Ibland önskar jag att jag var en människa som inte hade drivkraften att vilja skapa saker. Som inte hade någon talang eller behov att förverkliga sig själv.
Varför?
För att mitt skapande inte ger mig någon ro!
Jag har alltid ett stort antal bollar i luften. En förutsättning att kunna ha det är att jag inte behöver lämna mitt hem och ta tunnelbanan till ett heltidsarbete. Jag frilansar inom filmen, jobbar mestadels hemifrån, det är där jag tjänar pengar som ger mat på bordet och kläder på kroppen åt mina två tonåringar. Men frilansuppdragen kommer och går i lagom ojämna intervaller, så jag får tid mellan jobben åt mitt eget skapande.
Och det är där det påfrestande kommer in i bilden.
Hade jag haft ett heltidsarbete hade jag kunnat komma hem och lagt mig i soffa och glott på en film eller nån hjärndöd realityshow. Nu går jag inte till något arbete, och kommer därmed inte hem från något. Det är givetvis privilegierat att kunna äta frukost och träna på gymmet strax bredvid nån timme, och sen sätta sig vid skrivbordet i mjukisbrallor med en kopp kaffe.
Men jag får aldrig ro när jag någon gång vill koppla av. Eftersom det alltid finns saker som skulle behöva jobbas på lite till.
I skrivande stund arbetar jag med följande saker:
- putsar på en färdigskriven roman (inte ”Vackra kyrkor jag besökt”)
- finplanerar en kommande roman som jag skrivit 100 sidor på men som jag måste börja om med
- Har börjat grovplanera ytterligare en roman (som jag ska skriva när den jag just ska påbörja är klar) som ska få ligga till sig i bakhuvudet
- planerar en kommande novellsamling
- grunnar på en novell till en kommande amerikansk novellantologi
- finklipper en sekvens i en kommande skräckfilm (en långfilm bestående av ett antal episoder av olika regissörer, varav jag är en)
- tecknar tre illustrationer till en annan författares barnbok som ska skickas in till förlag snart
- väntar på kommentarer från redaktören till ”Vackra kyrkor jag besökt” (förväntar mig en del jobb där…)
- planerar filmande av en beställningsfilm som jag är fotograf på kommande vecka
- ska läsa och kommentera noveller åt två olika författarkollegor
- funderar på kommande inlägg till debutantbloggen
Här går jag och skapar…
Nejdå, jag har egentligen ingenting emot att ha mycket att göra. Tvärtom skulle jag spricka av frustration om jag INTE hade lite för mycket att göra. Dessutom ger ju övning färdighet.
Problemet är som sagt det där med att kunna ”stänga av” kreativiteten.
Det är lite för ofta som min förstående hustru får påbörja tevekvällarna ensam, och så ansluter jag till Aktuellt. Jag kan bara inte ligga i tv-soffan med gott samvete. För det är alltid någon text eller idé eller filmsekvens som pockar på uppmärksamhet, som tittar fram ur nån vindling inne i skallen, harklar sig och försynt säger saker som ”ursäkta, men den där vändpunkten som du inte fick rätsida på, jag har nog kommit på ett sätt att lösa den…” Och sen lämnar jag soffan med en lam ursäkt och tar jag en sista lov förbi arbetsrummet.
Enda gången som jag med gott samvete kan ligga i soffan och se en film är när jag är för sjuk för att orka sitta vid skrivbordet. Så det händer då och då att jag önskar att jag kunde bli riktigt sjuk. Så att jag inte kunde göra nånting annat än att lägga mig ner och bara slöglo på en av alla de där osedda dvd:erna som staplat upp sig i bokhyllan. Är inte det … sjukt?
Skapandet är en förbannelse och en Sisyfos-sten. Men samtidigt; skulle jag vilja leva med motsatsen, att INTE drivas av det dygnet runt, hela veckan, årets alla dagar?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar