Eskapix svarta hjärtebibliotek

En teasertrailer har dykt upp på internet som promotar en ny satsning från Eskapix press: "Mitt svarta hjärtebibliotek". Den är klippt av mig, efter en kreativ brainstorming mellan mig och redaktör Holmström. Satsningen innebär att de kommer att ge ut en rad novellsamlingar, där varje samling är dedikerad en specifik författare.

Mitt namn finns nånstans i teasern, vilket såklart innebär att det så småningom kommer dyka upp en Pinter-novellsamling i handeln. Roligt, jag älskar noveller, och det är fantastiskt att få ge ut en hel samling som till 100% är sprungen ur min hjärna. Jag har redan tänkt ut ett tema till min samling, nu ska jag bara finna på passande noveller. Ett kärt besvär!

Så här ser teasern ut:

Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?

Jo. Det kan jag tycka att man borde.

Men varför blev och gjorde jag inte det då?

Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.

I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!

Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.

Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.

Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?

Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?

För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.

Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!

Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.

Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.

Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.

Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.

Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.

Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.

Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.

Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.

När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.

Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.

Om att debutera och blogga

Två jättejätteroliga nyheter att förmedla!

Först:

Har tidigare hintat om att VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT plockats upp av ett förlag. Nu kan jag berätta att detta förlag är Eskapix press!

Otroligt roligt, eftersom det var där jag första gången publicerades med en novell (KITTENS WITH CHAINSAWS). Jag har en fantastiskt bra och avspänd relation med Eskapix press och förläggaren Henrik Holmström sedan dess. När han fick läsa manuset till VACKRA KYRKOR så gick han igång omedelbart. Kan inte berätta så mycket mer om detaljer, men så långt vi diskuterat och brainstormat så känns det som att det kommer bli en bok och en utgåva som inte kommer skämmas för sig...

Det kommer att komma mer om VACKRA KYRKOR vartefter saker blir klara.

Sen:

Som en följd av antagandet och min kommande första bok under året, så har jag blivit antagen som en av fem bloggare på Debutantbloggen. Och det är helt fantastiskt kul.

Debutantbloggen har funnits sedan 2008. Varje år drivs den av nya personer vars gemensamma nämnare är att de romandebuterar under året. I år kommer vi vara fem personer som håller i det hela tillsammans. Upplägget är så att vi skriver varsitt inlägg under veckan. På lördagarna är det en enkät som vi alla fem svarar på. Och söndagar är vikt för gästbloggare.

Som debutant är det väldigt svårt att nå ut i mediabruset, men med debutantbloggen som skyltfönster (den hade 150.000 besökare under 2013!) så syns man plötsligt lite mer. Så jag är givetvis väldigt tacksam och glad över att ha valts ut, och att ha fått chansen att förvalta det goda namn som bloggen arbetat upp. Nu gäller det bara att inte sjabbla bort det hela, eller få en släng av tourettes eller liknande, så ska det nog gå bra.

I och med debutantbloggen kommer jag förmodligen att blogga mindre här (inte för att det varit så superstor ruljans). Men debutantbloggen är inte menad att vara ett säljverktyg för min bok, så en del saker som rör utgivningen kommer kanske att passa här bättre än där, och då kommer jag att skriva här.
Men mitt förslag är att besöka debutantbloggen, där händer saker dagligen!

Kittens with chainsaws - olika utgåvor

KITTENS WITH CHAINSAWS var novellen som jag begick publiceringspremiär med i Eskapix.
Sedemera blev den även antagen och publicerad i den amerikanska antologin UNDEAD LIVING.
Här en liten visuell jämförelse mellan de två utgåvorna.

Först har vi den amerikanska UNDEAD LIVING.
Nja, inte så snyggt, varken med den målade bilden eller kantiga layouten.

Sen ESKAPIX utgåva BRINN ERA DJÄVLAR! BRINN!
(titeln är f.ö. hämtad ur min novell). Jo, denna är väldigt snygg!
Användandet av Grünewalds målning är briljant, och layout enkel och stilfull.

