Eskapix svarta hjärtebibliotek

En teasertrailer har dykt upp på internet som promotar en ny satsning från Eskapix press: "Mitt svarta hjärtebibliotek". Den är klippt av mig, efter en kreativ brainstorming mellan mig och redaktör Holmström. Satsningen innebär att de kommer att ge ut en rad novellsamlingar, där varje samling är dedikerad en specifik författare.

Mitt namn finns nånstans i teasern, vilket såklart innebär att det så småningom kommer dyka upp en Pinter-novellsamling i handeln. Roligt, jag älskar noveller, och det är fantastiskt att få ge ut en hel samling som till 100% är sprungen ur min hjärna. Jag har redan tänkt ut ett tema till min samling, nu ska jag bara finna på passande noveller. Ett kärt besvär!

Så här ser teasern ut:

steampunk - monocling the ghost

Det är kul att testa nya saker. Om man inte försöker pressa sina gränser då och då så vet man ju inte vad man är kapabel till. Så jag gör just det just nu.

Steampunken är en genre som jag sneglat på ett tag. Kanske inte för att jag läst en massa sådana texter, utan för att dess estetik är så cool! Mixen av gammal och nytt. Stilen av det viktorianska England och bristen på elektricitet och andra moderniteter som kräver uppfinningsrikedom när det kommer till fordon och vapen. Och på det genremixen av traditionell skräckmyt såsom vampyrer, varulvar, spöken, zombies och annat utstuderat.

Att ett antal filmer som jag gillar anammat estetiken gör ju sitt till: Jeunets & Caros "De förlorade barnens stad", Gilliams "Baron Münchhausen", Del Toros "Hellboy" osv, är mycket sevärda inte minst för sin look.

Inspiration 1

Jag har haft en idé till en roman, alternativt novellsamling, ett tag (som jag inte kommer berätta om just nu) där steampunkvärlden verkar vara den rätta setupen. Så jag har velat testa att skriva något inom genrern.
Passande nog dök det upp en amerikansk antologi på ämnet betitlad "Steampunk monster hunter - the dark monocle", som sökte efter medverkande. Den sidan kan man hitta här. Som en parentes kan nämnas att jag för bara några veckor sedan blev antagen till en annan antologin från det förlaget, då med novellen "Werewolf of Stockholm".
Jag grunnade nån timme, och kom fram till en novellidé som både var starkt romantisk (det bör gärna steampunkhistorier vara), och som hade inslag av elaka skräckfigurer - och som dessutom var en allmänt välturnerad story.

Inspiration 2

Nu sitter jag och skriver denna novell, och det går rätt bra so far. Inspiration och kunskap får jag från några steampunkuppslagsböcker jag införskaffat, plus den inom genrern populära romanen "Själlös" av Gail Carriger och en novellsamling med texter av några av de bästa skribenterna. Plus förstås Google...

Inspiration 3

Titeln på novellen är "Monocling the ghost of the zombie vampire, my love", och jag kommer att återkomma om status och om jag blir antagen till antologin.

Bonne Nouvelle - taket utan krok

Fick nummer 3 av novelltidsskriften (deras egen beteckning) Bonne Nouvelle.
En riktigt fin trycksak på min ära. Och givetvis lite extra kul att se sitt namn och framför allt sin text i publicerat skick!

Här är "the table of content"

Så här ser novellens titelsida ut.

Och här är omslaget. 

När man fingranskar innehållsförteckningen syns titeln "Siv och jag" av Mustafa Can. Det är den text han fick en del skriverier om för ett tag sen, där han beskriver en fiktiv kärleksaffär med norska fremskrittspartiets ledare Siv Jensen.

Johannes på Amazon

Detta måste jag nog säga känns som en milstolpe i min ännu knappt påbörjade författarkarriär: jag har fått en alldeles egen, personlig sida på Amazon.
Vad är Amazon kanske nån frågar sig? En gammal rostig Volvo?

