer, men så långt vi diskuterat och brainstormat så känns det som att det kommer bli en bok och en utgåva som inte kommer skämmas för sig...

Det kommer att komma mer om VACKRA KYRKOR vartefter saker blir klara.

Sen:

Som en följd av antagandet och min kommande första bok under året, så har jag blivit antagen som en av fem bloggare på Debutantbloggen. Och det är helt fantastiskt kul.


Debutantbloggen har funnits sedan 2008. Varje år drivs den av nya personer vars gemensamma nämnare är att de romandebuterar under året. I år kommer vi vara fem personer som håller i det hela tillsammans. Upplägget är så att vi skriver varsitt inlägg under veckan. På lördagarna är det en enkät som vi alla fem svarar på. Och söndagar är vikt för gästbloggare.

Som debutant är det väldigt svårt att nå ut i mediabruset, men med debutantbloggen som skyltfönster (den hade 150.000 besökare under 2013!) så syns man plötsligt lite mer. Så jag är givetvis väldigt tacksam och glad över att ha valts ut, och att ha fått chansen att förvalta det goda namn som bloggen arbetat upp. Nu gäller det bara att inte sjabbla bort det hela, eller få en släng av tourettes eller liknande, så ska det nog gå bra.

I och med debutantbloggen kommer jag förmodligen att blogga mindre här (inte för att det varit så superstor ruljans). Men debutantbloggen är inte menad att vara ett säljverktyg för min bok, så en del saker som rör utgivningen kommer kanske att passa här bättre än där, och då kommer jag att skriva här.
Men mitt förslag är att besöka debutantbloggen, där händer saker dagligen!

torsdag 31 oktober 2013

VACKRA KYRKOR snart hemma

Jo, så är det. Min debutroman VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT verkar vara på väg att få ett hem på ett förlag.

Det är på tok för tidigt att nämna några som helst detaljer om nånting. Men så är det. Och jag är så jävla glad och stolt så jag är på väg att spricka!

I väntan på mer matig info publiceras en stämningsbild inspirerad av manuset.

 

tisdag 15 oktober 2013

"Vackra kyrkor" rätt i tiden???

Detta är ett litet inlägg kommet ur en viss frustration.

Läste idag (15/10 -13) en stor artikel, över ett helt uppslag, om hur nordens väsen har blivit rejält populär inom kulturen och litteraturen.

artikeln i DN

Artikeln har sitt fokus på böcker och filmer som under de senaste åren dykt upp, och tillsammans bildar en våg av övernaturligheter som tagit över efter vampyrer och zombies som det hetaste man kan skriva/filma och läsa/se. Alster som nämns är boken "Nordiska väsen" och filmerna "Trolljägaren" och "Vittra". Bland författare som nämns är Pål Eggert, Nene Ormes, John Ajvide Lindqvist, Stefan Spjut, Johan Theorin, Amanda Hellberg, Mikael Strömberg och Sara Bergmark Elfgren.

Detta är iofs inget nytt, den här vågen har rullat över oss under några år nu. Men den har helt uppenbart växt sig så stor att den hamnar på ett helt uppslag i DN kultur en vanlig vardag (och inte under nån av deras boklördagar).
Jag tycker detta är helt fantastiskt roligt! Har alltid fascinerats av att läsa och höra på skräckhistorier som har sitt ursprung på våra egna breddgrader. Som liten blev jag t.ex ordentligt skrämd när jag fick höra om de gotländska Di Sma Undar Jordi.

Fråga: men vad är det då som är så frustrerande i att detta blivit så populärt?
Svar: Vackra Kyrkor Jag Besökt.

Jag har ju själv skrivit en skräckroman befolkad av övernaturliga väsen med ursprung i nordisk mytologi. Handlar om en man som åker mellan Sveriges alla kyrkor och håller ordning på de fruktansvärda väsen som huserar i dess skuggor. Boken är full av varelser, den ena hemskare än den andra. Jag är personligen helt övertygad om att "Vackra kyrkor jag besökt" skulle roa alla de människor som hittat in i den här trenden. Det är bara det att den inte plockats upp av nåt förlag ännu!

Jag skickade in boken till ett femtontal förlag, och fick nej tack från samtliga (även om två visade intresse och kom med väldigt konkreta nyttiga ändringsförslag). Så jag ändrade och skickade in den igen, och här går jag nu och vankar och undrar varför ingen tackar ja den här gången (har iofs ännu bara fått ett svar - ett nej tack). Mitt manus är ju right up the supernatural alley.