Table of content i den amerikanska antologin. 

På sidan 95 hittar man Kittens.

Och så novellens förstasida. Inga krusiduller, pang på.
Möjligen är typsnittet inte så himla kul på titeln.

Det finns ingen innehållsförteckning i ESKAPIX bok,

så här är en bild på novellens förstasida.
Här är författarpresentationen lagd ovanför titeln,

vilket jag tycker är bättre och mer logiskt. 

Blir mer sammanhållet när titel och text "sitter ihop".

Kittens with chainsaws does america

Det här var riktigt, riktigt roligt!
Min novell som jag debuterade med i Eskapix en gång i tiden (well, det är mindre än ett år sen), "Kittens with chainsaws" har fått ett amerikanskt hem.

Det är förlaget Sunbury press som plockat in den engelska översättningen i antologin "Undead living - contemporary undead". Här kan man köpa boken, som kommer både i tryckt format och som ebok (det har som sagt varit viktigt för mig när jag skickat in mina texter, att samlingen ska komma ut som fysisk trycksak).

Så här ser omslaget ut:

Om jag ska vara riktigt ärlig så är väl layouten och själva bilden sådär, men det är skit samma - jag blir publicerad i en amerikansk antologi, punkt slut!

Så här ser listan på de medverkande ut:

Feeding Frenzy – Michael Collins

The Supreme Race – Catherine Jordan

The Storm - Kristina Mosley

The Collextors - Fallon Stoeffler

Angel Of Mercy - Joseph Rubas

Night Drive – C. Inferno

Encounter In The Dead Of Night… - Sergio Palumbo

Kittens With Chainsaws - Johannes Pinter

Even The Great Will Fall – Thomas M. Malafarina

Handsome Jack – C. M. Saunders

Richard The Vampire – Joshua Malbin

Responsibility – Paul Stansfield

The Benefits of Being Dead - Benjamin Blake

The Price Of Rice – Mark Slade 

Detta blir samtidigt lite av ett jubileum - det är den tionde novellen som jag får publicerad!

Swedish Zombie intervju med mig

Vad roligt! Idag (7 juni) publicerar Swedish Zombie en intervju med mig i egenskap av författare som arbetar med Eskapix. Blev faktiskt riktigt bra, mycket tack vare bra frågor från Jonny på SZ. Här publicerar jag ett utdrag ur intervjun. Annars finns hela intervjun på denna länk.

Vilka känslor tycker du att det är mest intressant att försöka väcka med en novell?

Små sensationer. Vad det än må vara för små sensationer. Att läsaren ba’: ”ja jäklar!” Både som läsare och författare är det det jag främst söker i en novell. En stark historia som tar vägen nånstans som läsaren inte förväntar sig. Eller en läskig eller sexig scen som tar ett rejält punggrepp på läsaren. Eller en rent intellektuell kick som får en att se runt hörnet på ett viktigt ämne.

Hur skulle du beskriva dina texter? Vad kan läsaren förvänta sig?

Jag är gammal filmare, så jag tror att jag har en lite filmisk och konceptuell approach till det där med storys. Att mina historier mycket handlar om en extern och väldigt påtaglig setup där jag placerar min huvudkaraktär, som nästan lika gärna skulle kunna funka som filmmanus. Men sen gillar jag att grotta in mig i hur karaktärerna reagerar på och känner för det den är med om. ”Det inre livet” är ju en lyx som man som filmare har väldigt begränsad access till (man kan ju liksom inte filma inne i huvudet på folk). Och det är väl det som gett mig en sån enorm aha-upplevelse kring att skriva prosa, man jobbar inte bara på bredden utan även på djupet. 

Bjussa på ett exempel på någonting typiskt som får dig att börja skriva? Vad inspirerar dig?

