Neil Gaiman läser en dikt

Neil Gaiman läser sin underbara dikt "The day the saucers came" på Yale university. Älskar hur publiken är med på noterna - men kanske hade det varit snäppet roligare om de plötsligt blivit knäpptysta efter den sista viktiga meningen där hela "historien" vänder på en femöring.

Att skola om sig till författare

Mitt förra uttryckssätt var film.

Alla har sitt speciella sätt att få utlopp för sitt kreativa behov och förmedla sina idéer och drömmar. Väva, måla, komponera musik eller gjuta otympliga saker i betong. Den där strömmen av kreativitet inom en själv som behöver få kanaliseras ut på något sätt, för annars sprängs man.
Mitt uttryckssätt var film.
Jag har alltid tänkt i bilder. När jag var liten ritade jag jättemycket (det gör jag fortfarande till husbehov). När jag närmade mig tonåren tyckte jag om att gå på bio, och bäst gillade jag att gå på bio själv och bli helt uppslukad av upplevelsen (det gör jag fortfarande). Och tidigt väcktes drömmar om att själv göra film. Men detta var på den tiden då video bara nånting som man tittade på, och som teve gjorde skräckpropaganda för när filmer som Motorsågsmassakern dök upp i videobutikerna. Skulle man filma själv fick man göra det med super-8-kamera och skicka iväg rullarna för framkallning, och sen klippa ihop filmen med klippmaskin och tejp, och sen ljudlägga på ett monoljudspår som satt fastklistrat rent fysiskt på själv super 8-remsan. Först när jag var runt 20-årsåldern dök de första video-8 och VHS-kamerorna upp, och jag började göra film som kunde bearbetas direkt och var betydligt mer lättvisat än S-8. När jag tänker på det i efterhand kan jag inte fatta att jag orkade, speciellt som slutresultatet oftast blev så sjukt dåligt rent tekniskt.

Men grejen är den att man står ut. Man ser till att hitta sätt att lösa det hela på eftersom man bara måste hålla på. Och jag är glad att jag bara fortsatte. För jag gjorde alla misstag i boken, och sakta men säkert lärde jag mig berättandets ädla konst.

Jag började arbeta på ett videoproduktionsbolag, och där fick jag tillgång till professionell videoutrustning som jag och mina kompisar kunde låna på helgerna. Jag skrev manus, först jättekorta filmer och sen längre. Och plötsligt blev filmerna bra, både tekniskt och storymässigt. Och vi åkte på filmfestivaler med dem och vann priser. Av en händelse träffade jag en norsk producent som jag gjorde ett klippjobb åt, och han fixade fram pengar så att jag plötsligt fick göra min första långfilm ”Sleepwalker”, som kom år 2000, regisserad av mig, skriven av min vän Johan Brännström. Och DEN vann pris utomlands, i Frankrike. Och en Oscarsvinnande producent i Hollywood (Mark Johnson bakom bl.a ”Rainman” och ”Breaking bad”) köpte remake-rättigheterna på ”Sleepwalker”, och genom det fick jag en manager i Hollywood, och plötsligt sprang jag på möten i Los Angeles och jagade regijobb.

Men nånstans här, i samband med långfilmandet, tappade jag bort filmmanusskrivandet. Jag hade fortfarande massor av bra idéer, men när jag inte kunde fixa fram någon som vill skriva mina manus på spec, så var det dags att seriöst ta tag i filmmanusbiten.

Filmmanus är en ädel konst som kräver sin man eller kvinna, och åtminstone inom den kommersiella filmen så finns det en hel del lagar och regler att förhålla sig till. Det är storyarcs och vändpunkter och karaktärsutvecklingar och en massa andra saker som gör en film till den underhållande bergochdalbana som biopubliken idag är bortskämd med. Detta kommer jag att ta upp i kommande inlägg under året, så vi lämnar det för nu.

Jag började läsa manusböcker. Och gå på föredrag. Och diskutera manus med andra filmvänner. Och skrev och skrev och skrev. Och så småningom började få grepp om det.
Bland annat var jag och Johan Brännström över i Hollywood och skrev två okrediterade drafts för filmen ”Pathfinder” (remaken av norska ”Vägvisaren”). Jag jobbade på en norsk rysarteveserie kallad ”Riggen” (som aldrig blev av). Jag var en av två manusförfattare till filmatiseringen av Roslund & Hellströms ”Odjuret” för SVT. Jag var en av två manusförfattare till min egen ungdomsactionlångfilm ”Skills” som kom 2010. Jag skrev åt ett produktionsbolag ett tiotal versioner av en thriller kallad ”Accident man” som inte blev av.
För så är det i filmbranschen. Saker händer ibland, men oftast inte.

Man kan skriva färdigt ett filmmanus och det kan ha blivit hur bra som helst. Grejen är den att när manuset väl är skrivet så BÖRJAR arbetet. Att hitta produktionsbolag/producent. Ett antal miljoner kronor i budget. Regissör. Skådisar.
Jämför det med att skriva en roman: när den är färdigskriven så har man nått mål!