Tackar de nej för att det är dåligt skrivet?
Jag har i skrivandes stund elva publicerade noveller, varav sju i amerikanska antologier. Detta skulle jag personligen se som nån sorts kvitto på att jag skriver texter som är good enought ur alla upptänkliga synvinklar.

Tackar de nej för att historien är för ointressant?
Förutom att bokens huvudperson står inför alla dessa väsen så för han parallellt en annan sorts kamp - den mot cancern som äter upp honom inifrån. Så jag inbillar mig att det finns nog med djup och struktur för att man inte ska kunna avfärda manuset som ytligt dravel.

Har texten fel längd?
Manuset jag skickat in är på 286 A4-sidor, så det borde det inte vara.

Jag undrar om det inte helt enkelt är så att fel lektörer har fått manuset i sina händer. Att de inte riktigt är i synk med skräckgenrern. Och att de inte riktigt uppfattat att det finns en hook i böcker som har avstamp i den nordiska mytologin och dess övernaturligheter.

Jag kan inte göra annat än att bida min tid och hålla tummarna att tillfälligheterna för en gång skull faller rätt: att rätt person, som just nu sitter och lektörläser min roman, idag råkar läsa DN-artikeln och lägger ihop ett plus ett, och ser potentialen i min romantext.
Ja! Det ska jag hålla tummarna för!

fredag 30 augusti 2013

"1007" första, "Vackra kyrkor" andra

Sådärja.
Nu har jag skickat iväg mina bebisar på en förlagsrunda.

Efter diverse värdefulla kommentarer från mina testläsare så blev jag klar med både "1007" och "Vackra kyrkor" i veckan. När jag märkte att manusen faktiskt skulle bli klara nästan samtidigt så bestämde jag mig för att skicka iväg dom samtidigt, i samma paket till och med.

"Vackra kyrkor" har ju tagit sin runda redan (skickade ut dem i mars), och jag har fått väldigt konstruktiva kommentarer från några av förlagen. Det är baserat på de kommentarerna som jag gjorde min rewrite. Den här gången skickade jag bara ut den nya versionen till en handfull - de som var positiva, och de som var relativt snabba. Några var båda uppenbart ointresserade (att döma av standardsvaret de skickade ut) och framför allt extremt långsamma med att svara. Jag är hoppfull att det ska kunna landa någonstans nu - konceptet är fortfarande himla bra, och jag tycker att manuset blev mycket, mycket bättre och tightare och "mognare" nu.

"1007" har jag stora förhoppningar för. För att det är en personlig och intim historia som är "all character". För att det är ett hemskt och berörande skräckkoncept. För att den är riktigt bra skriven tekniskt sett. Jag leker en del med formen. Berättar okronologiskt. Hoppar mellan nutid och dåtid och jag-form, men hela tiden ur samma persons perspektiv. Hänfaller på några ställen åt något som närmast skulle kunna beskrivas som poesi (nejdå, det är inte poesi, det är bara den rent tekniska uppställningen av texten som ser ut så).

Några förlag svarade inom en månad förra gången, men de flesta tog 3 och 4 månader på sig, och några har inte ens svarat ännu (dem skickade jag inte ens till den här gången). Men nu, med två manus i paketet,  får man väl kallt räkna med dubbel läsningstid...

torsdag 13 juni 2013

VACKRA KYRKOR feedback

Så, en kompis frågade häromdagen hur det går med VACKRA KYRKOR och förlagen. Och då tänkte jag att jag ju kan skriva lite om det i min blogg.

Den 4 mars skickade jag in manuset till VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT till ett antal bokförlag. Idag, drygt tre månader senare, har jag fått svar från ca två tredjedelar av dem. Sen har jag skickat till några till senare, så de har ännu inte nått den brukliga 3-månadersgränsen.
Med dagens antal människor som önskar bli publicerade författare är det iofs inte så konstigt att svarshastigheten är så låg för en oetablerad skribent. Men det är ju trist för alla parter att de inte kan komma med feedback snabbare. Och framför allt säger det sig självt att man inte kan skicka ett manus till ett förlag i taget - skickade man till tio förlag skulle man ju i längsta fall få vänta i två och ett halvt år på ett antagande...