Amazon är världens största digitala bokhandel. Ungefär som Adlibris eller Bokus, fast typ hundra gånger större. Där finns alla böcker som kommit ut på engelska (och många andra också, fast väldigt få svenska). Så många svenska författare finns inte där.
Men jag finns där.
Adressen är www.amazon.com/author/johannespinter 
Jämförelsevis kan man väl säga att det är som att hamna på filmens IMDB - finns man där så finns man. Och känslan är ungefär lika häftig nu som när jag hamnade på IMDB en gång i tiden med "Sleepwalker".

Så här ser min Amazonsida ut i skrivande stund - klicka på bilden för att se större, eller klicka på länken ovan for the real thing:

Anledningen är förstås att jag förekommer i amerikanska skräckantologier. Just nu finns två av dessa representerade på min Amazonsida (känns barnsligt kul att skriva "min Amazonsida").
I slutänden, inom ett par månader, kommer jag ha med fem böcker på sidan. Och kanske fler ändå med tiden, förhoppningsvis har jag inte klämt ur mig min sista novell värdig en amerikansk samling.
Och kanske, kanske skriver jag en roman som nån gång översätts och publiceras på engelska. När den hamnar på sidan - då korkar jag upp skumpan, för då kan man nog inte komma så mycket längre!

Balladen om det ödesdigra mötet 1

Litterär skräck har i alla tider parallellt med prosan även frodats i poetisk eller lyrisk form.

Jag har alltid läst den typen av skräck lite från sidan eftersom det är en form som jag själv inte sysslat med, även om den alltid fascinerat mig.

Edgar Allan Poes texter är för mig de första och fortfarande bland de bästa jag läst (även om språket gör att man måste vara i rätt sinnesstämning för att riktigt kunna ta det till sig), och The Raven är nummer ett. Här kan man läsa den i sin helhet. Här kan du höra Christiopher Walken läsa den. Här är ett kort smakprov:

Edgar Allan Poe

But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered, not a feather then he fluttered,
Till I scarcely more than muttered,—"Other friends have flown before;
On the morrow he will leave me, as my Hopes have flown before."
Then the bird said, "Nevermore."

Men även nyare skräckpoesi har fascinerat. Framför allt vissa av Neil Gaimans grejer, som den fina "The day the saucers came" - här ett kort smakprov (här finns den i sin helhet, inkl ett filmklipp):

Neil Gaiman

On the saucer-zombie-battling-gods

day the floodgates broke

And each of us was engulfed by genies and sprites

Offering us wishes and wonders and eternities

And charm and cleverness and true

brave hearts and pots of gold

While giants feefofummed across

the land and killer bees,

But you had no idea of any of this because

Thomas Ligotti har också skrivit bra poesi, som denna, "You do not own your own head". Här kan man höra honom läsa den.

Thomas Ligotti

Så plötsligt häromdagen fick jag ett infall. Jag ville försöka skriva nåt på vers. Så jag sökte runt på Wikipedia om versmått och stilfigurer - ska man göra nåt är det lika bra att göra det ordentligt. 

Jag har nån gång testat att skriva enklare saker på vers, men jag har haft en tendens att falla in i en ganska simpel struktur, med sju versfötter per rad och att raderna rimmar två och två. 

Jag fann att det finns en rätt stort antal sätt att skriva vers, med olika längder och olika antal fötter per rader, och olika antal rader.

Exempel:

Japansk Haiku är t.ex jättekort, tre rader med sjutton versfötter (versfötter=takter) uppdelat på 5 - 7 - 5.

I Blankvers består varje rad av fem fötter, plus en sista obetonad stavelse på slutet. mest känd är antagligen Shakespears Hamlet och "to be | or not | to be | that is | the ques|tion". En dikt på blankvers kan vara hur många rader som helst, och behöver inte rimma.

I formen Sapfisk Strof består varje strof (dvs varje stycke) av tre rader med elva versfötter, och sen en avhuggen rad med fem fötter. Den kan också vara orimmad.

Versformen Ottave Rime består av åtta rader, där varje rad har fem versfötter. Där ska rad 1+3+5 rimma med varann, rad 2+4+6 rimma med varann, och rad 7+8 rimma.

