Det där förbannade skapandet

Ibland önskar jag att jag var en människa som inte hade drivkraften att vilja skapa saker. Som inte hade någon talang eller behov att förverkliga sig själv.

Varför?

För att mitt skapande inte ger mig någon ro!

Jag har alltid ett stort antal bollar i luften. En förutsättning att kunna ha det är att jag inte behöver lämna mitt hem och ta tunnelbanan till ett heltidsarbete. Jag frilansar inom filmen, jobbar mestadels hemifrån, det är där jag tjänar pengar som ger mat på bordet och kläder på kroppen åt mina två tonåringar. Men frilansuppdragen kommer och går i lagom ojämna intervaller, så jag får tid mellan jobben åt mitt eget skapande.

Och det är där det påfrestande kommer in i bilden.

Hade jag haft ett heltidsarbete hade jag kunnat komma hem och lagt mig i soffa och glott på en film eller nån hjärndöd realityshow. Nu går jag inte till något arbete, och kommer därmed inte hem från något. Det är givetvis privilegierat att kunna äta frukost och träna på gymmet strax bredvid nån timme, och sen sätta sig vid skrivbordet i mjukisbrallor med en kopp kaffe.

Men jag får aldrig ro när jag någon gång vill koppla av. Eftersom det alltid finns saker som skulle behöva jobbas på lite till.

I skrivande stund arbetar jag med följande saker:

• putsar på en färdigskriven roman (inte ”Vackra kyrkor jag besökt”)
• finplanerar en kommande roman som jag skrivit 100 sidor på men som jag måste börja om med
• Har börjat grovplanera ytterligare en roman (som jag ska skriva när den jag just ska påbörja är klar) som ska få ligga till sig i bakhuvudet
• planerar en kommande novellsamling
• grunnar på en novell till en kommande amerikansk novellantologi
• finklipper en sekvens i en kommande skräckfilm (en långfilm bestående av ett antal episoder av olika regissörer, varav jag är en)
• tecknar tre illustrationer till en annan författares barnbok som ska skickas in till förlag snart
• väntar på kommentarer från redaktören till ”Vackra kyrkor jag besökt” (förväntar mig en del jobb där…)
• planerar filmande av en beställningsfilm som jag är fotograf på kommande vecka
• ska läsa och kommentera noveller åt två olika författarkollegor
• funderar på kommande inlägg till debutantbloggen

Här går jag och skapar…

Nejdå, jag har egentligen ingenting emot att ha mycket att göra. Tvärtom skulle jag spricka av frustration om jag INTE hade lite för mycket att göra. Dessutom ger ju övning färdighet.

Problemet är som sagt det där med att kunna ”stänga av” kreativiteten.

Det är lite för ofta som min förstående hustru får påbörja tevekvällarna ensam, och så ansluter jag till Aktuellt. Jag kan bara inte ligga i tv-soffan med gott samvete. För det är alltid någon text eller idé eller filmsekvens som pockar på uppmärksamhet, som tittar fram ur nån vindling inne i skallen, harklar sig och försynt säger saker som ”ursäkta, men den där vändpunkten som du inte fick rätsida på, jag har nog kommit på ett sätt att lösa den…”  Och sen lämnar jag soffan med en lam ursäkt och tar jag en sista lov förbi arbetsrummet.

Enda gången som jag med gott samvete kan ligga i soffan och se en film är när jag är för sjuk för att orka sitta vid skrivbordet. Så det händer då och då att jag önskar att jag kunde bli riktigt sjuk. Så att jag inte kunde göra nånting annat än att lägga mig ner och bara slöglo på en av alla de där osedda dvd:erna som staplat upp sig i bokhyllan. Är inte det … sjukt?

Skapandet är en förbannelse och en Sisyfos-sten. Men samtidigt; skulle jag vilja leva med motsatsen, att INTE drivas av det dygnet runt, hela veckan, årets alla dagar?

Nej, det skulle jag inte.

Detta är från början ett inlägg på debutantbloggen den 26/2 -14.

