Att skola om sig till författare

Mitt förra uttryckssätt var film.

Alla har sitt speciella sätt att få utlopp för sitt kreativa behov och förmedla sina idéer och drömmar. Väva, måla, komponera musik eller gjuta otympliga saker i betong. Den där strömmen av kreativitet inom en själv som behöver få kanaliseras ut på något sätt, för annars sprängs man.
Mitt uttryckssätt var film.
Jag har alltid tänkt i bilder. När jag var liten ritade jag jättemycket (det gör jag fortfarande till husbehov). När jag närmade mig tonåren tyckte jag om att gå på bio, och bäst gillade jag att gå på bio själv och bli helt uppslukad av upplevelsen (det gör jag fortfarande). Och tidigt väcktes drömmar om att själv göra film. Men detta var på den tiden då video bara nånting som man tittade på, och som teve gjorde skräckpropaganda för när filmer som Motorsågsmassakern dök upp i videobutikerna. Skulle man filma själv fick man göra det med super-8-kamera och skicka iväg rullarna för framkallning, och sen klippa ihop filmen med klippmaskin och tejp, och sen ljudlägga på ett monoljudspår som satt fastklistrat rent fysiskt på själv super 8-remsan. Först när jag var runt 20-årsåldern dök de första video-8 och VHS-kamerorna upp, och jag började göra film som kunde bearbetas direkt och var betydligt mer lättvisat än S-8. När jag tänker på det i efterhand kan jag inte fatta att jag orkade, speciellt som slutresultatet oftast blev så sjukt dåligt rent tekniskt.

Men grejen är den att man står ut. Man ser till att hitta sätt att lösa det hela på eftersom man bara måste hålla på. Och jag är glad att jag bara fortsatte. För jag gjorde alla misstag i boken, och sakta men säkert lärde jag mig berättandets ädla konst.

Jag började arbeta på ett videoproduktionsbolag, och där fick jag tillgång till professionell videoutrustning som jag och mina kompisar kunde låna på helgerna. Jag skrev manus, först jättekorta filmer och sen längre. Och plötsligt blev filmerna bra, både tekniskt och storymässigt. Och vi åkte på filmfestivaler med dem och vann priser. Av en händelse träffade jag en norsk producent som jag gjorde ett klippjobb åt, och han fixade fram pengar så att jag plötsligt fick göra min första långfilm ”Sleepwalker”, som kom år 2000, regisserad av mig, skriven av min vän Johan Brännström. Och DEN vann pris utomlands, i Frankrike. Och en Oscarsvinnande producent i Hollywood (Mark Johnson bakom bl.a ”Rainman” och ”Breaking bad”) köpte remake-rättigheterna på ”Sleepwalker”, och genom det fick jag en manager i Hollywood, och plötsligt sprang jag på möten i Los Angeles och jagade regijobb.

Men nånstans här, i samband med långfilmandet, tappade jag bort filmmanusskrivandet. Jag hade fortfarande massor av bra idéer, men när jag inte kunde fixa fram någon som vill skriva mina manus på spec, så var det dags att seriöst ta tag i filmmanusbiten.

Filmmanus är en ädel konst som kräver sin man eller kvinna, och åtminstone inom den kommersiella filmen så finns det en hel del lagar och regler att förhålla sig till. Det är storyarcs och vändpunkter och karaktärsutvecklingar och en massa andra saker som gör en film till den underhållande bergochdalbana som biopubliken idag är bortskämd med. Detta kommer jag att ta upp i kommande inlägg under året, så vi lämnar det för nu.

Jag började läsa manusböcker. Och gå på föredrag. Och diskutera manus med andra filmvänner. Och skrev och skrev och skrev. Och så småningom började få grepp om det.
Bland annat var jag och Johan Brännström över i Hollywood och skrev två okrediterade drafts för filmen ”Pathfinder” (remaken av norska ”Vägvisaren”). Jag jobbade på en norsk rysarteveserie kallad ”Riggen” (som aldrig blev av). Jag var en av två manusförfattare till filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT. Jag var en av två manusförfattare till min egen ungdomsactionlångfilm ”Skills” som kom 2010. Jag skrev åt ett produktionsbolag ett tiotal versioner av en thriller kallad ”Accident man” som inte blev av.
För så är det i filmbranschen. Saker händer ibland, men oftast inte.