Jag valde att arbeta i Ottave Rime. Jag hade en historia som jag inte riktigt hittat in i tidigare. Men när jag såg på de utifrån ett versperspektiv fick den plötsligt liv. Så jag satte mig ner och  började mödosamt att skriva den, formulering för formulering, rim för rim, strof för strof.

Efter ett par dagar var jag klar. Och jag blev riktigt nöjd! Den går med all sannolikhet att göras ännu bättre, men rimmen är kul och rätt kreativa, och jag har nog lyckats fila till rytmen så att den sitter till 98% - den är på sexton strofer, vilket gör sammanlagt 128 rader. Och storyn i texten är bra utplottad så att varje moment får sin nödvändiga strof (eller två i vissa fall).

Titeln är "Balladen om det ödesdigra mötet med mig själv som yngre man".

Jag grubblar på hur jag ska etikettera texten - jag vill inte kalla den poesi, av den enkla anledningen att jag inte sysslar med "poesi", lika lite som att jag skulle kalla mig själv för poet. Förmodligen blir det "novell på vers" eftersom uppbyggnaden trots allt är en text  som under ett relativt kort sidspann berättar en väldigt konkret historia - men på vers.

Jag har precis skickat in den för bedömning och eventuellt antagande i det kommande fjärde numret av Bonne Nouvelle (som har tema surrealism). Tills jag vet om den kommer med håller jag inne med smakprov av texten. Men det kommer.

Att döda ett spöke - smakprov

Nu finns den amerikanska antologin DARK BITS att köpa på Smashwords i alla upptänkliga former. Jag har med novellen "To kill a ghost" där.

Inom nån månad kommer den även dyka upp i tryckt format.

Här bjussar jag på ett litet smakprov ur "Att döda ett spöke", som är den svenska originalversionen av novellen. Excerpten är hämtad från nånstans mitt i texten:

...

Försöker se genom mörkret. Det går inte. Det finns inget ljus i huset och inget ljus utanför fönstret. Vi pratade om sinnen i skolan. När man saknar ett sinne så blir de andra starkare. Och det är sant. Lukten. Jag känner lukten starkare nu. Jag vet bara inte om det är pappa där nere eller min äckliga kropp som luktar så.

Och jag hör. Ljudet. Det var för några minuter sen, när jag inte längre kunde se nåt i mörkret, som jag hörde det. Knarret från tredje trappsteget. Det hörs inget när jag går på det. Men när pappa brukade gå uppför trappan knarrade det. Och det hördes nu.

...

Vi får se, kanske dyker den upp på svenska i någon form i framtiden.

1007 - en första version

Förra sommaren var en död sommar när det kom till skrivande.

Det var efter den första terminen av skrivarkurs, och jag hade inte riktigt hittat vägen in i skrivandet än. Hade bara producerat en antal noveller (varav några fått ett förlängt liv senare, mer på annan plats).

Under hösten (termin två för Anders Fager) satte jag igång med ett försök till en första roman som det gick bättre med än väntat, "Vackra kyrkor jag besökt" (mer om den på andra platser i bloggen). Jag blev klar och skickade in den i mars i år och fick vänta ett jäkla tag på respons från de förlag jag skickat in den till (vissa har ännu inte svarat). Dock fick jag konstruktiva kommentarer från två förlag som var positiva men som inte tyckte att boken räckte ända fram. Så jag skrev om under juni och väntar just nu på kommentarer från några testläsare inför en andra förlagsrunda.

Sen då? En ny sommar stod för dörren och jag hade inget projekt att arbeta med nu heller.
Då inventerade jag min idébank och fann en idé som jag grunnat på länge och som, när jag började vända och vrida på den, fann var mer attraherande och spännande än nånsin.
Det var skräck förstås, närmare bestämt en lite annorlunda och mer "intim" vinkling av klassiska vampyrmyter (nej, det är inte nån skräckig variant av "50 shades of grey").
Jag tittade på dess struktur och kom snabbt på att om den skulle fungera så var jag tvungen att berätta den okronologiskt. Så jag plitade ner alla moment på postitlappar och hittade på en del nya ingredienser som plottades ut, och sen flyttade jag runt lapparna på en vägg i arbetsrummet tills jag var nöjd.