Man får inspiration från de mest märkliga håll. Det kan vara nåt man hör på radion som man vill skriva om. Eller så spinner man lite kring en bild man sett, eller en känsla som man upplevt, eller skulle vilja uppleva. Jag såg nån sängreklam, och då började jag fundera kring det där med att sova och ha mardrömmar, och så landade jag i en ide kring en man som går igång på att hänga i kedjor i taket med krokar fastsatta i huden – hur ser en sån persons värsta mardrömmar ut? Eller det klassiska att man ska gräva där man står, och utgå från egna erfarenheter. Jag har nyss skrivit en rätt magstark novell med avstamp i inträdesprovssituationen man får genomgå för att bli med i Mensa (jag har själv gjort detta), ett rätt ovanligt men tacksamt ämne för en skräckis. Så det finns gott om inspiration för att börja skriva.

Sen måste jag framhålla det oerhörda värdet i att Eskapix finns! Det är enda stället som jag blivit publicerad på, och det är enorm kick för en författare att bli det! Att veta att det finns en kanal för den här typen av skruvade historier, för en oetablerad författare som jag, gör enormt mycket för ens skapande och självkänsla då jag vet att min text inte bara kommer stanna i byrålådan (well, sen måste den såklart hålla en tillräckligt hög standard också för att komma med, men det är en annan femma). Och med den grupp av kreativa förtappade själar som Eskapixgänget består av: det är ensamt att vara författare, det är viktigt att ha en tillhörighet och plattform, och jag tror att i det här sammanhanget så knuffar alla varandra framåt mot nya stordåd! Var jag än hamnar med mitt författarskap i framtiden, så kommer Eskapix att vara ett av fundamenten som det vilar på!

Vad är det som får dig att intressera dig för fantastik?

Den där extra dimensionen av magi som ligger som en hinna utanpå den vanliga verkligheten. Själv får man ju aldrig vara med om detta. Så då ser man sig omkring där man står i snabbköpskön eller i busskuren, och så funderar man: ”what if...”. Och vips så har man en ny historia.

Har du något ännu inte uppfyllt mål med ditt skrivande?

Få en roman publicerad. Och en novellsamling.

Säg en författare som betytt mycket för dig. Ja, du får bara välja en!

John Ajvide Lindqvist. Delvis för hans texter (både ”Låt den rätte komma in” och ”Hanteringen av odöda” är kalas, de nästkommande var inte lika bra). Men framför allt för att han visar att det går att försörja sig på att vara skräckförfattare i Sverige. Det är ju knappt nån annan som kan det. Men om nu EN kan, så borde väl förr eller senare EN TILL kunna det. Eller?...

Lyssnar du på musik när du skriver? Vad brukar det i så fall vara?

Nej. Jag kan inte gå in i min historia 100% om jag har störande element runt mig. Skulle inte kunna skriva ute på t.ex ett café heller.

Vad brukar dina mardrömmar handla om? 

Aldrig monster eller konstiga världar. Det brukar mer vara skrämmande saker som händer mina barn eller min fru. Jag får nog utlopp för de där mörka, destruktiva sakerna när jag skapar. Sen kan jag tänka mig att jag som påhittare av läskiga och frånstötande saker har en lite högre tröskel för att känna obehag. Jag såg nån skitäcklig video på youtube häromsistens om fanatiker som högg sig själva över ryggen med machetes så att köttet delades. Fy fan. Men jag tror att när jag upplever en sån vidrig sak så samlar jag ihop de känslorna som jag får, och så lägger jag dem i en säck som jag sen kan titta ner i när jag är i behov av en motsvarande känsla när jag skriver en novell. Man kan som skräckförfattare recycla starka känslor, ta hand om dem på ett medvetet och konstruktivt sätt, och det kan göra att man inte plockar upp dem när man sover och drömmer.

Eskapix på Swedish zombie #1

Nu kör skräckbloggen SWEDISH ZOMBIE en specialserie artiklar om tidningen Eskapix. Första intervjun är med chefredaktören/grundaren Henrik Holmström.

