"1007" första, "Vackra kyrkor" andra

Sådärja.
Nu har jag skickat iväg mina bebisar på en förlagsrunda.

Efter diverse värdefulla kommentarer från mina testläsare så blev jag klar med både "1007" och "Vackra kyrkor" i veckan. När jag märkte att manusen faktiskt skulle bli klara nästan samtidigt så bestämde jag mig för att skicka iväg dom samtidigt, i samma paket till och med.

"Vackra kyrkor" har ju tagit sin runda redan (skickade ut dem i mars), och jag har fått väldigt konstruktiva kommentarer från några av förlagen. Det är baserat på de kommentarerna som jag gjorde min rewrite. Den här gången skickade jag bara ut den nya versionen till en handfull - de som var positiva, och de som var relativt snabba. Några var båda uppenbart ointresserade (att döma av standardsvaret de skickade ut) och framför allt extremt långsamma med att svara. Jag är hoppfull att det ska kunna landa någonstans nu - konceptet är fortfarande himla bra, och jag tycker att manuset blev mycket, mycket bättre och tightare och "mognare" nu.

"1007" har jag stora förhoppningar för. För att det är en personlig och intim historia som är "all character". För att det är ett hemskt och berörande skräckkoncept. För att den är riktigt bra skriven tekniskt sett. Jag leker en del med formen. Berättar okronologiskt. Hoppar mellan nutid och dåtid och jag-form, men hela tiden ur samma persons perspektiv. Hänfaller på några ställen åt något som närmast skulle kunna beskrivas som poesi (nejdå, det är inte poesi, det är bara den rent tekniska uppställningen av texten som ser ut så).

Några förlag svarade inom en månad förra gången, men de flesta tog 3 och 4 månader på sig, och några har inte ens svarat ännu (dem skickade jag inte ens till den här gången). Men nu, med två manus i paketet,  får man väl kallt räkna med dubbel läsningstid...

Fler jänkar-samlingar

Inskickandet av mina översatta noveller till amerikanska novellantologier har verkligen börjat betala sig: ytterligare två stycken har blivit utvalda för publicering. Därmed har jag kommit upp i lika många accepts som de rejects jag hittills fått från over there (fyra stycken).
Har några till liggande ute för bedömning, men det börjar bli dags att översätta några fler texter att skicka ut - detta är ju kul!

De godkännande som jag fått den här rundan är dessa två (som båda kommer ut i bokform under hösten):

Först är det flash fiction-novellen "That thing she used to call ring" (ca 750 ord) som i översatt skick hamnat i en samling kallad "Delicious malicious: 100 tales of horror". Det är hundra kortkorta texter utan något mer gemensamt än att de är flash fiction och skräck.
Novelltiteln känns givetvis igen eftersom jag innan sommaren fick den publicerad på svenska i Swedish zombies antologi "Bländverk" (kan laddas hem gratis via länken), då som "Den där saken hon brukade kalla ring". F.ö ingen intressekonflikt eftersom väldigt få amerikaner läser svenska...
Det roliga med "Delicious malicious" är att upphovsmannen har tänk sig att så småningom komma ut med en del 2 (beroende på hur del 1 går), där han tänker samla alla författarna från första boken, där de får skriva varsin ny novell under samma premisser. Kul tycker jag, dels för att ha en öppning till ännu en samling, och dels för att man då kanske kan ta ut svängarna lite mer på sant Eskapix-vis.

Andra antagandet är i en temasamling kallad "Monster hunter - blood trails", och fokuserar på monsterjakt i allsköns former. Detta är normala noveller (dvs ingen flash fiction), och ges ut av Emby press.
Min text heter "Werewolf of Stockholm" (kul att exploatera det exotiska Sverige för jänkarna), är en skräckkomedi med lite ton á la "Ghostbusters" och handlar om varulvsjägare i en svensk Stockholmsförort. Det är en lite omarbetad text som jag först författade på en skrivarkurs för 1,5 år sen.

Jag ser mycket fram emot att få hem böckerna och hålla i dom och fotografera dom för bloggen!