Postitväggen

Sen satte jag igång att skriva.
Ett grovt överslag fick historien att landa på ca 150 A4-sidor. Så 150 sidor blev mitt mål.
Jag åkte hem från sommarstugan under en vecka medan familjen var kvar - jag var tvungen att göra detta ordentligt.
Under de åtta dagar jag var hemma skrev jag 93 sidor på ett bräde. Men jag skrev egentligen mer.
De första tre sidorna slängde jag direkt när jag hamnade helt fel i ton och tempo.
Och sen slängde jag tio sidor när jag kommit till sidan 70. Historien är strukturerad i tre kapitel (eller "faser" som jag kallar dem), och runt sid 70 börjar en ny fas. Till min förskräckelse upptäckte jag att det händelseförlopp som jag började berätta i fas 2 bara var upprepningar av saker som jag berättat i fas 1, jag kom inte vidare i handlingen.

Så jag blev tvungen att hitta på ett helt nytt händelseförlopp, och göra en helt ny struktur. Sen kunde jag fortsätta. Så de åtta dagarna innehöll förutom 93 skrivna sidor även en omstrukturering av fas/kapitel 2 och planering av denna. Men man ska inte underskatta värdet i att gräva ner sig i en skrivarprocess - kvällen dag 6 var tillfället då jag fann att fas 2 inte höll. Så jag stängde av datorn och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag - och hade en helt perfekt ny fas 2 uttänkt och strukturerad. Mitt undermedvetna hjälpte mig att hitta rätt!

Skrivarvagnen

Textproduktion

Sen kom jag ner till Gotland och fortsatte arbeta med texten i betydligt lugnare tempo. Fick en perfekt skrivarstuga i den husvagn som vi köpte (för 3500 kronor) och ställde på tomten för att kunna ta emot gäster.
Ett par veckor senare hade jag klarat av historiens sista 60 sidor. Sen gjorde jag en omskrivning, och sen en omskrivning till.

Nödvändigheter vid omskrivning: 

kaffe och synonymordbok

Nu sitter jag här med en fösta version av "1007". Den är på 155 sidor (landar förmodligen nånstans mellan 180-190 boksidor). Några testläsare läser igenom den i detta nu. Sen kommer jag göra justeringar och sen skicka in den till väl valda förlag (de som ännu inte svarat på mitt första manus kommer inte få det, och de som kom med konstruktiva kommentarer kommer få det med expressbud).

Titelsida

Så jag är nöjd med den här sommarens skrivande.
För att jag skrivit en ny roman till.
Men först och främst för att jag nu vet att jag hittat in i skrivandet. Jag kan ta en idé och bara springa med den.

EDIT: När jag räknade efter i almanackan så fann jag att det tog mig 45 dagar att skriva denna första version. Eller 1080 timmar...

Bländverk - skräckantologi

Min andra publicering någonsin kommer ut denna helg.

Det är en skräckantologi i e-boksformat som ges ut av Swedish Zombie, och fokuserar på zombies i alla dess former. 

Jag har med novellen DEN DÄR SAKEN HON BRUKADE KALLA RING. Det är en kortnovell (flash fiction kallas det ibland) som jag skrev under min andra termin för Anders Fager på Folkuniversitetet. Den är aningens omskriven/förbättrad, och framför allt har den fått en betydligt roligare titel, förut hette den kort och gott RING.

Så här skriver Swedish zombie om samlingen och de medverkande:

Skräckantologin "Bländverk" innehåller tretton nyskrivna noveller av lika många svenska författare. De spänner över allt från socialrealism till fantasy. Den gemensamma nämnaren är lockropen från overkligheten. Eller är det verkligheten?

Medverkande författare är: Caroline L Jensen, Finn Cederberg, Kristoffer Leandoer, Mattias Lönnebo, Susanne Samuelsson, Johannes Pinter, Oskar Källner, Stewe Sundin, Anna Kerubi, Jason Meredith, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson och Malin Rydén.

Boken innehåller även två bonusnoveller som tidigare publicerats på Swedish Zombie.