Ämnen som tas upp är bland annat hur konceptuell förlagets utgivning är, visioner kring att ge ut den här typen av publikationer och svårigheterna med det, samt om han eventuellt är en Tarantino-kille.

Sen får Henrik frågan om vad som varit roligast hittills (med att arbeta med Eskapix):

"Roligast hittills har varit förmånen att träffa och lära känna så många färgstarka och kreativa människor, människor som alltid kommer att ha en plats i mitt bultande, trasiga hjärta, personer som stöttat mig och Eskapix genom åren – CJ Håkansson, Stewe Sundin, Pål Eggert, Sofia Albertsson, Ingemar Roos, Malin Rydén och många, många fler. Ingen glömd. Johannes Pinter är en annan förmåga som jag precis har börjat publicera i Eskapix. Johannes ska vi hålla ett öga på i framtiden, en mycket intressant författare. Sedan får vi inte glömma alla fantastiska läsare där ute, och de läsare som skriver långa brev till redaktionen och tackar för att Eskapix finns. Sådant värmer ett svart och trasigt hjärta som mitt…"

Väldigt kul och hedersamt med de värmande orden!

Jag har själv fått svarar på lite frågor. Det publiceras så småningom.

Bloggar om "Kittens with chainsaws"

Nu har jag hittat de två första bloggarna som tagit upp Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn!" där min novell "Kittens with chainsaws" finns med.

Först ut är Swedish zombies, som föredömligt radar upp samtliga texter/serier och tycker till om varje. Om "Kittens..." skriver man:

Med glatt humör tar sig Pinter an skräckförfattaren och djurplågaren Stig ”Styx”Lagercranz i den här splatterfesten till novell. Den gjorde mig först aningen förbryllad. Det blev inte den sortens historia jag inledningsvis trodde det skulle vara. Och gott så, man ska inte inbilla sig att man begriper allt. Det är full fart och riktigt roligt. Visst finns frågetecken kring katternas fysionomi, men vad gör det när författaren bjussar på en så här härlig slap stick-dänga! En varning kan vara på sin plats, kanske är den inget för crazy cat-ladies (ett undantag hittar ni dock här). Så här kan frimodigt djurplågeri låta: ”Här kommer helvetet!”


Sen är det bloggen "(inte så) anonyma biblioholister" som lägger stort fokus på just "Kittens...", och de skriver:

Brinn Era Djävlar! Brinn! bjussar bland annat på en bra novell av Pål Eggert (aktuell med boken Borde vara död som snart recenseras i en blogg nära dig), men det som satte sig allra hårdast var novellen Kittens With Chainsaws av Johannes Pinter. Det var ännu en av de texter som gjorde fysiskt ont i mig att läsa, men vars upplösning fick mig att le mycket mycket elakt. Omistlig twist för mig som zombieälskare men som sagt: min inre crazy cat lady tog en del stryk. Någon vecka efter att jag hade läst skrevs det om elakheter i Göteborg och det var tämligen omöjligt att slå Pinters historia ur skallen när jag läste artikeln. Kom igen katterna. Wake up!


16 maj skrev bloggen From beyond om boken. Betyget hela samlingen för är 6,5 av 10 (lite snålt kan tyckas), och så här skriver de om "Kittens...":