Bokbord Stockholm 2013

Oj, det här var kul!
Jag och hustrun var på Bokbord idag. 600 meter närmare bestämt, i dubbla rader längs hela Drottningsgatan.

Det var allt från bokhandlar och antikvariat till förlag och "författarvänner" som sålde böcker i parti och minut. Och billigt var det! Många stånd hade låda efter låda efter låda med fina inbundna böcker för 10 spänn styck. Hade man velat fylla upp sin halvtomma bokhylla hemma så hade detta varit rätt tillfälle (vi börjar dock få rätt trångt nu, trots att vi har en både bred och hög hylla som täcker en av de nästan fyra meter höga vardagsrumsväggarna).

Vi handlade på oss 36 böcker, de flesta feta inbundna saker såsom målarporträtt och uppslagsverk, såna böcker som man aldrig skulle köpa annars - inte för att man inte vill ha dom utan för att de är så förtvivlat dyra. Sen en del böcker som vi haft i pocket, men som det är kul att ha inbundet. Blev inte så mycket skräck som jag hade önskat: Andreas Romans senaste vodou-bok, en Whitley Strieber, en Ramsey Campbell, that's about it. Blev dock ett par pocketböcker, bl.a Luke Reinhardts klassiska "Tärningsspelaren" som bör ingå i varje bibliotek.

Kostnaden för de 36 böckerna: ca 1500 spänn. Ett grovt överslag gav oss att man nog fått betala åtminstone nånstans mellan 5000 och 6000 spänn för allt i nyskick. Här ligger de upplagda på mattan. Abbategelstenarna ska hustrun få i födelsedagspresent, så det är tur att hon redan glömt bort att vi köpt dom.

De 36 inköpen.

Det fanns en del DVD-stånd, men det kändes som fel forum så dem tittade jag inte ens igenom (de verkade inte speciellt billiga heller...).
Jag kommer definitivt återkomma 2014!

Medverkan i novellsamlingar

Jag älskar att skriva noveller.

Till skillnad från romaner som måste ha en viss längd för att bli just en sån, så kan man i novellformen ta en idé och sen putsa den och putsa den och putsa den tills den blir en klart skinande pärla. Ju mer man putsar desto mindre blir pärlan, men ofta skiner den allra mest i det kortkorta formatet, eftersom idén är som allra naknast då.

Det sista halvåret har jag kontinuerligt skickat in noveller åt alla möjliga håll. Det har både varit noveller från de två terminer av skräckskrivarkurs på Folkuniversitetet som jag gått, och nyskrivna texter.

Jag har dessutom tagit kontakt med en väldigt duktig översättare till engelska, som ursprungligen är från USA, som kan både flytande svenska och flytande engelska. Han har hjälp mig med översättningen av några av de bästa novellerna, för att jag ska kunna skicka in dem till amerikanska antologier.

Det där sista är ett kapitel för sig. Varför inte bara hålla sig till Sverige? Jo, för att utbudet av möjligheter att få noveller utgivna i det här landet är extremt begränsade. I USA finns en uppsjö av skräckantologier på alla upptänkliga teman.
Förvisso är konkurrensen så väldigt mycket större där. Jag har inga siffror, men jag antar att aspirerande skräckförfattare over there kan räknas i åttasiffriga tal. Men hey, man kan inte vinna något om man inte försöker, så jag försöker.

Den senaste månaden har alla inskickningar börjat ge resultat!

Det började bra med Eskapix i februari i år och "Kittens with chainsaws". Och Henrik som ligger bakom Eskapix gillade även novellen "Viewmaster" som kommer i nästa nummer under hösten. Eskapix ligger väldigt nära mitt hjärta, och är en unik megafon för en av mina starkast ljudande berättarröster som jag har i mig - den som är lite mer morbid och som gillar att ta ut svängarna! Det är en röst som jag alltid kommer att återkomma till, eftersom jag har behovet att skriva av mig de där mörkare, starkare ideerna. Om Eskapix vill fortsätta ha mig så kommer jag alltid ha bränsle att elda med i deras panna!

Men sen har det börjat hända saker på lite andra håll.