Om inspiration

Vad inspirerar dig till dina historier?Allt mellan himmel och jord. Framför allt till noveller försöker jag hitta väldigt olika ämnen och teman att skriva om, då jag försöker att inte upprepa mig. Vill inte att folk ska ”veta” vad de får om de läser en novell av mig, utan att de ska bli överraskade. En av de författare som inspirerar mig hela tiden är Neil Gaiman. Han skriver bra romaner, och såklart bra seriemanus. Men det är som novellförfattare han slår undan fötterna på mig hela tiden – han har så många olika uttryck och nyanser där, och det är så galet inspirerande att bläddra genom hans novellsamlingar. Det är fördelen med noveller, att man får ge uttryck för sidor hos sig som inte passar i romanformen, att man kan experimentera och samtidigt producera något publiceringsbart.
När det kommer till romaner så skriver jag texter som jag själv skulle vilja läsa, och sen finner jag inspiration i andra texter eller filmer som s.a.s ”spelar på samma bollplan” som min text.

Vad gör du för att komma igång med skrivandet en oinspirerad dag?De där dagarna är jobbiga. Det är olika beroende på i vilken fas av skrivandet jag är. Under perioder då jag planerar och researchar och plottar osv så brukar jag tillåta mig att ta pauser ibland, släppa allting och låta hjärnan andas. Men är jag i en intensiv skrivfas, där allt är planerat och strukturerat och redo att fleshas ut till en romantext – då är det bara att kavla upp ärmarna och skriva på. Då är det slitigt grovjobbande som gäller, där lyxen att blaja runt på webbsidor inte har någon plats. Det är skönt att ha åstadkommit fullständiga romantexter, för då har man ett konkret mål: om jag jobbar på så kommer jag så småningom att nå fram dit där jag redan varit och vet hur underbart det är. Och det är en bra morot för inspirationen!

Detta var från början ett enkätinlägg på debutantbloggen 8/2 -14.

Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?

Jo. Det kan jag tycka att man borde.

Men varför blev och gjorde jag inte det då?

Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.

I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!

Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.

Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.

Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?

Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?

För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.

Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!

Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.

Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.

Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.

Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.

Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.

Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.

Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.

Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.

När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.

Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.

att bli läst - och sedd

Det här inlägget publicerades första gångenpå debutantbloggen den 15 januari.

Så här är det: jag har bekräftelsebehov.

Jag vill bli sedd. Vill sätta avtryck på omvärlden.

Måste först förtydliga: jag har inte behov av att bli bekräftad för vad som helst och till vilket pris som helst. I så fall skulle jag kunna bli lokal SD-politiker och kläcka ur mig en eller annan dumhet om etnicitet och religion. Eller bli med i nån dokusåpa och sen vara sådär lite extra promiskuös. Jag skulle få löpsedlar. Men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för dom när mina barn berättar att kompisarna viskar och flinar.

Nä. Jag vill bli bekräftad för saker som jag gör, som betyder någonting för mig.

Som författare är det jättesvårt att bli bekräftad så där ofta som man behöver, för att kunna ånga på och skriva av lust och vetskap om att mitt görande betyder nånting.

Romanskrivandet är ett ensamt sisyfosarbete.

Resultatet gör sig inte vidare bra i enstaka beståndsdelar, och är svårt att omsätta i kontinuerligt återkommande utpytsningar åt massorna som kan generera bekräftelse.

Dessutom är det väldigt få författare förunnat att, när man väl är klar med sin roman, få bekräftelse som står i proportion till den enorma arbetsmängd som ligger bakom slutresultatet.

Därför tänker jag presentera några saker som jag gör för att få mitt bekräftelsebehov stillat. Kanske kan det inspirera någon.

ETT: SKRIVA NOVELLER. OCH SKICKA IN DEM.

Jag älskar att skriva noveller. De är som pärlor som man odlar och putsar upp tills de glänser, och sen säljer man dem. Har man idéerna så är det bara att ösa på och skriva, skriva, skriva! Massproducera utan att investera för mycket känslor (som man gör med en roman). Om en novell inte gillas, eller inte går att sälja, så skriver man bara en till. Ett par kvällar eller en helg kan man alltid undvara för att skriva en ny.