Lite siffror: År 2012 kom det ut 1225 svenska bokverk av vilka ca 40 var debutanter (ett överslag gjort av branschkunnige Dag Öhrlund på Författare på Facebook), självpublicerare ej inräknat. Samma år kom 42 svenska långfilmer, av vilka ca 11 stycken var debutanter.
Vad kan man utläsa här då? Det är större konkurrens på bokmarknaden än på filmditon för debutanter. Men bokmarknaden är större, med en större möjlighet att ändå komma ut även om inget förlag är intresserade. För som sagt, blir man klar med manus så kan man självpublicera, men om ingen filmproducent visar intresse för din filmidé så är det en väldigt lång väg att själv göra filmen - och sen finns det ändå ingen garanti för att filmen kommer ut, om man inte lägger upp den på Pirate bay.

Så detta var de saker som gjorde att jag en dag bara kände att ”nä, nu är det dags att börja skriva skönlitterärt”. Jag hade så mycket idéer, och att försöka förvalta dessa som film var mer eller mindre meningslöst. Att däremot skriva dem som noveller eller romaner var ett alternativ som inte bara kändes görligt, utan väldigt roligt och givande.
Tanken att skriva skönlitterärt hade slagit mig ett par år tidigare. Men man måste vara redo. Det var jag inte då, men det var jag nu. Det var årsskiftet 2011-2012, och jag fann att Skrivarakademien höll kurser i att skriva skräck under Anders Fagers ledning. Så jag anmälde mig bums. Och det har jag inte ångrat en minut.

För jag skulle nog vilja säga att mitt nya uttryckssätt är prosan.

Om VACKRA KYRKORS geografi

Var, geografiskt, utspelar sig VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT?Som titeln ”Vackra kyrkor jag besökt” skvallrar om, så utspelar sig boken i ett antal kyrkor runt om i Sverige. Det är sju kyrkor som huvudpersonen Valdemar reser mellan, från Ullared i Halland till den lilla norrländska byn Svanstein i Övertorneå församling ovanför polcirkeln, för att i var och en möta någon form av väsen och övernaturlighet.

Är platsen viktig för din historia, och är platser viktiga för dig överlag när du hittar på historier?Det geografiska är på sätt och vis en av ”Vackra kyrkors” huvudpersoner. De sju kyrkorna – och det som gömmer sig i och kring dem – sätter väldigt mycket agendan för historien. När jag valde ut kyrkorna i historien var två saker viktiga: att de låg rätt (kyrkornas lägen följer ett mönster…) och att de var just sådär fantastiskt vackra som kyrkor kan vara, för att de skulle bli en kontrast till allt det mörka och onda som finns i deras skuggor. Dessutom blir resandet mellan geografiska platser och hemskheter i boken en symbol för huvudpersonens resa in i sin cancersjukdom.

Platser ÄR givetvis extremt viktiga. En plats är en förlängning av en persons varande, och kan på ett kul sätt berätta saker som inte uttalas högt, men som kan avläsas av en vaken läsare. Overlook hotels oändliga, irrande, dunkla korridorer säger exempelvis en del om Jack Torrances mentala status i ”The Shining”.

Var, geografiskt, utspelar sig din roman?Som titeln ”Vackra kyrkor jag besökt” skvallrar om, så utspelar sig boken i ett antal kyrkor runt om i Sverige. Det är sju kyrkor som huvudpersonen Valdemar reser mellan, från Ullared i Halland till den lilla norrländska byn Svanstein i Övertorneå församling ovanför polcirkeln, för att i var och en möta någon form av väsen och övernaturlighet.

Är platsen viktig för din historia, och är platser viktiga för dig överlag när du hittar på historier?Det geografiska är på sätt och vis en av ”Vackra kyrkors” huvudpersoner. De sju kyrkorna – och det som gömmer sig i och kring dem – sätter väldigt mycket agendan för historien. När jag valde ut kyrkorna i historien var två saker viktiga: att de låg rätt (kyrkornas lägen följer ett mönster…) och att de var just sådär fantastiskt vackra som kyrkor kan vara, för att de skulle bli en kontrast till allt det mörka och onda som finns i deras skuggor. Dessutom blir resandet mellan geografiska platser och hemskheter i boken en symbol för huvudpersonens resa in i sin cancersjukdom.

Platser ÄR givetvis extremt viktiga. En plats är en förlängning av en persons varande, och kan på ett kul sätt berätta saker som inte uttalas högt, men som kan avläsas av en vaken läsare. Overlook hotels oändliga, irrande, dunkla korridorer säger exempelvis en del om Jack Torrances mentala status i ”The Shining”.

Väljer du platser som du känner till, eller tillåter du historien att ta dig till platser som du måste researcha om?Eftersom platserna är så viktiga för historien så begränsar jag mig inte till platser jag känner till. Om en hostoria kräver en speciell plats för jag bara snällt foga mig i det och göra min research.

Detta är initialt en femtedel av en enkät på debutantbloggen den 25 januari.

Borde man inte gå bananas?

Borde man inte bli fullständigt överväldigad av lyckokänslor när man får det där JA-et?Borde man inte korka upp champagnen och slå klackarna i taket över det där magiska beskedet att ett förlag vill ge ut ens bok? Borde man inte gå bananas över att ens text, som man slitit så med, ska komma att tryckas mellan hårda pärmar?

Jo. Det kan jag tycka att man borde.

Men varför blev och gjorde jag inte det då?

Vi spolar tillbaka bandet en liten bit. Jag måste undersöka hur det egentligen var. Kanske kan jag hitta nåt svar i det som var tidigare.