Strax innan sommaren blev jag med i Swedish zombies antologi "Bländverk" på temat zombies (finns som gratis ebok på smashwords). Min text "Den där saken som hon kallade ring" var en flash fictionhistoria som berättades ur en zombiekvinnas POV, och hur hon attackerar en man och en pojke som i ett tidigare liv var hennes familj. Den skrevs under andra terminen skräckskrivarkurs för Anders Fager.

Sen har jag under sommaren fått tre roliga antagningar till lika många antologier.

Den första är svensk, heter Bonne Nouvelle och är en relativt ny och återkommande antologiutgåva på olika teman (förra numret finns här, återkommer när mitt nummer kommer). De gillade och vill ha med novellen "Taket utan krok", en omskriven text som jag författade den allra första lektionen den allra första terminen för Anders Fager på Folkuniversitetet.
Det är en Lovecraft-inspirerad sak om en hantverkare som ska måla om ett tak i en obebodd lägenhet på Östermalm. Takets yta påminner om en fosterhinna.

Nästa antagning var till en amerikansk antologi! Namnet på denna är "Dark bits" och det lilla förlaget som ger ut den heter Apokrupha. Det är en flash fictionsamling med olika skräcknoveller. Jag fick med en text som heter "To kill a ghost". Också den skrev jag för Anders Fager. Den berättas ur en liten flickas POV, och beskriver hennes samtal med sin döda mamma. Hon berättar om sin hemske far som hon råkat döda för några dagar sedan, vars fotsteg hon nu hör i trappan.

Och så, för ett par dagar sen, fick jag ännu ett positivt besked från ännu en amerikansk antologi. Den här gången finns ett tydligt tema: "Bones". Boken fokuserar helt enkelt på berättelser om det mänskliga skelettet. Förlaget som ger ut boken heter JWK PUBLISHING, och drivs av eldsjälen James Ward Kirk som ger ut antologier med olika teman på löpande band (som sagt, det finns en marknad för det här i USA).
Av naturliga skäl hade jag ingen färdig text om skelett (det var ganska länge sen som jag tyckte att skelett var det läskigaste som finns). Så jag satte mig ner och skrev en ny.
Resultatet blev "The big bones diet". Big bones är engelska för kraftig benstomme. Den handlar om en överviktig man som råkar arbeta som kirurg, som kommer på den perfekta bantningsmetoden.

Den sista antagningen var extra rolig eftersom jag specialskrev en text för ett givet tema som uppenbarligen träffade rätt. Jag tror att det kan vara bra att fungera på det sättet - att få ett tema och sen komma på en kul idé som skrivs på ett tillräckligt övertygande sätt. Att kunna jobba på beställning, att kunna komma på starka koncept genom att bildligt talat trycka på sin inspirationsknapp.
Det gav mig dessutom blodad tand - nu kommer jag att se på de kommande antologierna på ett annat sätt. Inte som att "nä, den går bort eftersom jag inte skrivit en text på det temat", utan "ja, jag skriver något på det temat och skickar in".

Ett kriterium jag har när jag väljer vilken samling jag ska skicka in till är om de kommer ut som trycksak/bok eller inte. Jag vill kunna ha min text i bokhyllan, kunna ta fram den, känna på den, visa upp den och vara stolt över den.

Skrivartips - JWK

James Ward Kirk.

Det namnet säger dig förmodligen ingenting, men det kan vara en kille att spana in. Han är amerikan och ger ut novellantologier på löpande band. Kanske inte de allra vassaste och främsta pennorna inom horror, men inte desto mindre.

Hans webbsida hittas här. Han verkar konstant ha en ny antologi på gång.

Dessutom ger han skrivartips som är rätt intressanta. Som de flesta tipsare så är inte allt revolutionerande eller ens användbart. För oss svenskar rätt en del rätt inaktuellt då det tar upp rent engelskspråkiga saker . Men en hel del är värt att tänka på.
Exempel:

Am- Adjective Modifier – When you have two adjectives that modify the same noun (coordinate adjectives), use a comma to separate the adjectives. Ex: “Jane served a hot, delicious soup.” When you have two adjectives, but the first modifies the second (cumulative adjectives), no comma is needed. Ex: “Jane wore a bright-yellow cotton apron when she cooked soup.” 