Man kan skriva färdigt ett filmmanus och det kan ha blivit hur bra som helst. Grejen är den att när manuset väl är skrivet så BÖRJAR arbetet. Att hitta produktionsbolag/producent. Ett antal miljoner kronor i budget. Regissör. Skådisar.
Jämför det med att skriva en roman: när den är färdigskriven så har man nått mål!

Lite siffror: År 2012 kom det ut 1225 svenska bokverk av vilka ca 40 var debutanter (ett överslag gjort av branschkunnige Dag Öhrlund på Författare på Facebook), självpublicerare ej inräknat. Samma år kom 42 svenska långfilmer, av vilka ca 11 stycken var debutanter.
Vad kan man utläsa här då? Det är större konkurrens på bokmarknaden än på filmditon för debutanter. Men bokmarknaden är större, med en större möjlighet att ändå komma ut även om inget förlag är intresserade. För som sagt, blir man klar med manus så kan man självpublicera, men om ingen filmproducent visar intresse för din filmidé så är det en väldigt lång väg att själv göra filmen - och sen finns det ändå ingen garanti för att filmen kommer ut, om man inte lägger upp den på Pirate bay.

Så detta var de saker som gjorde att jag en dag bara kände att ”nä, nu är det dags att börja skriva skönlitterärt”. Jag hade så mycket idéer, och att försöka förvalta dessa som film var mer eller mindre meningslöst. Att däremot skriva dem som noveller eller romaner var ett alternativ som inte bara kändes görligt, utan väldigt roligt och givande.
Tanken att skriva skönlitterärt hade slagit mig ett par år tidigare. Men man måste vara redo. Det var jag inte då, men det var jag nu. Det var årsskiftet 2011-2012, och jag fann att Skrivarakademien höll kurser i att skriva skräck under Anders Fagers ledning. Så jag anmälde mig bums. Och det har jag inte ångrat en minut.

För jag skulle nog vilja säga att mitt nya uttryckssätt är prosan.

att bli läst - och sedd

Det här inlägget publicerades första gångenpå debutantbloggen den 15 januari.

Så här är det: jag har bekräftelsebehov.

Jag vill bli sedd. Vill sätta avtryck på omvärlden.

Måste först förtydliga: jag har inte behov av att bli bekräftad för vad som helst och till vilket pris som helst. I så fall skulle jag kunna bli lokal SD-politiker och kläcka ur mig en eller annan dumhet om etnicitet och religion. Eller bli med i nån dokusåpa och sen vara sådär lite extra promiskuös. Jag skulle få löpsedlar. Men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för dom när mina barn berättar att kompisarna viskar och flinar.

Nä. Jag vill bli bekräftad för saker som jag gör, som betyder någonting för mig.

Som författare är det jättesvårt att bli bekräftad så där ofta som man behöver, för att kunna ånga på och skriva av lust och vetskap om att mitt görande betyder nånting.

Romanskrivandet är ett ensamt sisyfosarbete.

Resultatet gör sig inte vidare bra i enstaka beståndsdelar, och är svårt att omsätta i kontinuerligt återkommande utpytsningar åt massorna som kan generera bekräftelse.

Dessutom är det väldigt få författare förunnat att, när man väl är klar med sin roman, få bekräftelse som står i proportion till den enorma arbetsmängd som ligger bakom slutresultatet.

Därför tänker jag presentera några saker som jag gör för att få mitt bekräftelsebehov stillat. Kanske kan det inspirera någon.

ETT: SKRIVA NOVELLER. OCH SKICKA IN DEM.

Jag älskar att skriva noveller. De är som pärlor som man odlar och putsar upp tills de glänser, och sen säljer man dem. Har man idéerna så är det bara att ösa på och skriva, skriva, skriva! Massproducera utan att investera för mycket känslor (som man gör med en roman). Om en novell inte gillas, eller inte går att sälja, så skriver man bara en till. Ett par kvällar eller en helg kan man alltid undvara för att skriva en ny.