I september 2012 började jag jobba med texten som sedermera skulle komma att bli 286 A4-sidor VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT. Men redan i mars 2011 hade jag fått idén. Den hade med andra ord legat och pyrt i mitt bakhuvud i ett drygt år. Och fortfarande kände jag att ”jepp, detta är en idé som jag bara måste få ur mig, det är en idé som har bäring i mitt eget intresse, och därmed kanske även hos andra med samma intressen”! Jag visste kort och gott att det var ett bra koncept och en stark historia. Jag var till och med så säker på det att jag på höstkursen redogjorde för min plan: ”jag ska under hösten skriva en tredjedel, och sen ska jag skicka in denna tredjedel till förlagen”. Så jag skrev cirka åttio sidor under hösten, och under tiden började jag kolla upp rätt förlag, nosade upp de förläggarnamn som jag tänkte skicka tredjedelen till. För jag var ju helt säker på att om de bara får läsa denna första tredjedel så kommer de fatta vilken jäkla briljant koncept det är, vilken underbar bok det kan bli! Jag var typ 95% säker på att förlagen skulle börja bjuda över varandra för att få rättigheterna på boken! Yes box!

Men när december kom och de första åttio sidorna var klara så blev jag tveksam. Jag hade hört historier om framgångsrika författare som inte fått okej att skicka manus från kontaktade förläggare förrän deras manus var helt genomskrivna. Och sen var det flera personer i min närhet som avrådde.

Istället bestämde jag att skriva klart hela boken. Kanske var det lika bra att vara på den säkra sidan. Inte minst som historiens mer gripande personliga drama inte får sin berättarbåge fullständig, och alla pusselbitar läggs på plats, förrän i sista kapitlet. Med en hel del research gjort, och ett skrivtempo som kommit upp i fart, så gick de kommande 160 sidorna betydligt snabbare att skriva. I mars 2013 var den klar, efter en version och en genomskrivning. På min födelsedag (jag tyckte det fanns en fin symbolik där) stoppade jag ett antal utprintade kopior i kuvert, skrev adresserna till stora och mindre förlag på kuverten och skickad iväg.

Sen började jag vänta. Och vänta. Och vänta. Och sen började svaren dimpa ner i mailboxen: 10 april, 14 april, 15 april, 13 maj, 17 maj, 7 juni, 22 juli, 30 augusti osv (jo, jag för detaljerad bok över inskickandet – hur ska man annars vet vem man skickat till och vem som svarat…). Alla var nej. Och jag blev förvånad. Och lite irriterad. Varför ser de inte det uppenbara – att de fått en skitbra bok i handen?

Och nu spolar jag fram igen till min undring: borde man inte bli sjukt glad när man blir antagen? Jo, framför allt med tanke på alla refuseringarna som först kom. Och då tänker jag – kan det vara så att alla refuseringarna inte tog så hårt, och bara var som gropar i vägbanan på väg fram mot målet som fanns där framme? Att det hela tiden i min självupptagna skrivarhjärna var så självklart att jag skulle bli antagen, att när det väl skedde så var det bara logiskt och självklart. För inte behöver man väl fira det som var så självklart att det skulle hända?

För antagandet kom till slut. Från ett lite oväntat håll.

Jag hade redan i samma veva som jag skickade in manusen talat med Henrik Holmström på Eskapix och pitchat in VACKRA KYRKOR-konceptet över en kaffe på seriemässan i Kulturhuset i Stockholm. Och han fattade hela grejen direkt!

Eskapix press har funnits i tio år, och kontinuerligt gett ut essäer och novellsamlingar och annat, och skaffat sig ett grundmurat gott rykte att aldrig sneglat ängsligt på trender, utan gett ut genrelitteratur med hög kvalitet. Det enda de aldrig gett ut är romaner.

Men nu, ett år senare, så beklagade jag mig för Henrik över hur illa det gick. Och då visade det sig att mitt trångmål sammanföll med faktumet att Eskapix i och med sitt tioårsjubileum skulle börja ge ut romaner. Så Henrik bad att få läsa manus. Nästa dag svarade han mig att han var ytterst intresserad av att ge ut VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT.

Och då föll pusselbitarna äntligen på plats! Och jag kände en fantastisk lättnad, och en enorm glädje och tacksamhet. Men samtidigt – det blev ingen champagne eller klackarna i taket. Det var business as planned på något sätt.

Och nu måste jag spola tillbaka lite till i mitt liv. För jag har en annan idé om varför det inte blev skumpa och klackar. Jag spolar inte tillbaka till någon speciell punkt, utan jag betraktar mitt liv medan jag spolar, och då inser jag att en nyckel till varför jag inte blir gladare för detta antagande är just för att jag HAR ett liv att spola igenom.

Jag tillåter mig inte att tappa huvudet eftersom jag är luttrad.

Som filmregissör har jag sett Hollywoodfilmsjobb dyka upp och sen försvinna framför näsan på mig. Som filmmanusförfattare har jag sett flera års manusutvecklingsarbete hamna i papperskorgen. Som make och far har jag sett livet hos ett litet barn tändas och släckas innan det ens fått födas.

Så många gånger jag har hoppats på att saker ska hända, och sen har de inte hänt. Ju gladare jag varit, desto jobbigare har det varit när det som skulle hände inte hände.