Caroline L Jensen öppnar upp boken med "Söker sig hem", en härlig be careful what you wish for-historia.

Finn Cederbergs "Under isen" är en finurlig historia om sorg och saknad, kryddad med en stillsam humor. 

Kristoffer Leandoer har skrivit skräck för första gången på över tio år och återkommer här med "Sådana som jag", en socialrealistist novell som ger kalla kårar. 

I Mattias Lönnebos "Tulu" släpper en familj ovetandes in ondskan i hemmet i en text som doftar Stephen King. 

Susanne Samuelsson ger vår samtid en rejäl känga i smått absurda "Döddagar".

 I "Den där saken hon brukade kalla ring" bjuder Johannes Pinter på en kort och rapp zombiestänkare om hunger. 

Oskar Källner tar sig an zombieapokalypsen i "Byssan lull" och ger oss sin lite annorlunda variant av zombier i en berättelse om kärleken till ett barn. 

Stewe Sundin tar oss med in i en sömnlös mardömsbeskrivning i "Bländverk" där huvudpersonens liv verkligen går utför. 

Anna Kerubi återvänder till Nya Ionah och låter oss besöka ett högst besynnerligt bibliotek i "Efter stängningsdag". 

I "Sakaraja 14:12" släpper Jason Meredith loss de levande döda på ett underbemannat äldreboende. 

Johan Lindbäck berättar om en magikers ödesdigra val i "Solvisaren". 

Sofie Trinh Johansson har skrivit en klassisk rysare kallad "Barnvakten" där en ung kvinna i trångmål får förvånade bra betalt för att sitta barnvakt åt en liten konstig pojke. 

Malin Rydén avslutar samlingen med "Att stapla döda", en intensiv novell som utspelar sig på Haiti kort efter jordbävningen 2010.

De två bonusnovellerna, Susanne Samuelssons "Stugfeber" och Malin Rydéns "Flygrakan" är båda noveller som släpper lös zombier på svensk mark.

BLÄNDVERK är en ren e-bok, och är gratis att ladda hem till ett antal olika plattformar på Smashwords.com . 

Välskrivna, fantasifulla, lagom spekulativa och givetvis extremt smaskiga zombiehistorier - what's not to like in that? Så kom igen, ladda hem direkt!

720 walled

Medan jag utvecklar den Supernatural crime-idé jag har, så håller jag samtidigt på att strukturera upp en annan idé jag haft under ett par års tid. Den har inte riktigt hittat sin form förrän nu.
Arbetsnamnet är "720".
Från början var det en filmidé.
Som blev en novellidé.
Som legat till sig och plötsligt blev en romanidé.

Jag har inte riktigt sett den som en roman, den har känts för kort. Men när jag började strukturera upp den, och t.ex kastade om scenerna okronologiskt, så fick den fart.
Dessutom pitchade jag den för några personer på den fest Anders Fager hade för lite sen för alla sina gamla och nya skrivarelever. Och då föll den i rätt god jord. Konceptet höll ihop från start till mål. Det brukar vara en viktig brytpunkt för en idé: när den håller i berättat skick så håller den förmodligen även i skrivet skick.

Så här ser sidan av en garderob ut i mitt arbetsrum, när jag klistrat upp en massa postitlappar representerandes alla storyns scener.

Jag brukar sällan använda postitlapp-systemet när jag planerar bokidéer. Det hör mer till filmstrukturerandet, att kasta runt scener och känna på vilken ordning som blir effektivast. Men nu när jag ska berätta okronologiskt så gäller det att varje scen får maximal impact genom att placeras vid de scener där den gör mest nytta, och som den för mest energi av. 

OBS! ett antal av postitlapparna kommer i skriven form att bli en hel sekvens. Dessa scenflöden har fått representeras av en lapp eftersom de har sin givna plats i sekvensen och inte kommer att ryckas loss och läggas vid några andra scener.

Jag har "720" väldigt klart för mig. Behöver bara få scenordningen på plats, sen tror jag att jag kommer kunna skriva den i rasande fart.

Vad "720" handlar om? 

Vill inte berätta så mycket ännu. Kan dock hinta att det är en lite annorlunda variant av välkända vampyrmyter.