Bs – Be Specific – Forget it. Forget that. Forget this. Huh? Be more descriptive. Ex: Bad: “He handed it to her.” Better: “He handed her a drink.” Best: “He handed her a frosty mug of root beer.” You can use unspecific words in the second part of a sentence if the first part is specific. Ex: “She took off the necklace and put it away.”

Np – New Paragraph– Start one when you introduce a new speaker, new subject, or, use a one-sentence paragraph to make the statement more dramatic.

P – Passive vs. Active Sentence Structure – Write in an ActiveVoice! There’s more than one way to write a passive sentence. I’ve listed some examples.

(1) Passive structure is “B” is done by “A,” or, the subject of the sentence is acted upon. Ex: Passive: “The soup was stirred by Jane.” Active structure: is “A” does to “B.” Active: “Jane stirred the soup.” (2) “Was” before words ending in “ed,” and “ing.” (Also see “Pr.”) Passive: “Jane was confused when she read the soup recipe.” Active: “The soup recipe confused Jane.”(3) Replace expressions with a transitive in the active voice. “Was that”: Passive: “The reason Jane wanted to make soup was that her skills were rusty.”Active: “Waning skills drove Jane to make soup.” (4) “There were/is”: Passive: “There were many vegetables included in the pot of soup.” Active: “Vegetables abounded in the pot of soup.” (5) “Could be”: Passive: “In ten minutes, the soup Jane made could be eaten.” Active: “They could eat Jane’s soup in ten minutes.” (6) “Had been”: Passive: “Jane had been sure her soup would taste good.” Active: “Jane thought her soup would taste good.”

Sa – Simultaneous Action – Having a character do something that’s physically impossible; doing two things at the same time. Common when a sentence starts with a word ending in “ing.” Incorrect: “Pulling out of the driveway, he drove down the street.” Correct: “He pulled out of the driveway, (and) then drove down the street.”

1007 - en första version

Förra sommaren var en död sommar när det kom till skrivande.

Det var efter den första terminen av skrivarkurs, och jag hade inte riktigt hittat vägen in i skrivandet än. Hade bara producerat en antal noveller (varav några fått ett förlängt liv senare, mer på annan plats).

Under hösten (termin två för Anders Fager) satte jag igång med ett försök till en första roman som det gick bättre med än väntat, "Vackra kyrkor jag besökt" (mer om den på andra platser i bloggen). Jag blev klar och skickade in den i mars i år och fick vänta ett jäkla tag på respons från de förlag jag skickat in den till (vissa har ännu inte svarat). Dock fick jag konstruktiva kommentarer från två förlag som var positiva men som inte tyckte att boken räckte ända fram. Så jag skrev om under juni och väntar just nu på kommentarer från några testläsare inför en andra förlagsrunda.

Sen då? En ny sommar stod för dörren och jag hade inget projekt att arbeta med nu heller.
Då inventerade jag min idébank och fann en idé som jag grunnat på länge och som, när jag började vända och vrida på den, fann var mer attraherande och spännande än nånsin.
Det var skräck förstås, närmare bestämt en lite annorlunda och mer "intim" vinkling av klassiska vampyrmyter (nej, det är inte nån skräckig variant av "50 shades of grey").
Jag tittade på dess struktur och kom snabbt på att om den skulle fungera så var jag tvungen att berätta den okronologiskt. Så jag plitade ner alla moment på postitlappar och hittade på en del nya ingredienser som plottades ut, och sen flyttade jag runt lapparna på en vägg i arbetsrummet tills jag var nöjd.