Nu finns det ingenting som talar emot att VACKRA KYRKOR kommer ut, tvärtom tuffar allting på as planned mot september. Men ändå. Se bara på Eva Ludvigsens modiga inlägg om hur kontraktet för hennes andra bok bara revs.

Premiärmingel för "Sleepwalker".
Bild ur "Se och hör" november 2000.

Så jag tappar inte huvudet över saker som är på gång. Tids nog gläds jag.

När min fina son och min fina dotter föddes firade jag. När jag i november 2000 hade galapremiär på min långfilm ”Sleepwalker” drack jag skumpa med min fru och skådespelarna efteråt. Och jag kommer att dricka skumpa när jag väl håller ett exemplar av romanen VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT i handen, får bläddra och känna och lukta på den.

Då lovar jag att jag kommer gå bananas.

Detta inlägg kommer från debutantbloggen den 22 januari.

om karaktärsnamn

I original var detta ett inlägg i en enkät på debutantbloggen den 18 januari om att hitta på karaktärsnamn.

Är det viktigt vad karaktärer heter i böcker, och har du något favoritnamn?
Det är jätteviktigt vad karaktärer heter. Man kan säga väldigt mycket med en karaktärs namn. Jag skulle nästan vilja säga att ett karaktärsnamn är lika viktigt som personens utseende. Man kan ge karaktären vissa värden med ett namn som påminner om en redan befintlig karaktär i någon annan bok eller film som redan existerar. Man kan ge karaktären en känsla genom att ge den ett mjukt namn med många vokaler eller hårt med många konsonanter. Eller låta den heta något som är typiskt för ett visst land, och därmed ge den attribut som det landet är känt för. Och man kan även förstärka en karaktär genom att ge den ett kontrasterande namn som är personens raka motsats.
Sen är det förstås viktigt att läsaren och jag som författare har samma värdegrund och referensramar. Om inte så faller namnets underbyggnad, och det blir bara … ett namn. Och då är det viktigt att det är väl sammansatt och låter bra i sig självt.
Jag är förtjust i cool sounding names. Hercule Barfuss i ”Den vidunderliga kärlekens historia”. Gregor Samsa i ”Förvandlingen”. Randall Flagg i ”The Stand”. Ichabod Crane i ”Legend of Sleepy hollow”.

Lägger du stor vikt vid dina karaktärers namn, och hur gör du när du döper dina karaktärer?

Precis som med titlar brukar namn komma direkt, eller så sitter de väldigt långt inne. Ofta brukar jag sitta och laborera, och slår i namnsdagsböcker och surfa planlöst på namnwebbsidor, och även slå upp namn på Wikipedia för att se om det finns befintliga personer med det namnet som kan ge en extra dimension till min kille eller tjej. Förr eller senare hittar man något, man får bara inte ge sig. Det beror även på vad det är för typ av historia. Om den utspelas här och nu, idag, mitt i Sverige, och är en extremt realistisk historia, så passar det oftast bäst med ”vanliga” namn som folk i ens omgivning heter. Drar storyn åt det fantastiska, eller en annan tid och plats, så passar det bättre att ta mer extrema namn. Eller hitta på helt nya och unika namn.

Vad får du namnen ifrån, och har karaktärerna i din bok fått behålla sina namn?
Min huvudperson heter Valdemar Aurelius. Där sökte jag efter ett namn som var lite udda eftersom han har ett udda jobb, och som klingade lite av äldre tider, eftersom han axlat en syssla som härstammar från långt, långt tillbaka i tiden.
Kan man sin Edgar Allan Poe, en favoritförfattare, känner man igen namnet Valdemar – utan att man behöver dra några närmare slutsatser av lånet…
Efternamnet Aurelius har två förebilder: dels kommer det från den svenska släkten av präster och biskopar (vilket får representera den religiösa aspekten hos karaktären), dels från den romerska kejsaren Markus Aurelius (som får representera dess stridbara sida). Det klingar med rätt mått av auktoritet, vilket är viktigt.
Förnamnet kom i princip direkt, men det tog ett tag innan jag hittade hans efternamn. Jag visste ungefär hur namnet skulle klinga, att det skulle kännas gammalt, och att det av någon anledning skulle sluta på –ius. Jag testade till exempel Gregorius, Beronius och Gothus innan jag hittade rätt.

att bli läst - och sedd

Det här inlägget publicerades första gångenpå debutantbloggen den 15 januari.

Så här är det: jag har bekräftelsebehov.

Jag vill bli sedd. Vill sätta avtryck på omvärlden.

Måste först förtydliga: jag har inte behov av att bli bekräftad för vad som helst och till vilket pris som helst. I så fall skulle jag kunna bli lokal SD-politiker och kläcka ur mig en eller annan dumhet om etnicitet och religion. Eller bli med i nån dokusåpa och sen vara sådär lite extra promiskuös. Jag skulle få löpsedlar. Men jag vet inte riktigt om jag skulle kunna stå för dom när mina barn berättar att kompisarna viskar och flinar.

Nä. Jag vill bli bekräftad för saker som jag gör, som betyder någonting för mig.

Som författare är det jättesvårt att bli bekräftad så där ofta som man behöver, för att kunna ånga på och skriva av lust och vetskap om att mitt görande betyder nånting.

