Cirkus Gaiman

Det finns boksigneringar. Och så finns det boksigneringar.

Jag har varit på ett antal signeringar i mina dagar. Det har varit både författare på boksigneringar och skådespelare på mässor. De flesta tillfällen har man fått köa en halvtimme, skakat hand med stjärnan, fått en kråka i boken och tagit en bild.

Jag tycker sånt är kul. Är lite nördigt förtjust i att ha en upphovsmans personliga hälsning i eller på nånting som jag gillar.
Köade med sonen för autograf av Martin Kellerman för tio år sedan i den första feta samlingsutgåvan av hans alster. Har fått autografer av Chewbacca, C-3PO, Darth Vader, Hellboy, Leatherface och Freddy Kruger på scifi-mässan.

Så jag tänkte att det skulle vara himla kul att få en autograf av författaren Neil Gaiman, när han nu var i Stockholm i veckan för att promota sin senaste roman ”Oceanen vid vägens slut”.

Karln är ett osedvanligt hett villebråd av fans och kulturbransch, och hans schema var tight: samtal på Akademibokhandeln, föredrag på Kulturhuset och teveinspelning av Babel.

Och så signering på science fiction-bokhandeln i Gamla stan. Det kunde såklart vara kul att åka dit och få hans autograf. Jag gillar hans romaner, är charmad av hans barnböcker och älskar hans noveller. Men tidigt flaggades det om att det var risk för en massiv anstorming, så eventet byggdes upp i två delar: kl 10.00 när affären öppnade så skulle man köa sig till en nummerlapp. Kl 16.00 började sen själva signeringen där nummerlapparna skulle användas. Bra tänkt. Risken för fullkomligt kaos var väl överhängande annars.

Men det blev inte lättare för det.

Jag är nog inte van vid det där kulttänket. Har aldrig tältat för en konsert eller köat i dagar för att få premiärbiljetter.

Bokhandeln öppnar som sagt kl 10.00. Kl 09.30, när jag går till tunnelbanan, ser jag ett oroande inlägg på scifi-bokhandelns event-sida på FB: ”kön sträcker sig runt gathörnet, det är femtio stycken hittills”.
När jag anländer till Gamla stan 09.50 börjar jag misstänka att jag kommer få en rätt hög nummerlapp: kön är två gathörn och tre gator lång. Från Västerlånggatan, via Tyska brinken och en bra bit in på Lilla Nygatan.

Kön för att få en nummerlapp till Neil Gaimans signering ringlade från Västerlånggatan…

…runt hörnet och ner längs Tyska brinken…

…och en bra bit in på Lilla Nygatan.

När klockan är 10.07 dyker det upp en kille som jobbar på bokhandeln. De första 150 nummerlapparna är slut, numrerade enligt datumordning från 1 januari till 31 maj. Han börjar dela ut lappar med juni och juli och säger att man gott kan hänga utanför affären eftersom det kanske finns en möjlighet att signeringen går fortare än beräknat. De som får augustilappar kan nog däremot inte räkna med att komma in. Jag har 28 juli.
Jag tänker att ”I’m too old for this shit” och tar tunnelbanan hem. Har inga planer att åka tillbaka för att eventuellt få audiens.

Men sen läser jag på event-sidan på FB att Gaiman är en van signerare. Han klarar enligt eget utsago av 1000 signeringar på en timme. Så jag åker dit i hopp om att kön ska rulla på snabbare än väntat.
Och en och en halv timme efter att signeringen börjat så står jag där framför honom. The rockstar of fantasy. Neil Gaiman.
Och jag är faktiskt en smula starstruck, och får både skaka hans hand och en finfin dedikation (”Believe!”) i mitt ex av ”Amerikanska gudar”.

Jodå, det finns boksigneringar, och så finns det boksigneringar!

Detta var från början ett inlägg på debutantbloggen.