Men man vill inte skriva bara för att lägga dem i byrålådan (eller i en undermapp på datorn om man är en modern människa). Det är ju först när novellen får luft under vingarna och svävar ut bland läsande människor som den blir sedd – och jag med den. När jag för ungefär två år sen började skriva noveller på Skrivarakademiens kurser, så tyckte jag att de blev så bra att jag ville göra något mer av dem.

I Sverige är det dock svårt att omsätta noveller. Novellsamlingar är det tunnsått med, få tidningar publicerar noveller, och de novellförlag som finns (Mix, Novellix m.fl) har jag fått för mig främst publicerar etablerade författare. Avundsjukt sneglade jag utomlands på alla de antologier och tävlingar som fanns i främst USA. Tills jag en dag kom på att det inte är något som hindrar att jag skickar in mina texter till amerikanska antologier och förlag. Det enda hindret skulle kunna vara att min engelska inte är lika bra som infödda amerikaners. Så jag anlitade en översättare, en amerikan boende i Sverige som hade båda språken i ryggmärgen, och dessutom en känsla för det skrivna ordet: ska man vara med och leka måsta man se till att göra det på lika villkor. Han fick översätta ett antal av mina noveller från skrivarkursen, och sen skickade jag in dem.

Jag ska inte berätta för mycket kring detta, det spar jag till ett annat inlägg. Men det gick bra. Himla bra till och med. Jag är i skrivandes stund antagen till nio olika amerikanska novellantologier (jämfört med fyra svenska) under det senaste året. Och varje gång jag får ett positivt besked så sprider sig den där varma känslan i kroppen: jodå, jag finns, och jag är bra nog.

TVÅ: SKRIVARKURS ELLER SKRIVARGRUPP

Två företeelser som är både olika och lika. Om man bortser från att den ena kostar och de andra är gratis, och att man i den ena får välja vilka man ska vara med och inte i den andra, så är båda baserade på det goda samtalet kring ens texter.

En grupp kloka (oftast) och initierade (förhoppningsvis) människor samlas. De har läst ett väl valt stycke/kapitel/sammandrag av din historia. Och nu pratar de om den. Snacka om att bli bekräftad! Ibland kanske lite FÖR bekräftad – finns det skavanker så får man veta det! Men det är del av processen. Ingen text är perfekt första rundan, och ju förr man får veta vad som är galet desto bättre.

Jag kommer under våren 2014 att både gå skrivarkurs och vara med i en nystartad skrivargrupp, med två olika nya romantexter (ämne för ett annat inlägg). Det har fallit sig så att det passade väldigt bra. Och så är det så himla kul att få lufta sina texter!

TRE: VARA AKTIV PÅ INTERNET OCH I SOCIALA MEDIER

Vad gjorde författare innan internet? Det finns väldigt få skrån som är mer inbundna och osociala, det är liksom en del av arbetsprocessen (nä, att sitta på café och skriva anser jag bara vara att välja en annan tapet i sin skrivarbubbla). Att då kunna fortsätta sitta på samma stol, med fingrarna på samma tangenter, och plötsligt vara en del av ett community och vårda sitt kontaktnät, det är ju helt suveränt. Du kan sitta i mjukisbyxorna och bli bekräftad dagen lång!

Hemsida. Facebooksida. Blogg.

Odla ditt författarjag, skaffa vänner, sprid din genialitet.

Lägg upp dina noveller, förmedla åsikter, interagera.

Bekräfta varandra. Som vi gör just nu.

Vad är skräck?

Häromdagen läste jag ett gott försök till förklaring om vad skräck egentligen är, på hemsidan till amerikanska skräckförfattarföreningen Horror Writers Association. Du kan läsa originaltexten här.

Kort kan man väl sammanfatta innehållet med att skräck inte först och främst är en genre, som science fiction eller western eller crime, utan en känsla, eftersom skräck spänner över ett så brett fält av innehåll. Skräck kan vara fantastik eller övernaturligheter - eller det fullkomligt normala. Vilken plattform du än väljer att röra dig på, så är det alltid nånting plus skräck.