Romanskrivandet är ett ensamt sisyfosarbete.

Resultatet gör sig inte vidare bra i enstaka beståndsdelar, och är svårt att omsätta i kontinuerligt återkommande utpytsningar åt massorna som kan generera bekräftelse.

Dessutom är det väldigt få författare förunnat att, när man väl är klar med sin roman, få bekräftelse som står i proportion till den enorma arbetsmängd som ligger bakom slutresultatet.

Därför tänker jag presentera några saker som jag gör för att få mitt bekräftelsebehov stillat. Kanske kan det inspirera någon.

ETT: SKRIVA NOVELLER. OCH SKICKA IN DEM.

Jag älskar att skriva noveller. De är som pärlor som man odlar och putsar upp tills de glänser, och sen säljer man dem. Har man idéerna så är det bara att ösa på och skriva, skriva, skriva! Massproducera utan att investera för mycket känslor (som man gör med en roman). Om en novell inte gillas, eller inte går att sälja, så skriver man bara en till. Ett par kvällar eller en helg kan man alltid undvara för att skriva en ny.

Men man vill inte skriva bara för att lägga dem i byrålådan (eller i en undermapp på datorn om man är en modern människa). Det är ju först när novellen får luft under vingarna och svävar ut bland läsande människor som den blir sedd – och jag med den. När jag för ungefär två år sen började skriva noveller på Skrivarakademiens kurser, så tyckte jag att de blev så bra att jag ville göra något mer av dem.

I Sverige är det dock svårt att omsätta noveller. Novellsamlingar är det tunnsått med, få tidningar publicerar noveller, och de novellförlag som finns (Mix, Novellix m.fl) har jag fått för mig främst publicerar etablerade författare. Avundsjukt sneglade jag utomlands på alla de antologier och tävlingar som fanns i främst USA. Tills jag en dag kom på att det inte är något som hindrar att jag skickar in mina texter till amerikanska antologier och förlag. Det enda hindret skulle kunna vara att min engelska inte är lika bra som infödda amerikaners. Så jag anlitade en översättare, en amerikan boende i Sverige som hade båda språken i ryggmärgen, och dessutom en känsla för det skrivna ordet: ska man vara med och leka måsta man se till att göra det på lika villkor. Han fick översätta ett antal av mina noveller från skrivarkursen, och sen skickade jag in dem.

Jag ska inte berätta för mycket kring detta, det spar jag till ett annat inlägg. Men det gick bra. Himla bra till och med. Jag är i skrivandes stund antagen till nio olika amerikanska novellantologier (jämfört med fyra svenska) under det senaste året. Och varje gång jag får ett positivt besked så sprider sig den där varma känslan i kroppen: jodå, jag finns, och jag är bra nog.

TVÅ: SKRIVARKURS ELLER SKRIVARGRUPP

Två företeelser som är både olika och lika. Om man bortser från att den ena kostar och de andra är gratis, och att man i den ena får välja vilka man ska vara med och inte i den andra, så är båda baserade på det goda samtalet kring ens texter.

En grupp kloka (oftast) och initierade (förhoppningsvis) människor samlas. De har läst ett väl valt stycke/kapitel/sammandrag av din historia. Och nu pratar de om den. Snacka om att bli bekräftad! Ibland kanske lite FÖR bekräftad – finns det skavanker så får man veta det! Men det är del av processen. Ingen text är perfekt första rundan, och ju förr man får veta vad som är galet desto bättre.

Jag kommer under våren 2014 att både gå skrivarkurs och vara med i en nystartad skrivargrupp, med två olika nya romantexter (ämne för ett annat inlägg). Det har fallit sig så att det passade väldigt bra. Och så är det så himla kul att få lufta sina texter!

TRE: VARA AKTIV PÅ INTERNET OCH I SOCIALA MEDIER

Vad gjorde författare innan internet? Det finns väldigt få skrån som är mer inbundna och osociala, det är liksom en del av arbetsprocessen (nä, att sitta på café och skriva anser jag bara vara att välja en annan tapet i sin skrivarbubbla). Att då kunna fortsätta sitta på samma stol, med fingrarna på samma tangenter, och plötsligt vara en del av ett community och vårda sitt kontaktnät, det är ju helt suveränt. Du kan sitta i mjukisbyxorna och bli bekräftad dagen lång!

Hemsida. Facebooksida. Blogg.

Odla ditt författarjag, skaffa vänner, sprid din genialitet.

Lägg upp dina noveller, förmedla åsikter, interagera.

Bekräfta varandra. Som vi gör just nu.

Om att skicka "Vackra kyrkor" till förlag

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 11 januari, då som en del av en enkät om "att skicka till förlag". 

Till hur många förlag skickade du ut ditt manus, och hur valde du ut förlag?

Jag skickade till sexton olika förlag i mars 2013, från de största till de lite mindre. I och med att ”Vackra kyrkor jag besökt” rör sig i skräckgenrern så hade jag inte så stora förhoppningar på vissa av dem, även om de flesta stora idag gett ut skräck eller övernaturligt orienterade romaner.  Ett antal av de mindre förlagen var mer specifikt handplockade för att de har mer fokus på genrelitteratur.

Fick du vänta länge på svar, och hur såg svaren ut?