Hur som helst. Jag har fått svar från sammanlagt åtta förlag, varav sex var standard-nej, och två (inga namn) var positiva om än med ett antal synpunkter på varför de inte kan anta manuset.
De där två sista har jag efter viss ambivalens tagit till mitt hjärta. Den omedelbara känslan när jag fick det första av de två var att jag absolut inte kommer orka skriva om manuset. Herregud, det är 250 sidor!
Men sen när nummer två kom, som var om möjligt ännu mer positivt och matigt, så bara kom det till mig - ja, jag vet hur det ska göras, så varför inte bara göra det!
Dessutom var jag på en författarfest häromveckan hemma hos Anders Fager. Där kom jag att prata med ett par killar som jag gått skrivarkurs med, och som läst den första fjärdedelen av manuset. Och en av dem föreslog att jag skulle närma mig min text som jag brukar närmar mig de omklippningsjobb som jag ibland gör på långfilmer - att ta ett steg tillbaka och se över alla scener och se vilka som måste flyttas eller strykas in the name of a good story.

Till saken hör att romanen för tillfället är strukturerad på ett lite speciellt sätt. Jag har sprängt in rena faktatexter som är ömsom sanna och ömsom fabricerade för att understödja innehållet i resten av texten. Det är en av de stora invändningarna som båda förlagen hade, att dessa faktablock bryter upp texten och stör läsrytmen - det känns inte som en sammanhållen roman.
Så vad jag gjort är helt enkelt att skapa två appendixar i slutet av boken, där jag lagt in alla dessa faktablock. Och vips känns texten mycket mer homogen. Varför tänkte jag inte på det direkt?

Så just nu sitter jag och flyttar runt, och skriver om eller nytt, och det känns himla bra. Dessutom kommer jag att ha tre personer som under sommaren kommer få läsa den nya versionen (jag hade ingen som läste den första versionen innan jag skickade in den...).

Nu har jag inte hört från ett antal förlag, varav flera jag gissar skulle gilla och kunna tänka sig att publicera en bok som KYRKORNA. Men det bryr jag mig inte om: nu skriver jag om, till det bättre, och sen skickar jag in den nya versionen.
Jag har dessutom fått kontakt med en agentur som är intresserade att läsa mina grejer (jag har ett cool, annat koncept som de verkar intresserade av). De kommer att få läsa den nya versionen när jag är klar.

tisdag 5 mars 2013

Bokförlag

När man skickar in sin bok till förlag, vilket förlag ska man skicka till? Jag vet inte, så jag har lagt ut en bombmatta på sammanlagt tolv olika. Det blev Wahlström & Widstrand, Norstedts, Bonniers, Ordfront, Forum, Mix förlag, Natur & kultur, Lindh & co, Brombergs, Alfabeta, Massolit och Frank förlag. Det finns fler, men det är en stabil början, och förhoppningsvis har jag prickat ganska rätt - jag tror att det ska finnas någon intresserad i högen.

Vissa av dessa förlag kanske inte kommer vara intresserade. Men jag ville inte skicka bara till förlag som förmodligen är intresserade, av den enkla anledningen att de förlag som mest är fokuserade på genrelitteratur är för små. Jag vill ge boken en chans på de större förlagen också. Det ges ju ut böcker åt det övernaturliga hållet lite överallt just nu (Stallo på Bonniers, Anders Fager på W&W, Amanda Hellberg på Forum, Ajvide på Ordfront) och det vore dumt att inte ge det en chans.

En person tipsade mig om att inte skicka på måfå, utan rikta försändelsen till en speciell person. Jag började kolla upp namn på förläggare. Men sen kom jag på att jag är en nobody, som aldrig publicerats - varför skulle jag få gå före i kön? Så jag skickade in manuset den vanliga vägen, men la en del krut på ett bra följebrev. Plus att jag som sagt märkte kuvertet med bokens genre, så att den förhoppningsvis hamnar hos en lämplig första läsare.

Vackra kyrkor jag besökt - utskick

Idag har jag nått en milstolpe i mitt skrivande: jag har skickat in min debutroman "Vackra kyrkor jag besökt", med undertiteln "Och de fruktansvärda väsen jag där mött", till ett antal förlag.

Först kort om bakgrunden: jag har gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet. Kursen hette "Att skriva skräck", nybörjare resp fortsättning. Lärare var Anders Fager, han som skrivit den briljanta novellsamlingen "Svenska kulter", och den nästan lika briljanta fortsättningsromanen "Jag mötte henne idag i receptionen".
Under den andra terminen (hösten 2012) påbörjade jag romanen "Vackra kyrkor", som ett projekt att utveckla och diskutera under terminens gång. Första sidan skrev jag 22 september, efter någon månads förberedelse. 10 februari skrev jag så den sista sidan, 238 sidor och 142 dagar senare. Sen skrev jag om texten, och blev helt klar den 3 mars.