EDIT: "720" är numera omdöpt till "1007". Mer om titel och innehåll senare.  

Pitcha ny romanidé

Ujujuj.
Idag skickade jag iväg ett första mail till en agentkontakt jag har om en ny romanidé jag skull vilja pitcha. Har arbetat med texten under vårens skrivarkurs, och fått till nåt som i förlängning kan vara ett lovande uppslag. Kanske.
Kan inte skriva några detaljer här alls, mer än jag hittat på nåt jag kallar Supernatural crime.
Vi får se var det landar...

Bloggar om "Kittens with chainsaws"

Nu har jag hittat de två första bloggarna som tagit upp Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn!" där min novell "Kittens with chainsaws" finns med.

Först ut är Swedish zombies, som föredömligt radar upp samtliga texter/serier och tycker till om varje. Om "Kittens..." skriver man:

Med glatt humör tar sig Pinter an skräckförfattaren och djurplågaren Stig ”Styx”Lagercranz i den här splatterfesten till novell. Den gjorde mig först aningen förbryllad. Det blev inte den sortens historia jag inledningsvis trodde det skulle vara. Och gott så, man ska inte inbilla sig att man begriper allt. Det är full fart och riktigt roligt. Visst finns frågetecken kring katternas fysionomi, men vad gör det när författaren bjussar på en så här härlig slap stick-dänga! En varning kan vara på sin plats, kanske är den inget för crazy cat-ladies (ett undantag hittar ni dock här). Så här kan frimodigt djurplågeri låta: ”Här kommer helvetet!”


Sen är det bloggen "(inte så) anonyma biblioholister" som lägger stort fokus på just "Kittens...", och de skriver:

Brinn Era Djävlar! Brinn! bjussar bland annat på en bra novell av Pål Eggert (aktuell med boken Borde vara död som snart recenseras i en blogg nära dig), men det som satte sig allra hårdast var novellen Kittens With Chainsaws av Johannes Pinter. Det var ännu en av de texter som gjorde fysiskt ont i mig att läsa, men vars upplösning fick mig att le mycket mycket elakt. Omistlig twist för mig som zombieälskare men som sagt: min inre crazy cat lady tog en del stryk. Någon vecka efter att jag hade läst skrevs det om elakheter i Göteborg och det var tämligen omöjligt att slå Pinters historia ur skallen när jag läste artikeln. Kom igen katterna. Wake up!


16 maj skrev bloggen From beyond om boken. Betyget hela samlingen för är 6,5 av 10 (lite snålt kan tyckas), och så här skriver de om "Kittens...":

 Nästa novell är skriven av Johannes Pinter, som regisserat bland annat den svenska thrillerskräckisen Sleepwalker, och heter Kittens with chainsaws. Även Pinter gör debut i Eskapix och berättar här om författaren Stig ”Styx” Lagercrantz som gjort sig populär med sina våldsamma kriminalböcker. Stig har förutom sitt skrivararbete en minst sagt makaber hobby, som går ut på att tortera och döda katter, vilka han sedan begraver. Han gör detta avskilt från civilisationen, i huset där han skriver sina böcker. När Stig en stormig natt vaknar av en kraftig åsksmäll, visar det sig vara betydligt mer än bara dåligt väder som pågår. Katterna han så grymt behandlat illa har återvänt, i varierande ruttna former, och är fast medvetna om att ge tillbaka för allt de får utstå. Liksom handlingen antyder siktar Pinter mer åt det mörkt humoristiska hållet än det allvarliga, och det funkar bra här. Idén med hämndlystna katter som beväpnar sig med allehanda tillhyggen (ja, titeln får en förklaring!) är kul bara den, och Pinter lyckas väl printa ner det hela på papper. Det resulterar i en fartfylld och underhållande åktur till berättelse som vare sig sparar på kreativitet eller våld.

Jättekul med lite uppmärksamhet. Jag kommer att uppdatera detta inlägg vartefter, om jag stöter på någon mer blogg eller annat forum som tar upp "Kittens...".

Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...

Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.