I något fall fick jag svar efter ca en månad. I de flesta fall tog det betydligt längre tid än de tre månader som brukar sägas vara gränsen för vad man ska behöva vänta. Några förlag har jag över huvud taget inte hört ifrån ännu… Samtliga svar var förtryckta, opersonliga, artiga nej tack. Förutom två förlag som var positiva och kom med väldigt nyttiga konstruktiva kommentarer. Jag svarade dem då och frågade om de skulle vara intresserade av att läsa manuset igen om jag gjorde ändringarna. Men fick inget svar på det.

Skrev du om och skickade in igen, och gick det i så fall bättre andra gången?

Ja, jag skrev om, baserat på responsen från förlagen och ett par testläsares kommentarer. Skickade in på nytt i augusti 2013, främst till de två förlag som varit positiva. Nu fick jag snabbare svar, men även denna gång ett Nej tack. Det är rätt tydligt att ett manus måste falla den läsande personen på förlaget exakt på läppen för att bli antaget: it’s a war out there, and very few survives. När jag hade fått nej från alla håll (eller fortfarande inte fått svar) ondgjorde jag mig över världens oförstånd för Henrik på Eskapix, och då bad han mig att skicka över manuset så att han fick titta på det. Nästa dag mailade han mig och sa att han hemskt gärna ville ge ut det – han hade sträckläst det under natten och älskade det. Idag skulle jag inte kunnat bli nöjdare på ett annat förlag, oavsett storlek, då jag vet att inget skulle lägga ner samma jobb och energi på en påskostad utgåva som Eskapix press har. Ibland slutar sagor lyckligt…

Om "det första" i "Vackra kyrkor jag besökt"

Detta inlägg publicerades första gången i debutantbloggen den 4 januari, då som en del av en enkät om "det första" i ens roman.

Hur fick du första idén till det som nu är din debutroman? 

Idén formulerades första gången den 31 mars 2011, men då tänkt som filmmanus. Jag satt och spånade idéer till en lågbudgetskräckfilm som jag skulle göra tillsammans med en god vän. Då dök fröet till idén upp tillsammans med titeln som sen dess förblivit densamma. Att komma på bra titlar kan vara himmel eller helvete (men det är ett ämne för ett annat inlägg).

Så här formulerades konceptet första gången:.

”En man debunkar/eliminerar övernaturligheter i och kring kyrkor. Både en konstnärligt vacker film och en poetisk skräckfilm, där ”monstren” lika mycket härstammar inifrån personerna som är yttre väsen. Utveckling: mannen närmar sig obönhörligen helvetet, han besöker ett antal kyrkor som var och en, och genom sina händelser, får representera olika punkter i hans liv på väg utför.”

Konceptet med mannen som reser mellan kyrkor i Sverige och möter övernaturliga väsen, och att hans liv sakta kanar utför, finns fortfarande där, även om storyn sen tog en annan riktning. Och det blev inte någon film.

När skrev du de första orden på romanen? 

Den 26 september 2012. Då hade jag gått och grunnat på den under sommaren. Behövde hitta en idé för ett potentiellt romanprojekt till skrivarkursens andra termin jag då skulle påbörja. Filmidén VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT kändes plötsligt självklar som roman när jag vänt och vridit på den ett tag.

Hur lyder den första meningen på romanen, och är den likadan som när du först skrev den?

”Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalven. Det ena har han fruktat. Det andra kommer som en obehaglig överraskning.”
Den (eller de – de tre meningarna är så intimt sammanbundna att jag inte kan ta bort mening två och tre utan att den första faller) är exakt likadan som jag skrev den första gången, förutom en detalj: då löd den absoluta starten Det är den trettonde maj när Valdemar upplever skalvet – eller skalven. Nu är det förvisso två skalv som huvudpersonen upplever; ett fysiskt och ett känslomässigt. Men en testläsare tyckte att det blev en för rörig och velig start att ha skalv i både singular och plural. Så då ändrade jag. Och det blev bättre.

att skapa sin värld och sina myter

Det här inlägget är tidigare publicerat på debutantbloggen den 8 januari.

När min kära hustru ska välja sin nästa bok, eller får välja film vi ska se hemmavid, så blir det alltid någonting som är 100% verklighetsförankrat. Det får gärna vara läskigt eller innehålla mördarjakter, men det får inte dra iväg åt något overkligt håll eller innehålla någon form av fantastik, då tappar hon intresset direkt. Jag har inga problem med historier som är 100% verklighetsförankrade, så det uppstår väldigt sällan meningsskiljaktigheter.

Men när jag själv ska välja film att se eller böcker att läsa så blir det i princip alltid historier som sätter någon sorts knorr på verkligheten, som lättar ankar från vardagen och styr iväg ut i mer eller mindre tillskruvade fantasier. Det gäller i allra högsta grad även när jag ska finna nya skrivprojekt att arbeta med.

Nu måste jag genast förtydliga: jag kan inte med historier som är bara fantasi. Jag har försökt men aldrig klarat av att ens ta mig igenom hundra sidor i något av Tolkien. Science fiction har jag inte ens försökt mig på, intresset finns inte. Nej, jag är ute efter historier som tar avstamp i den vardagliga verkligheten, men som visar upp denna verklighet på ett oväntat sätt; som tittar på den genom ett förvridande kalejdoskop, som tänder en strålkastare och genomlyser dess verkliga struktur, eller som gläntar på en flik och visar upp dess mörka och skrämmande baksida. Då är en historia som bäst.