 Nästa novell är skriven av Johannes Pinter, som regisserat bland annat den svenska thrillerskräckisen Sleepwalker, och heter Kittens with chainsaws. Även Pinter gör debut i Eskapix och berättar här om författaren Stig ”Styx” Lagercrantz som gjort sig populär med sina våldsamma kriminalböcker. Stig har förutom sitt skrivararbete en minst sagt makaber hobby, som går ut på att tortera och döda katter, vilka han sedan begraver. Han gör detta avskilt från civilisationen, i huset där han skriver sina böcker. När Stig en stormig natt vaknar av en kraftig åsksmäll, visar det sig vara betydligt mer än bara dåligt väder som pågår. Katterna han så grymt behandlat illa har återvänt, i varierande ruttna former, och är fast medvetna om att ge tillbaka för allt de får utstå. Liksom handlingen antyder siktar Pinter mer åt det mörkt humoristiska hållet än det allvarliga, och det funkar bra här. Idén med hämndlystna katter som beväpnar sig med allehanda tillhyggen (ja, titeln får en förklaring!) är kul bara den, och Pinter lyckas väl printa ner det hela på papper. Det resulterar i en fartfylld och underhållande åktur till berättelse som vare sig sparar på kreativitet eller våld.

Jättekul med lite uppmärksamhet. Jag kommer att uppdatera detta inlägg vartefter, om jag stöter på någon mer blogg eller annat forum som tar upp "Kittens...".

Kittens with chainsaws - smakprov

Om man har en blogg om skrivande, så kan det ju passa att slänga in nån text som man skrivit. Så här kommer ett utdrag ur novellen "Kittens with chainsaws" som just publicerats i Eskapix antologi "Brinn era djävlar! Brinn" (namnet kommer förresten från en replik ur min novell, fast den repliken finns inte med i det här utdraget).



KITTENS WITH CHAINSAWS (utdrag)

BOOM! Ljus och smäll exakt samtidigt.
      När Stig kommer till sans har han på något sätt redan hoppat upp ur sängen, omtöcknad och stirrig. Det tar ett par sekunder innan han orienterar sig där han står och svajar i mörkret. Usch, han hade en sån hemsk dröm. Han försöker minnas, men det går inte. När urladdningen lyste upp världen släcktes bilderna i de dunkla delarna av hans hjärna.

Stående under det skyddande taket på altanen ser han genom regnet hur den högsta granen i skogen brinner. Blixten slog ner i hans gran. Skit också, hoppas inte det blir något problem.  Han betraktar hur regnet dämpar flammorna, håller dem under kontroll. Stig andas ut. Hur hade det sett ut om brandkåren kommit tutande och klivit rakt in i en katt-massgrav. Hade han kunnat bli straffad för det? Hur många år får man för katt-mord? Stig flinar. Anteckning till mig själv tänker han; kolla kattgraven imorgon. Han går in och stänger dörren.

Månen hittar en glipa i regnmolnen, kastar en strimma blått ljus genom rummet. Han går genom det kombinerade vardagsrummet och köket, där datorn står nedsläckt på soffbordet bredvid tre tomma flaskor Staropramen och en halvfull plastbunke grillchips. Förbi trappan till övervåningens båda sovrum och in i det lilla badrummet.

Han bryr sig inte om att stänga dörren när han ställer sig bredbent över toalettstolen och drar ner mjukisbyxorna. Han slappnar av och låter med en utandning resterna av kvällsölen lämna kroppen.
 Ett svagt klirr-ljud får honom att nypa av strålen när hela hans kropp spänns i plötslig beredskap. Vad var det? Glas som gick sönder? Han lystrar medan han med stor möda försöker klämma ur sig de sista dropparna. Men han är inte kissnödig längre.
I samma ögonblick som han trycker på spolknappen hör han ljudet av rörelser från vardagsrummet, som omedelbart dränks i toans öronbedövande spolljud. Fan också att han hann trycka ner knappen. Stig försöker irriterat urskilja något ljud genom det kraftiga bruset.
Han rycker till då han hör en låda i köket falla till golvet. Det var inget problem att höra, liksom han med all önskvärd tydlighet även hörde gafflar och skedar spridas över köksgolvet. Och knivar.
Nu blir Stig med ens rädd. Någon är i stugan med honom. Någon som tar sig väldiga friheter med hans inredning och bohag.
Han ser sig om i det mosaikklädda badrummet efter något att försvara sig med. Tandborste. Tvål i en repögla i duschhörnan. Han väljer toaborsten, mest på grund av dess längd.
Han ställer sig med ryggen mot väggen, toaborsten höjd. Känner sig omåttligt fånig. Men alternativet, att inte hålla i nånting alls, är på nåt sätt ännu värre.