Författartipsbloggens novelltävling

Vill dela med mig av en "gammal" rolighet (som jag skrivit om på Facebook tidigare).
I november 2012 hade Författartipsbloggen en novelltävling på temat "Fällan". Och jag kom tvåa med novellen DET TOMMA RUMMET. Mycket roligt.
Den skrevs egentligen som en övning under den första terminen skräckskrivarkurs som jag gick på Folkuniversitetet, med Anders "Svenska kulter" Fager som lärare. Faktum är att det var den allra första novell som jag någonsin skrev!

Jag har sysslat med film i många år, och har då varit med i ett rätt stort antal tävlingar, både med egna filmer och som jurymedlem. Först och främst måste det sägas: man kan inte tävla i konst! Det är jättekonstigt att jämföra säg tjugo filmer, som var och en har sitt unika uttryckssätt, och bestämma vilket som är det bästa. Likadant är det såklart med operaföreställningar. Eller lerkrukedrejning. Eller romaner och noveller.
Nu har jag fått min beskärda del av filmpriser. Kanske är denna andraplats den enda "tävlingsframgång" jag någonsin kommer ha i skrivande, och det gör i så fall ingenting. Men inte desto mindre: det är kul att få ett erkännande av den här sorten.
Trots att det är konstigt att tävla i novellskrivande...

Man hittar författartipsbloggens tävling här.

Och här är direktlänken till novellen DET TOMMA RUMMET.

Kittens with chainsaws - smakprov

Om man har en blogg om skrivande, så kan det ju passa att slänga in nån text som man skrivit. Så här kommer ett utdrag ur novellen "Kittens with chainsaws" som just publicerats i Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn" (namnet kommer förresten från en replik ur min novell, fast den repliken finns inte med i det här utdraget).



KITTENS WITH CHAINSAWS (utdrag)

BOOM! Ljus och smäll exakt samtidigt.
      När Stig kommer till sans har han på något sätt redan hoppat upp ur sängen, omtöcknad och stirrig. Det tar ett par sekunder innan han orienterar sig där han står och svajar i mörkret. Usch, han hade en sån hemsk dröm. Han försöker minnas, men det går inte. När urladdningen lyste upp världen släcktes bilderna i de dunkla delarna av hans hjärna.

Stående under det skyddande taket på altanen ser han genom regnet hur den högsta granen i skogen brinner. Blixten slog ner i hans gran. Skit också, hoppas inte det blir något problem.  Han betraktar hur regnet dämpar flammorna, håller dem under kontroll. Stig andas ut. Hur hade det sett ut om brandkåren kommit tutande och klivit rakt in i en katt-massgrav. Hade han kunnat bli straffad för det? Hur många år får man för katt-mord? Stig flinar. Anteckning till mig själv tänker han; kolla kattgraven imorgon. Han går in och stänger dörren.

Månen hittar en glipa i regnmolnen, kastar en strimma blått ljus genom rummet. Han går genom det kombinerade vardagsrummet och köket, där datorn står nedsläckt på soffbordet bredvid tre tomma flaskor Staropramen och en halvfull plastbunke grillchips. Förbi trappan till övervåningens båda sovrum och in i det lilla badrummet.

Han bryr sig inte om att stänga dörren när han ställer sig bredbent över toalettstolen och drar ner mjukisbyxorna. Han slappnar av och låter med en utandning resterna av kvällsölen lämna kroppen.
 Ett svagt klirr-ljud får honom att nypa av strålen när hela hans kropp spänns i plötslig beredskap. Vad var det? Glas som gick sönder? Han lystrar medan han med stor möda försöker klämma ur sig de sista dropparna. Men han är inte kissnödig längre.
I samma ögonblick som han trycker på spolknappen hör han ljudet av rörelser från vardagsrummet, som omedelbart dränks i toans öronbedövande spolljud. Fan också att han hann trycka ner knappen. Stig försöker irriterat urskilja något ljud genom det kraftiga bruset.
Han rycker till då han hör en låda i köket falla till golvet. Det var inget problem att höra, liksom han med all önskvärd tydlighet även hörde gafflar och skedar spridas över köksgolvet. Och knivar.
Nu blir Stig med ens rädd. Någon är i stugan med honom. Någon som tar sig väldiga friheter med hans inredning och bohag.
Han ser sig om i det mosaikklädda badrummet efter något att försvara sig med. Tandborste. Tvål i en repögla i duschhörnan. Han väljer toaborsten, mest på grund av dess längd.
Han ställer sig med ryggen mot väggen, toaborsten höjd. Känner sig omåttligt fånig. Men alternativet, att inte hålla i nånting alls, är på nåt sätt ännu värre.