Men man vill inte skriva bara för att lägga dem i byrålådan (eller i en undermapp på datorn om man är en modern människa). Det är ju först när novellen får luft under vingarna och svävar ut bland läsande människor som den blir sedd – och jag med den. När jag för ungefär två år sen började skriva noveller på Skrivarakademiens kurser, så tyckte jag att de blev så bra att jag ville göra något mer av dem.

I Sverige är det dock svårt att omsätta noveller. Novellsamlingar är det tunnsått med, få tidningar publicerar noveller, och de novellförlag som finns (Mix, Novellix m.fl) har jag fått för mig främst publicerar etablerade författare. Avundsjukt sneglade jag utomlands på alla de antologier och tävlingar som fanns i främst USA. Tills jag en dag kom på att det inte är något som hindrar att jag skickar in mina texter till amerikanska antologier och förlag. Det enda hindret skulle kunna vara att min engelska inte är lika bra som infödda amerikaners. Så jag anlitade en översättare, en amerikan boende i Sverige som hade båda språken i ryggmärgen, och dessutom en känsla för det skrivna ordet: ska man vara med och leka måsta man se till att göra det på lika villkor. Han fick översätta ett antal av mina noveller från skrivarkursen, och sen skickade jag in dem.

Jag ska inte berätta för mycket kring detta, det spar jag till ett annat inlägg. Men det gick bra. Himla bra till och med. Jag är i skrivandes stund antagen till nio olika amerikanska novellantologier (jämfört med fyra svenska) under det senaste året. Och varje gång jag får ett positivt besked så sprider sig den där varma känslan i kroppen: jodå, jag finns, och jag är bra nog.

TVÅ: SKRIVARKURS ELLER SKRIVARGRUPP

Två företeelser som är både olika och lika. Om man bortser från att den ena kostar och de andra är gratis, och att man i den ena får välja vilka man ska vara med och inte i den andra, så är båda baserade på det goda samtalet kring ens texter.

En grupp kloka (oftast) och initierade (förhoppningsvis) människor samlas. De har läst ett väl valt stycke/kapitel/sammandrag av din historia. Och nu pratar de om den. Snacka om att bli bekräftad! Ibland kanske lite FÖR bekräftad – finns det skavanker så får man veta det! Men det är del av processen. Ingen text är perfekt första rundan, och ju förr man får veta vad som är galet desto bättre.

Jag kommer under våren 2014 att både gå skrivarkurs och vara med i en nystartad skrivargrupp, med två olika nya romantexter (ämne för ett annat inlägg). Det har fallit sig så att det passade väldigt bra. Och så är det så himla kul att få lufta sina texter!

TRE: VARA AKTIV PÅ INTERNET OCH I SOCIALA MEDIER

Vad gjorde författare innan internet? Det finns väldigt få skrån som är mer inbundna och osociala, det är liksom en del av arbetsprocessen (nä, att sitta på café och skriva anser jag bara vara att välja en annan tapet i sin skrivarbubbla). Att då kunna fortsätta sitta på samma stol, med fingrarna på samma tangenter, och plötsligt vara en del av ett community och vårda sitt kontaktnät, det är ju helt suveränt. Du kan sitta i mjukisbyxorna och bli bekräftad dagen lång!

Hemsida. Facebooksida. Blogg.

Odla ditt författarjag, skaffa vänner, sprid din genialitet.

Lägg upp dina noveller, förmedla åsikter, interagera.

Bekräfta varandra. Som vi gör just nu.

Varför skriva skräck?

Jag har funderat lite på varför jag valt att skriva inom skräckgenrern.
Varför är just ”skräckkostymen” en så passande klädnad för det jag vill säga?
Är inte skräck egentligen bara en massa effektsökeri som man kan kasta i ansiktet på läsaren och få en reaktion, när man egentligen inte har något av vikt att berätta?

Jag ser skräcken som ett berättandets kinderegg - man får tre godsaker i en: innehåll, form, och behagligt omskakade effekter.

