Balladen om det ödesdigra mötet 1

Litterär skräck har i alla tider parallellt med prosan även frodats i poetisk eller lyrisk form.

Jag har alltid läst den typen av skräck lite från sidan eftersom det är en form som jag själv inte sysslat med, även om den alltid fascinerat mig.

Edgar Allan Poes texter är för mig de första och fortfarande bland de bästa jag läst (även om språket gör att man måste vara i rätt sinnesstämning för att riktigt kunna ta det till sig), och The Raven är nummer ett. Här kan man läsa den i sin helhet. Här kan du höra Christiopher Walken läsa den. Här är ett kort smakprov:

Edgar Allan Poe

But the Raven, sitting lonely on the placid bust, spoke only
That one word, as if his soul in that one word he did outpour.
Nothing further then he uttered, not a feather then he fluttered,
Till I scarcely more than muttered,—"Other friends have flown before;
On the morrow he will leave me, as my Hopes have flown before."
Then the bird said, "Nevermore."

Men även nyare skräckpoesi har fascinerat. Framför allt vissa av Neil Gaimans grejer, som den fina "The day the saucers came" - här ett kort smakprov (här finns den i sin helhet, inkl ett filmklipp):

Neil Gaiman

On the saucer-zombie-battling-gods

day the floodgates broke

And each of us was engulfed by genies and sprites

Offering us wishes and wonders and eternities

And charm and cleverness and true

brave hearts and pots of gold

While giants feefofummed across

the land and killer bees,

But you had no idea of any of this because

Thomas Ligotti har också skrivit bra poesi, som denna, "You do not own your own head". Här kan man höra honom läsa den.

Thomas Ligotti

Så plötsligt häromdagen fick jag ett infall. Jag ville försöka skriva nåt på vers. Så jag sökte runt på Wikipedia om versmått och stilfigurer - ska man göra nåt är det lika bra att göra det ordentligt. 

Jag har nån gång testat att skriva enklare saker på vers, men jag har haft en tendens att falla in i en ganska simpel struktur, med sju versfötter per rad och att raderna rimmar två och två. 

Jag fann att det finns en rätt stort antal sätt att skriva vers, med olika längder och olika antal fötter per rader, och olika antal rader.

Exempel:

Japansk Haiku är t.ex jättekort, tre rader med sjutton versfötter (versfötter=takter) uppdelat på 5 - 7 - 5.

I Blankvers består varje rad av fem fötter, plus en sista obetonad stavelse på slutet. mest känd är antagligen Shakespears Hamlet och "to be | or not | to be | that is | the ques|tion". En dikt på blankvers kan vara hur många rader som helst, och behöver inte rimma.

I formen Sapfisk Strof består varje strof (dvs varje stycke) av tre rader med elva versfötter, och sen en avhuggen rad med fem fötter. Den kan också vara orimmad.

Versformen Ottave Rime består av åtta rader, där varje rad har fem versfötter. Där ska rad 1+3+5 rimma med varann, rad 2+4+6 rimma med varann, och rad 7+8 rimma.

Jag valde att arbeta i Ottave Rime. Jag hade en historia som jag inte riktigt hittat in i tidigare. Men när jag såg på de utifrån ett versperspektiv fick den plötsligt liv. Så jag satte mig ner och  började mödosamt att skriva den, formulering för formulering, rim för rim, strof för strof.

Efter ett par dagar var jag klar. Och jag blev riktigt nöjd! Den går med all sannolikhet att göras ännu bättre, men rimmen är kul och rätt kreativa, och jag har nog lyckats fila till rytmen så att den sitter till 98% - den är på sexton strofer, vilket gör sammanlagt 128 rader. Och storyn i texten är bra utplottad så att varje moment får sin nödvändiga strof (eller två i vissa fall).

Titeln är "Balladen om det ödesdigra mötet med mig själv som yngre man".

Jag grubblar på hur jag ska etikettera texten - jag vill inte kalla den poesi, av den enkla anledningen att jag inte sysslar med "poesi", lika lite som att jag skulle kalla mig själv för poet. Förmodligen blir det "novell på vers" eftersom uppbyggnaden trots allt är en text  som under ett relativt kort sidspann berättar en väldigt konkret historia - men på vers.

Jag har precis skickat in den för bedömning och eventuellt antagande i det kommande fjärde numret av Bonne Nouvelle (som har tema surrealism). Tills jag vet om den kommer med håller jag inne med smakprov av texten. Men det kommer.