Om man tar exempel från författaren Stephen King (som de flesta känner till), så är det ett otrohets/relationsdrama plus en rabiesmittad hund i "Cujo". Eller så är det ett coming-of-age-drama plus en död kropp i "Höstgärning" (filmad som "Stand by me"). Eller så är det en stad under belägring plus vampyrer i "Salems lot".

dramatisk bild ur "Cujo"

Många som läser Stephen King läser inte annan skräck. De ser hans böcker som underhållande litteratur som stundtals kan vara läskig - men inte först och främst som skräck. Vilket förstärker tanken att skräck inte är en genre, utan en känsla.

Detta har jag börjat tänka på mer och mer. Det blir inte per automatik skräck bara för att man slänger in en viss ingrediens. Skräcken måste bottna.
Frågan man alltid måste ställa sig är: vad exakt är det som är skrämmande med just den här historien?

På den skrivarkurs jag går just nu, så hade jag som första arbetsprov lämnat in en novell som hette "Viewmaster". Kort och gott går den ut på att en kvinna som lämnas av sin make för en yngre kvinna, hittar sin gamla viewmaster när hon plockar ihop sina grejer. Med viewmastern finner hon en bildskiva hon inte sett förut. Hon upptäcker att när hon siktar och knäpper fram bilderna, så dödar innehållet i bilderna den person hon siktar på (jag ska inte berätta vad bilderna innehåller här).
   När kritikrundan nådde min novell, så var det ett par personer som sa att "det var inte skrämmande när hon använde viewmastern mot sin man på slutet, därför att det var förutsägbart" (innan hon använde viewmastern på sin man hade hon råkat testa den på ett djur, och det var där som chockeffekten presenterades att viewmastern faktiskt kunde döda).
   När jag efteråt funderade på detta, kom jag på vad det skrämmande är med historien, men som jag under lektionen inte kunde sätta fingret på: det skrämmande med novellen är inte att hon upptäcker att hon har en viewmaster som kan döda. Det skrämmande är att hon, en vanlig svensk 30-something kvinna, faktiskt väljer att ta steget att använda detta verktyg för att med berått mod döda en människa (till och med två människor).

För att inte glömma bort denna nyckelfråga, så kommer jag att printa ut en lapp med frågan i stora blockbokstäver och sätta ovanför mitt skrivbord:

VAD ÄR DET SOM ÄR SKRÄMMANDE MED JUST DEN HÄR HISTORIEN?

 För som skräckförfattare begår man tjänstefel om man inte ställer sig frågan. Och ställer man frågan och inte har något svar: släng texten. Börja på en ny. Där du vet svaret!


EDIT: Nu sitter texten över skrivbordet. Påminner mig så fort jag höjer blicken...

Scandinavian crime???

Har fått en rätt bra bokidé, som skulle passa in i den populära Scandinavian crime-mallen.
Problemet är bara att jag inte har en aning om hur en Scandinavian crime-historia är uppbyggd, och då har jag ändå dissekerat ett antal Wallander och Läckberg-filmer för att bygga om dem till säljande trailers.
Jag har inte läst en enda crime-bok. De intresserar mig inte det minsta. Har till och med försökt med Keppler 1 och 2, men det var omöjligt, jag kom inte igenom dom, hur bra och slaskiga och intrikata de än sägs vara. "Problemet" är bara att den idén jag fått skulle passa bäst på just den plattformen. Så vad gör man?
Ett annat problem är att jag måste lära mig fort, för jag har redan börjat skriva den på den skrivarkurs jag går. Två kapitel är inlämnade, varav det första diskuterats (fick väldigt bra respons på det senaste gången). Och nu ska jag skriva kapitel tre, och jag har inte en aning om vart jag ska ta vägen...

Så jag försöker just nu förkovra mig i hur man bygger ett crime-bygge. Camilla Läckberg har det ju funkat hyfsat för, och hon har en crime-skola på sin hemsida. Har även hittat ett par andra hemsidor med upplysande upplysningar. Men jag behöver mer input.
Nu ska jag försöka skohorna ner mitt koncept i de skorna. Det vore kul om de passade...