All bra skräck innehåller en god historia, trovärdiga karaktärer, ett starkt koncept.
   Man ska vilja sugas in i världen som författaren byggt upp.

   Man måste (självklart!) känna med karaktären som allt kretsar kring; hans utgångsläge där han befinner sig i livet, hans val (klokt eller dumdristigt) och hans öde.

   Man ska förundras över historiens plattform. Wow, hur kom författaren på att det skulle handla om det där ämnet? Att den skulle utspelas på den där platsen! Att det skulle ha det där temat! Att det skulle gå på det där sättet!

   Det finns många författare som är duktiga på dialog, eller på målande miljöbeskrivningar, eller på stämningar eller karaktärsteckningar. Jag skulle vilja utmana alla dem att skriva en skräcknovell! Jag är övertygad om att de skulle göra alldeles utmärkt ifrån sig med rätt skräckplattform, eftersom dessa element är så viktiga för en god skräckhistoria.

 

Formen är, som inom all konst, fantastiskt viktig och grundstenen för att läsaren/publiken/betraktaren inte bara ska stänga ner och gå hem. Många kritiker brukar klaga på att formen får ta för stor plats. Att upphovsmannen glömmer bort innehållet för formens skull.

   Förvisso händer det att en författare eller en regissör försöker maskera att han inte har ett dugg att säga genom att fläska på med massor av effekter. Men hey, why not, publiken har i alla fall en underhållande stund medan de upplever ingenting.
   För motsatsen är förödande: att försöka säga något viktigt utan att presentera det på ett intressant sätt. Vem ids lyssna då?

   En god hantverkare behärskar formen, fascinerar läsaren genom sitt speciella sätt att uttrycka sig.

 

Sen har vi den där speciella skräckkryddan. Den som skakar om publiken en smula. Som framkallar ett omedelbart njutningsfullt rus. Som kritikerna tycker är det som gör att man inte kan ta skräcken på allvar: "bra historier behöver inte lägga sig till med billiga externa effekter för att kännas".
   Det ÄR sant. Men om man kan få en god historia skriven på bra sätt OCH med den där sköna extra skräckdimensionen, varför skulle man inte välja det då?

   Skräcken har en sån svindlande stor palett av extradimensioner att lägga ovanpå en ”vanlig” historia (mänskliga monster och omänskliga varelser, onaturligheter och övernaturligheter osv osv osv) så det är inga problem att hitta rätt kryddning för just din anrättning. Man måste bara krydda med omsorg.

 

Förutom att gilla kinderegg, så bör man som skräckförfattare känna en viss fascination inför det mörka och skrämmande hos människor och världen i övrigt. Ha en vilja att söka sig utanför kartans trygga, välbekanta miljöer, och ge sig in på områden som inte alla skulle våga, eller finna nöje i, att besöka.

   För fan vet vad man hittar. Risken finns ju att man stöter på sig själv, men en lite annan version av sig själv. En version som tilltalas av saker som man i vanliga fall ojar sig över i andra människors sällskap. En version som inte väjer när man själv skulle stå på bromsen.

 

Jag finner en stark drivkraft i allt detta.

Så jag skriver skräck.

Scandinavian crime???

Har fått en rätt bra bokidé, som skulle passa in i den populära Scandinavian crime-mallen.
Problemet är bara att jag inte har en aning om hur en Scandinavian crime-historia är uppbyggd, och då har jag ändå dissekerat ett antal Wallander och Läckberg-filmer för att bygga om dem till säljande trailers.
Jag har inte läst en enda crime-bok. De intresserar mig inte det minsta. Har till och med försökt med Keppler 1 och 2, men det var omöjligt, jag kom inte igenom dom, hur bra och slaskiga och intrikata de än sägs vara. "Problemet" är bara att den idén jag fått skulle passa bäst på just den plattformen. Så vad gör man?
Ett annat problem är att jag måste lära mig fort, för jag har redan börjat skriva den på den skrivarkurs jag går. Två kapitel är inlämnade, varav det första diskuterats (fick väldigt bra respons på det senaste gången). Och nu ska jag skriva kapitel tre, och jag har inte en aning om vart jag ska ta vägen...

