att bli läst - och sedd

Det här inlägget publicerades första gångenpå debutantbloggen den 15 januari.

Så här är det: jag har bekräftelsebehov.

Jag vill bli sedd. Vill sätta avtryck på omvärlden.

Måste först förtydliga: jag har inte behov av att bli bekräftad för vad som helst och till vilket pris som helst. I så fall skulle jag kunna bli lokal SD-politiker och kläcka ur mig en eller annan dumhet om etnicitet och religion. Eller bli med i nån dokusåpa och sen vara sådär lite extra promiskuös. Jag skulle få löpsedlar. Men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för dom när mina barn berättar att kompisarna viskar och flinar.

Nä. Jag vill bli bekräftad för saker som jag gör, som betyder någonting för mig.

Som författare är det jättesvårt att bli bekräftad så där ofta som man behöver, för att kunna ånga på och skriva av lust och vetskap om att mitt görande betyder nånting.

Romanskrivandet är ett ensamt sisyfosarbete.

Resultatet gör sig inte vidare bra i enstaka beståndsdelar, och är svårt att omsätta i kontinuerligt återkommande utpytsningar åt massorna som kan generera bekräftelse.

Dessutom är det väldigt få författare förunnat att, när man väl är klar med sin roman, få bekräftelse som står i proportion till den enorma arbetsmängd som ligger bakom slutresultatet.

Därför tänker jag presentera några saker som jag gör för att få mitt bekräftelsebehov stillat. Kanske kan det inspirera någon.

ETT: SKRIVA NOVELLER. OCH SKICKA IN DEM.

Jag älskar att skriva noveller. De är som pärlor som man odlar och putsar upp tills de glänser, och sen säljer man dem. Har man idéerna så är det bara att ösa på och skriva, skriva, skriva! Massproducera utan att investera för mycket känslor (som man gör med en roman). Om en novell inte gillas, eller inte går att sälja, så skriver man bara en till. Ett par kvällar eller en helg kan man alltid undvara för att skriva en ny.

Men man vill inte skriva bara för att lägga dem i byrålådan (eller i en undermapp på datorn om man är en modern människa). Det är ju först när novellen får luft under vingarna och svävar ut bland läsande människor som den blir sedd – och jag med den. När jag för ungefär två år sen började skriva noveller på Skrivarakademiens kurser, så tyckte jag att de blev så bra att jag ville göra något mer av dem.

I Sverige är det dock svårt att omsätta noveller. Novellsamlingar är det tunnsått med, få tidningar publicerar noveller, och de novellförlag som finns (Mix, Novellix m.fl) har jag fått för mig främst publicerar etablerade författare. Avundsjukt sneglade jag utomlands på alla de antologier och tävlingar som fanns i främst USA. Tills jag en dag kom på att det inte är något som hindrar att jag skickar in mina texter till amerikanska antologier och förlag. Det enda hindret skulle kunna vara att min engelska inte är lika bra som infödda amerikaners. Så jag anlitade en översättare, en amerikan boende i Sverige som hade båda språken i ryggmärgen, och dessutom en känsla för det skrivna ordet: ska man vara med och leka måsta man se till att göra det på lika villkor. Han fick översätta ett antal av mina noveller från skrivarkursen, och sen skickade jag in dem.

Jag ska inte berätta för mycket kring detta, det spar jag till ett annat inlägg. Men det gick bra. Himla bra till och med. Jag är i skrivandes stund antagen till nio olika amerikanska novellantologier (jämfört med fyra svenska) under det senaste året. Och varje gång jag får ett positivt besked så sprider sig den där varma känslan i kroppen: jodå, jag finns, och jag är bra nog.

TVÅ: SKRIVARKURS ELLER SKRIVARGRUPP

Två företeelser som är både olika och lika. Om man bortser från att den ena kostar och de andra är gratis, och att man i den ena får välja vilka man ska vara med och inte i den andra, så är båda baserade på det goda samtalet kring ens texter.

En grupp kloka (oftast) och initierade (förhoppningsvis) människor samlas. De har läst ett väl valt stycke/kapitel/sammandrag av din historia. Och nu pratar de om den. Snacka om att bli bekräftad! Ibland kanske lite FÖR bekräftad – finns det skavanker så får man veta det! Men det är del av processen. Ingen text är perfekt första rundan, och ju förr man får veta vad som är galet desto bättre.

Jag kommer under våren 2014 att både gå skrivarkurs och vara med i en nystartad skrivargrupp, med två olika nya romantexter (ämne för ett annat inlägg). Det har fallit sig så att det passade väldigt bra. Och så är det så himla kul att få lufta sina texter!

TRE: VARA AKTIV PÅ INTERNET OCH I SOCIALA MEDIER

Vad gjorde författare innan internet? Det finns väldigt få skrån som är mer inbundna och osociala, det är liksom en del av arbetsprocessen (nä, att sitta på café och skriva anser jag bara vara att välja en annan tapet i sin skrivarbubbla). Att då kunna fortsätta sitta på samma stol, med fingrarna på samma tangenter, och plötsligt vara en del av ett community och vårda sitt kontaktnät, det är ju helt suveränt. Du kan sitta i mjukisbyxorna och bli bekräftad dagen lång!

Hemsida. Facebooksida. Blogg.

Odla ditt författarjag, skaffa vänner, sprid din genialitet.

Lägg upp dina noveller, förmedla åsikter, interagera.

Bekräfta varandra. Som vi gör just nu.