Jag har skrivit ett antal noveller inom den breda och svårdefinierbara genre som benämns skräck. I skrivandes stund har tre publicerats i svenska samlingsutgåvor och åtta av dem i olika amerikanska skräckantologier. Uppslagen är vitt skilda; en man som genomgår Mensas antagningstest, en försmådd kvinna som hittar en viewmaster i en flyttkartong, en författare som tillbringar en skrivarhelg i sin sommarstuga, en talangscout som ska bevittna vad han tror ännu en standardakt, en mörkrädd flicka som kurar under täcket.  Jag försöker alltid utgå från ett normalt liv, ett liv som både du och jag skulle kunna leva, eller kunna tänka oss att ha levt. Men sen visar det sig att där finns något mer; verkligheten genomlyses och gläntas på, och kalejdoskopets vridning visar den ur en aningens nytt perspektiv. Och plötsligt finns där något mer, något förhäxande.

John Bauers troll - en inspiration

Så brukar jag tänka, och så tänkte jag även när jag började arbeta med min debutroman ”Vackra kyrkor jag besökt” i september 2012. Jag har alltid varit barnsligt road av det övernaturliga; lyssnade med andakt som liten pilt när farmor berättade om de gotländska Di sma undar jordi. Lånade ”Bland tomtar och troll” och Torsten Jungstedts ”Mannen i svart” på bokbussen hemma i Södertälje. Köpte varenda nummer av pocketserien ”kalla kårar” på 70- och 80-talet.
Bland de övernaturligheter som fängslat mig mest, som jag haft allra störts respekt för, är vårt nordiska arv av väsen och otyg som levde i folkminne långt in på 1900-talet.

Så det var egentligen inte så svårt när jag skulle välja ämne för min första roman. Jag ville skriva någonting som lånade från de gamla sagorna och sägnerna. Men samtidigt ville jag att det skulle utspela sig i nutid, mitt i dagens Sverige, bland vanliga människor. Så jag skapade en mytologi där dagens Sverige kryllar av övernaturligheter, hämtade ur sägnernas och myternas värld, men som är realitet och kött och blod och i allra högsta grad ett hot mot Sveriges befolkning.
Men jag behövde ha lite styrsel på det hela, ville inte ha dem springande omkring hur som helst. Nej, det behövs regler även för så bångstyriga ting som sagoväsen och blodtörstiga monster. Därför lät jag mytologin utgå från en egen värld jag kallade Världen Bredvid, en plats som existerar parallellt med vår värld – bortom, men samtidigt mitt i, utan att vanliga människor är medvetna om den. Som den beskrivs i boken:

”Det är platsen där själarna av avlidna vandrar när de inte finner ro. Där ursprungen till sagor och sägner har sin hemvist. Där avarter av mänskligt liv funnit en fristad. Där ondska materialiseras, och väsen av ofattbara dimensioner kan finna en passage in i vår värld.”

Sen lät jag Världen Bredvid vara kopplad till alla de kyrkor som finns utplacerade över landet. Det kändes logiskt eftersom kyrkorna finns överallt, från de upplysta storstäderna till långt ut i de mörkaste norrländska skogarna, precis som den uppsjö av väsen som befolkar Världen Bredvid gör. Dessutom har kyrkor (och allt som de står för) i alla tider fungerat som nån sorts yin till onda krafters yang, så det fanns en konsekvens i att låta kyrkorna vara portar till Världen Bredvid. Portar som höll övernaturligheterna på plats. Men som nu, i ”Vackra kyrkor jag besökt”, är på väg att öppnas.

Glädjande nog ser min kära hustru fram emot att få läsa ”Vackra kyrkor jag besökt” när den kommer ut som fysisk bok. För där finns en himla massa annat också i storyn som attraherar henne som i vanliga fall inte brukar välja böcker med en sån stor portion övernaturligheter. Det finns personliga draman, bland annat med en huvudperson som parallellt med övernaturligheterna tampas med en elakartad levercancer och vad det innebär för hans privatliv. Och en resa genom Sverige från söder till norr, där besöken i ett antal vackra kyrkor bjuder på lika mycket lokalfärg och skrönor som väsen och tvekamp. Och en kärlekshistoria som ... Nej, nu går jag saker i förväg. Jag har ju fler onsdagar att fylla.

Om att debutera och blogga

Två jättejätteroliga nyheter att förmedla!

Först:

Har tidigare hintat om att VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT plockats upp av ett förlag. Nu kan jag berätta att detta förlag är Eskapix press!

Otroligt roligt, eftersom det var där jag första gången publicerades med en novell (KITTENS WITH CHAINSAWS). Jag har en fantastiskt bra och avspänd relation med Eskapix press och förläggaren Henrik Holmström sedan dess. När han fick läsa manuset till VACKRA KYRKOR så gick han igång omedelbart. Kan inte berätta så mycket mer om detaljer, men så långt vi diskuterat och brainstormat så känns det som att det kommer bli en bok och en utgåva som inte kommer skämmas för sig...

Det kommer att komma mer om VACKRA KYRKOR vartefter saker blir klara.

Sen:

Som en följd av antagandet och min kommande första bok under året, så har jag blivit antagen som en av fem bloggare på Debutantbloggen. Och det är helt fantastiskt kul.