Så jag försöker just nu förkovra mig i hur man bygger ett crime-bygge. Camilla Läckberg har det ju funkat hyfsat för, och hon har en crime-skola på sin hemsida. Har även hittat ett par andra hemsidor med upplysande upplysningar. Men jag behöver mer input.
Nu ska jag försöka skohorna ner mitt koncept i de skorna. Det vore kul om de passade...

Vackra kyrkor jag besökt - utskick

Idag har jag nått en milstolpe i mitt skrivande: jag har skickat in min debutroman "Vackra kyrkor jag besökt", med undertiteln "Och de fruktansvärda väsen jag där mött", till ett antal förlag.

Först kort om bakgrunden: jag har gått två terminer skrivarkurs på Folkuniversitetet. Kursen hette "Att skriva skräck", nybörjare resp fortsättning. Lärare var Anders Fager, han som skrivit den briljanta novellsamlingen "Svenska kulter", och den nästan lika briljanta fortsättningsromanen "Jag mötte henne idag i receptionen".
Under den andra terminen (hösten 2012) påbörjade jag romanen "Vackra kyrkor", som ett projekt att utveckla och diskutera under terminens gång. Första sidan skrev jag 22 september, efter någon månads förberedelse. 10 februari skrev jag så den sista sidan, 238 sidor och 142 dagar senare. Sen skrev jag om texten, och blev helt klar den 3 mars.

Nå. Jag har skickat in min debutroman idag. Jag ska berätta mer om dess innehåll på annat håll, men jag gjorde de allra sista pilljusteringarna i manuset i söndags, den 3 mars (min födelsedag, jag tajmade det hela med flit, för att det kändes rätt). Sen tillbringade jag måndagen 4 mars med att printa ut sex ex, sammanlagt 1428 sidor (boken är på 238 A4-sidor, vilket blir ca 290 boksidor). Det var så mycket att min laserskrivartoner la av, och jag fick vänta till i dag med att köpa en ny. Sen var det bara att packa allt i mappar, lägga med följebrevet och försluta.

 

Det sägs mycket om det där med att skicka in romaner till förlag. Det kommer jag antagligen ta upp senare i bloggen. Men nåt jag brukar reflektera över är buntarna av manuskuvert i förlagens postrum. Hur ska man kunna "stå ut" i de buntarna? Jo, tänkte jag, genom att märka upp mitt kuvert...

Det pratas mycket om hur allt mer och mer går mot att böcker ska etiketteras, att man måste vara tydlig med genre och målgrupp. Så jag tänker att en etikett redan på kuvertet kan vara till nytta på åtminstone två sätt:
Dels får förlaget direkt veta vad det är för nånting de har i kuvertet, och kanske kan det då direkt lämnas till en första förlagsläsare som faktiskt uppskattar genrern och kan läsa det på rätt sätt.
Dels visar en etikettering att författaren till manuset inte bara ser sitt alster som en helig graal som står över allt vad etikettering heter, utan kan "spela boll" då han är medveten om att en bok är en vara som ska säljas på bästa sätt.

Sen har jag inte en aning om ifall min etikett är säljande mot förlaget. "Nutida svenskt skräckdrama". Varför valde jag de här orden då? "Skräck", som jag anser vara nyckelordet här, är en genre som går rätt bra just nu. "Nutida" säger att det utspelas nu, här, idag, bland dem som ska köpa boken. "Svenskt" poängterar att det är starkt förankrat i en svenskhet, som både är attraktivt bland svenskar, och även är intressant utomlands, där det svenska upplevs exotiskt. Och "drama" säger att det inte bara är skramlande tomma effekttunnor, utan att skräcken är förankrad i det mänskliga (vilket ALL bra skräck är!), att storyn delvis är karaktärsdriven.

Nu tar det 2 - 3 månader innan de enligt kutym kommer med respons. Då hinner jag skriva en bit på den nya romantext som jag påbörjat, på den tredje skrivakurstermin som jag nu går.