”Hallå?” ropar han osäkert. Inget svar. Såklart.

Han står stilla och lyssnar. När toalettstolens behållare fyllts med vatten övergår brusandet äntligen i tystnad. Stig hör tassande från olika håll därute i rummet. Låter som flera djur. Råttor? De har aldrig haft råttor här. Han såg en död skogsmus en gång (i munnen på en katt som han sedan kapade huvudet på med en slö bågsåg), men det räknas väl inte. Förmodligen är det några djur som sökt skydd från regn och åska, och förirrat sig in i stugan. Hur som helst är det nog ingen människa.
Då känner Stig åter vågen av värme fortplanta sig i kroppen. Detta är ju ingen farlig situation. Han har kontroll här! En flock små djur. Vad kan de göra honom? Detta är ju i själva verket en ny variant av ett välkänt scenario: Stig vs. ett litet djur. Bara det att nu kommer det inte att ta slut efter ett djur. Han ska ta fast så många han kan. Sen ska de, ett efter ett, bittert få ångra att de tog sig in i hans revir. Kanske till och med kan inspirera till en ny roman. Eller i alla fall en novell. Finns väl inte tillräckligt med intrig att fylla upp 350 sidor.
Stig smyger ut ur badrummet. In i vardagsrummet. Framför sig hör han ljudet av små tassar som kilar över trägolvet. Han lägger undan toaborsten och greppar en sopkvast. Djävla kräk. Dom ska ångra att dom–

Stig ylar av smärta och överraskning när han känner ett kraftigt stick i baksidan av vaden. Han virvlar runt, viftar på måfå med kvasten. Ser en luden kropp försvinna bakom soffan.
Han känner efter med handen. Byxbenet är blött. Stig försöker tända golvlampan vid soffan utan framgång. Medan han ser sig om haltar han över till väggknappen, men inget händer när han trycker på den heller. Strömmen måste ha gått.
Han känner på benet igen. Jäklar vad ont det gör! Vad sjutton var det som högg honom? Klor?

Vid spisen får han tag på en tändare. Dess låga ger tillräckligt med ljus för att han ska se att byxbenet har en röd fläck av blod. Stig biter ihop av ilska, de små jävla skitdjuren ska inte komma in hos honom och skada honom i hans eget hem. Hela tiden hör han det mjuka krafsandet och tassandet över golvet, alltid på andra sidan saker i rummet.

Han tar en kastrull från spisen. Kastar den genom rummet. Med ett skrällande studsar den över tevefåtöljen så det stänker tortellinirester över rummet. Sonja kommer inte uppskatta ostsåsen på Marimekko-gardinen. Till hans stora tillfredsställelse skapar oljudet kaos i mörkret. Mjuka kroppar rör sig åt olika håll.
Med blicken flackande i rummets mörker trevar han med vänsterhanden efter ännu en kastrull. Då känner han ett slag över handen. Han vrider på huvudet.
Det tar en sekund innan han förstår att han ser en katt. Det ser ut som om det har rullat sig i leran utanför innan den kom in.

Djuret är smutsigt och tovigt av jord och svart blod. Dess kropp är bruten och skev. Men trots alla skador står den upp på bakbenen. Och den har just naglat fast Stigs hand vid skärbrädan med en stor köttkniv. Det tar ännu ett par ögonblick innan synapserna i Stigs kropp kopplar att det gör fruktansvärt ont att ha en kniv körd genom handen. Men när han fattar alltihop skriker han. Han tappar kvasten och skriker för det gör så förbannat ont.

...

Man kan beställa "Brinn era djävlar! Brinn!" på Eskapix hemsida.