Nå. Jag har skickat in min debutroman idag. Jag ska berätta mer om dess innehåll på annat håll, men jag gjorde de allra sista pilljusteringarna i manuset i söndags, den 3 mars (min födelsedag, jag tajmade det hela med flit, för att det kändes rätt). Sen tillbringade jag måndagen 4 mars med att printa ut sex ex, sammanlagt 1428 sidor (boken är på 238 A4-sidor, vilket blir ca 290 boksidor). Det var så mycket att min laserskrivartoner la av, och jag fick vänta till i dag med att köpa en ny. Sen var det bara att packa allt i mappar, lägga med följebrevet och försluta.

 
Det sägs mycket om det där med att skicka in romaner till förlag. Det kommer jag antagligen ta upp senare i bloggen. Men nåt jag brukar reflektera över är buntarna av manuskuvert i förlagens postrum. Hur ska man kunna "stå ut" i de buntarna? Jo, tänkte jag, genom att märka upp mitt kuvert...

Det pratas mycket om hur allt mer och mer går mot att böcker ska etiketteras, att man måste vara tydlig med genre och målgrupp. Så jag tänker att en etikett redan på kuvertet kan vara till nytta på åtminstone två sätt:
Dels får förlaget direkt veta vad det är för nånting de har i kuvertet, och kanske kan det då direkt lämnas till en första förlagsläsare som faktiskt uppskattar genrern och kan läsa det på rätt sätt.
Dels visar en etikettering att författaren till manuset inte bara ser sitt alster som en helig graal som står över allt vad etikettering heter, utan kan "spela boll" då han är medveten om att en bok är en vara som ska säljas på bästa sätt.



Sen har jag inte en aning om ifall min etikett är säljande mot förlaget. "Nutida svenskt skräckdrama". Varför valde jag de här orden då? "Skräck", som jag anser vara nyckelordet här, är en genre som går rätt bra just nu. "Nutida" säger att det utspelas nu, här, idag, bland dem som ska köpa boken. "Svenskt" poängterar att det är starkt förankrat i en svenskhet, som både är attraktivt bland svenskar, och även är intressant utomlands, där det svenska upplevs exotiskt. Och "drama" säger att det inte bara är skramlande tomma effekttunnor, utan att skräcken är förankrad i det mänskliga (vilket ALL bra skräck är!), att storyn delvis är karaktärsdriven.

Nu tar det 2 - 3 månader innan de enligt kutym kommer med respons. Då hinner jag skriva en bit på den nya romantext som jag påbörjat, på den tredje skrivakurstermin som jag nu går.

Min nya blogg

Idag har jag tagit ett nytt steg i mitt skapande. Jag har skickat in min första roman till ett antal bokförlag! Vad vore då inte mer passande än att samtidigt sjösätta en ny blogg.

Jag har haft planer på att starta en blogg tidigare, med fokus på skrivande, då jag gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet och just påbörjat min tredje termin. Men det har inte blivit av.
Men nu har det skett några saker slag i slag som gjort att jag känner att jag vill bli en aning mer seriös i mitt förhållande till skrivandet - dvs att berätta för världen om det i en blogg.
Jag har skrivit om sakerna på Facebook. Men Facebook känns inte som ett ultimat forum för att skriva om sig själv. Dels är det bara snäppet mindre snuttifierat än Twitter (som jag aldrig kommer syssla med) med allt vad grunda relationer heter. Och så påminns en himla massa människor om vad jag sysslar med genom mail och notiser osv. Och jag vill inte att allt jag skriver om ska observeras av en massa perifera "vänner" som egentligen inte bryr sig ett dugg om mig (jag har själv stängt av allt vad notiser är i Facebook, eftersom jag själv inte är intresserad av vad andra ätit för frukost, vem de festat med, var de är på semester etc).

Dock har det en fördel i att man når vänner man VILL nå, genom ett enda musklick. Så jag är ambivalent. Min plan är att breda ut mig i bloggen, men fortfarande göra notiser om viktiga saker på Facebook. Dessutom kommer jag att länka till vissa blogginlägg i fejjan.