Att skriva en "talkie"

Stephen King skrev en gång att om man inte kan skrämma folk, så se till att åtminstone äckla dem.

Jag hakar på Hannas blurb-inlägg från igår och tar upp ett svengelskt uttryck: en av de grejer som jag tycker är roligast när jag planerar mina manus är att hitta på ”talkies”.

Vadå ”talkie”?

Jo, att hitta på scener som folk kommer ihåg när de i efterhand tänker på när de läst klart en bok. Som är som visitkort för just den boken. Som folk pratar om.
Alltså en ”talkie”. Eller ”snackis” som man skulle kunna översätta det med. Bara det att det svenska ”snackis” ofta syftar till en hel bok som folk pratar om, så jag föredrar att kalla detta fenomen för en ”talkie”.

”Talkie” är ett uttryck som kommer från filmens värld. Först användes termen på 1920-talet, då ljudfilmen (talking movie) introducerades.
I modern tid har det kommit att bli ett uttryck som syftar på en scen som står ut, som folk pratar om efteråt och flera år senare kan ha som referenspunkt för att få andra att veta vilken film det är man menar: ”du vet den där filmen där…”.

Några klassiska exempel på talkies är:

Klassisk ”talkie”: krokscenen i ”Motorsågsmassakern” från 1974.

• scenen där Leatherface hänger upp en sprattlande kvinna på en köttkrok i ”Motorsågsmassakern” från 1974.
• De coola dansstegen i ”Saturday night fever”
• scenen i ”Sophies val”, som till och med gav filmen (och boken som den baseras på) sitt namn, där Sophie tvingas välja vilket av hennes två barn som ska få leva och vilket som ska föras bort till gaskamrarna.

Hur tänker man ut en bra talkie då?
Jag har inte doktorerat i ämnet, så jag har inga kassaskåpssäkra råd utan kan bara ”tänka högt”. Men jag tror att den först och främst ska ha ett starkt uttryck som signalerar vilken genre man rör sig i. Den ska liksom vara essensen av den typ av historia man berättar.
Förutom det så ska den när den är som effektivast även utgöra en ”plot point”. Scenen ska inte bara vara stark i sig själv, utan vara avgörande och vända hela historien i en oväntad riktning. Då får den maximal sprängkraft, och ger läsaren/tittaren en wow-känsla på alla plan, inifrån och ut.
Ett bra sätt att närma sig en talkie är att tänka sig att den är med i en film – skulle folk prata om den när de lämnade biosalongen?

Jag funderar en del kring detta med talkies just nu, eftersom jag befinner mig i struktureringsstadiet för en ny skräckroman där jag har en scen som skulle kunna bli en talkie.
Jag är aningens ambivalent inför scenen, eftersom att den (om den är med) töjer lite på historiens logik, vilket gör att jag inte villkorslöst kan ha med den.
Men den ÄR satans stark!
Jag har haft några testläsare som läst ett antal skrivna scener ur boken, och merparten av dem stånkar och stönar och/eller ler brett när scenen kommer på tal, för ALLA har den i extremt klart minne och reagerar precis som efter de just läst den, trots att det gått månader sen de läste.
Jag har ett alternativ till scenens nuvarande form, som dock är betydligt vagare och som lämnar åt läsaren att själv fylla i innebörden. På det sättet placerar jag inte scenens innehåll i ljuset, utan läsaren får i efterhand anta vad som hände, och sen fylla i scenens plats i den stora storyn.

Men efter visst funderande har jag bestämt mig för att ha med den, just för att den ger boken den där värdefulla skräckpeaken som en bra skräckroman ska ha några stycken.
Det är en scen som folk kommer att minnas.
Jag kommer förvisso att tvingas jobba lite extra för att få till logiken så att scenen passar in. Men jag har bestämt mig för att det är värt det.
In the name of a good talkie.

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.