Debutantbloggen har funnits sedan 2008. Varje år drivs den av nya personer vars gemensamma nämnare är att de romandebuterar under året. I år kommer vi vara fem personer som håller i det hela tillsammans. Upplägget är så att vi skriver varsitt inlägg under veckan. På lördagarna är det en enkät som vi alla fem svarar på. Och söndagar är vikt för gästbloggare.

Som debutant är det väldigt svårt att nå ut i mediabruset, men med debutantbloggen som skyltfönster (den hade 150.000 besökare under 2013!) så syns man plötsligt lite mer. Så jag är givetvis väldigt tacksam och glad över att ha valts ut, och att ha fått chansen att förvalta det goda namn som bloggen arbetat upp. Nu gäller det bara att inte sjabbla bort det hela, eller få en släng av tourettes eller liknande, så ska det nog gå bra.

I och med debutantbloggen kommer jag förmodligen att blogga mindre här (inte för att det varit så superstor ruljans). Men debutantbloggen är inte menad att vara ett säljverktyg för min bok, så en del saker som rör utgivningen kommer kanske att passa här bättre än där, och då kommer jag att skriva här.
Men mitt förslag är att besöka debutantbloggen, där händer saker dagligen!

Like 'em big - på Amazon nu

Nu finns den amerikanska antologin DEMONIC VISIONS, 50 TALES OF TERROR, BOOK 2 att införskaffa på Amazon. Den innehåller bl.a min flash fictionnovell LIKE 'EM BIG, om en storväxt seriemördare och en huldra och vad dramatiskt som kan hända i skogarna runt Södertälje när de två möts.

Omslaget till DEMONIC VISIONS, BOOK 2

Omslaget är inte så där supersnyggt, men det ska väl förhoppningsvis inte hindra en hel del människor att läsa de utmärkta texterna som finns där innanför. Vad brukar man säga... "don't judge the book by it's cover."

Kittens with chainsaws - olika utgåvor

KITTENS WITH CHAINSAWS var novellen som jag begick publiceringspremiär med i Eskapix.
Sedemera blev den även antagen och publicerad i den amerikanska antologin UNDEAD LIVING.
Här en liten visuell jämförelse mellan de två utgåvorna.

Först har vi den amerikanska UNDEAD LIVING.
Nja, inte så snyggt, varken med den målade bilden eller kantiga layouten.

Sen ESKAPIX utgåva BRINN ERA DJÄVLAR! BRINN!
(titeln är f.ö. hämtad ur min novell). Jo, denna är väldigt snygg!
Användandet av Grünewalds målning är briljant, och layout enkel och stilfull.

Table of content i den amerikanska antologin. 

På sidan 95 hittar man Kittens.

Och så novellens förstasida. Inga krusiduller, pang på.
Möjligen är typsnittet inte så himla kul på titeln.

Det finns ingen innehållsförteckning i ESKAPIX bok,

så här är en bild på novellens förstasida.
Här är författarpresentationen lagd ovanför titeln,

vilket jag tycker är bättre och mer logiskt. 

Blir mer sammanhållet när titel och text "sitter ihop".

To kill a ghost - olika utgåvor

Det är ju det här som är så roligt med böcker. Att hålla dom i handen. Bläddra i dom.

Den amerikanska antologin DARK BITS som är full av flashnoveller, bland annat min TO KILL A GHOST, har till dags dato kommit ut med hårda pärmar, mjuka pärmar och som kalender. Så här ser de ut:

Hårda pärmar med författarna på främre innerfliken

hårda pärmar 2

Mjuka pärmar

mer mjuka pärmar

Och så kalendern

...med min novell täckande andra veckan i maj 2014

Like 'em big - DV2

För två månader sedan blev jag publicerad i den amerikanska antologin DEMONIC VISIONS: 50 HORROR TALES, med novellen THAT THING SHE USED TO CALL RING.
En del av dealen där är att alla 50 författare delar på intäkterna. Boken har till idag sålt i 754 kopior, vilken renderar varje författare 22 dollar. Big business!

Det roliga med projektet är att alla författare som kvalade in till den första boken kommer att fortsätta publiceras i samma konstellation i nästa bok som nu ska ges ut, DEMONIC VISIONS 2.
Redaktören Chris Robertson kontaktade mig för några veckor sedan och bad mig skriva en ny novell. Inga begränsningar, inga önskade teman eller riktningar. Bara att tuta och köra.

Idag fick jag mail att han är överförtjust i min nya novell. Titeln är LIKE 'EM BIG, och den handlar om ungefär precis det man först tänker på när man läser den. Plus lite annat...
När man läser novellen introduceras man för en otroligt fet, babylik seriemördare. Och en hungrig Huldra. Två karaktärer som båda har det lite besvärligt i sin jakt på byten.

Ska bli väldigt kul att se de i tryck!

Att döda ett spöke/To kill a ghost - kalender

Ball idé!
Redaktören bakom amerikanska antologin "Dark bits", där jag har med flash fictionnovellen TO KILL A GHOST, ville testa en ny grej - att publicera hela novellsamlingen som kalender för 2014, en novell per vecka.
Och då gjorde han det.
Här är resultatet.

Framsidan

Här är min novell för veckan 5-11 maj 2014