”Hallå?” ropar han osäkert. Inget svar. Såklart.

Han står stilla och lyssnar. När toalettstolens behållare fyllts med vatten övergår brusandet äntligen i tystnad. Stig hör tassande från olika håll därute i rummet. Låter som flera djur. Råttor? De har aldrig haft råttor här. Han såg en död skogsmus en gång (i munnen på en katt som han sedan kapade huvudet på med en slö bågsåg), men det räknas väl inte. Förmodligen är det några djur som sökt skydd från regn och åska, och förirrat sig in i stugan. Hur som helst är det nog ingen människa.
Då känner Stig åter vågen av värme fortplanta sig i kroppen. Detta är ju ingen farlig situation. Han har kontroll här! En flock små djur. Vad kan de göra honom? Detta är ju i själva verket en ny variant av ett välkänt scenario: Stig vs. ett litet djur. Bara det att nu kommer det inte att ta slut efter ett djur. Han ska ta fast så många han kan. Sen ska de, ett efter ett, bittert få ångra att de tog sig in i hans revir. Kanske till och med kan inspirera till en ny roman. Eller i alla fall en novell. Finns väl inte tillräckligt med intrig att fylla upp 350 sidor.
Stig smyger ut ur badrummet. In i vardagsrummet. Framför sig hör han ljudet av små tassar som kilar över trägolvet. Han lägger undan toaborsten och greppar en sopkvast. Djävla kräk. Dom ska ångra att dom–

Stig ylar av smärta och överraskning när han känner ett kraftigt stick i baksidan av vaden. Han virvlar runt, viftar på måfå med kvasten. Ser en luden kropp försvinna bakom soffan.
Han känner efter med handen. Byxbenet är blött. Stig försöker tända golvlampan vid soffan utan framgång. Medan han ser sig om haltar han över till väggknappen, men inget händer när han trycker på den heller. Strömmen måste ha gått.
Han känner på benet igen. Jäklar vad ont det gör! Vad sjutton var det som högg honom? Klor?

Vid spisen får han tag på en tändare. Dess låga ger tillräckligt med ljus för att han ska se att byxbenet har en röd fläck av blod. Stig biter ihop av ilska, de små jävla skitdjuren ska inte komma in hos honom och skada honom i hans eget hem. Hela tiden hör han det mjuka krafsandet och tassandet över golvet, alltid på andra sidan saker i rummet.

Han tar en kastrull från spisen. Kastar den genom rummet. Med ett skrällande studsar den över tevefåtöljen så det stänker tortellinirester över rummet. Sonja kommer inte uppskatta ostsåsen på Marimekko-gardinen. Till hans stora tillfredsställelse skapar oljudet kaos i mörkret. Mjuka kroppar rör sig åt olika håll.
Med blicken flackande i rummets mörker trevar han med vänsterhanden efter ännu en kastrull. Då känner han ett slag över handen. Han vrider på huvudet.
Det tar en sekund innan han förstår att han ser en katt. Det ser ut som om det har rullat sig i leran utanför innan den kom in.

Djuret är smutsigt och tovigt av jord och svart blod. Dess kropp är bruten och skev. Men trots alla skador står den upp på bakbenen. Och den har just naglat fast Stigs hand vid skärbrädan med en stor köttkniv. Det tar ännu ett par ögonblick innan synapserna i Stigs kropp kopplar att det gör fruktansvärt ont att ha en kniv körd genom handen. Men när han fattar alltihop skriker han. Han tappar kvasten och skriker för det gör så förbannat ont.

...

Man kan beställa "Brinn era djävlar! Brinn!" på Eskapix hemsida.