Postitväggen

Sen satte jag igång att skriva.
Ett grovt överslag fick historien att landa på ca 150 A4-sidor. Så 150 sidor blev mitt mål.
Jag åkte hem från sommarstugan under en vecka medan familjen var kvar - jag var tvungen att göra detta ordentligt.
Under de åtta dagar jag var hemma skrev jag 93 sidor på ett bräde. Men jag skrev egentligen mer.
De första tre sidorna slängde jag direkt när jag hamnade helt fel i ton och tempo.
Och sen slängde jag tio sidor när jag kommit till sidan 70. Historien är strukturerad i tre kapitel (eller "faser" som jag kallar dem), och runt sid 70 börjar en ny fas. Till min förskräckelse upptäckte jag att det händelseförlopp som jag började berätta i fas 2 bara var upprepningar av saker som jag berättat i fas 1, jag kom inte vidare i handlingen.

Så jag blev tvungen att hitta på ett helt nytt händelseförlopp, och göra en helt ny struktur. Sen kunde jag fortsätta. Så de åtta dagarna innehöll förutom 93 skrivna sidor även en omstrukturering av fas/kapitel 2 och planering av denna. Men man ska inte underskatta värdet i att gräva ner sig i en skrivarprocess - kvällen dag 6 var tillfället då jag fann att fas 2 inte höll. Så jag stängde av datorn och gick och la mig. Nästa morgon vaknade jag - och hade en helt perfekt ny fas 2 uttänkt och strukturerad. Mitt undermedvetna hjälpte mig att hitta rätt!

Skrivarvagnen

Textproduktion

Sen kom jag ner till Gotland och fortsatte arbeta med texten i betydligt lugnare tempo. Fick en perfekt skrivarstuga i den husvagn som vi köpte (för 3500 kronor) och ställde på tomten för att kunna ta emot gäster.
Ett par veckor senare hade jag klarat av historiens sista 60 sidor. Sen gjorde jag en omskrivning, och sen en omskrivning till.

Nödvändigheter vid omskrivning: 

kaffe och synonymordbok

Nu sitter jag här med en fösta version av "1007". Den är på 155 sidor (landar förmodligen nånstans mellan 180-190 boksidor). Några testläsare läser igenom den i detta nu. Sen kommer jag göra justeringar och sen skicka in den till väl valda förlag (de som ännu inte svarat på mitt första manus kommer inte få det, och de som kom med konstruktiva kommentarer kommer få det med expressbud).

Titelsida

Så jag är nöjd med den här sommarens skrivande.
För att jag skrivit en ny roman till.
Men först och främst för att jag nu vet att jag hittat in i skrivandet. Jag kan ta en idé och bara springa med den.

EDIT: När jag räknade efter i almanackan så fann jag att det tog mig 45 dagar att skriva denna första version. Eller 1080 timmar...

Saker man gör när man inte skriver #2

När vi kom till sommarstugan i år så kom vi på: vore det inte härligt med en terrass? Jodå, var det givna svaret.

Först tänkte vi vänta tills fruns syster med make dök upp, han är en jäkel med hammare och spik. Inte minst jag var inne på den linjen - min bergfasta ståndpunkt var att man måste respektera ett sånt projekt som att bygga en terrass. Det är ett massivt projekt, och ingenting som man snyter ur näven direkt.

Problemet var bara att de skulle komma först i slutet av sommaren. Och då skulle vi vara tvungna att ha utemöblerna stående bland gräs och stenar, och försöka balansera oss igenom ett otal måltider på den ojämna marken.

Så då kom vi på att vi gör det själva. Och så gjorde vi det. Då gick det så här:

Jäklar vad överraskad jag blev när vi blev klara! Vi byggde en terrass! Frun gjorde återigen det mesta av planerandet, och jag byggde. 26 kvadratmeter är den på, mycket större än husets 14. Den är till och med större än takterrassen vi har till vår lägenhet (den är på 24).

När väl svägerskan och hennes make kom, så fick han hjälpa oss med den fina trappan längs kortsidan.

Saker man gör när man inte skriver #1

Ibland krävs det av en att man är med i det spel som kallas verkligheten. Och då gör man olika saker. Oftast ganska vanliga saker, saker man kan göra med vänsterhanden, sånt som man skulle kunna göra i sömnen.

Men ibland gör man ovanliga saker. Sånt som överraskar en själv. 

På vårt sommarställe på Gotland gör jag ibland såna ovanliga saker. Förra sommaren till exempel, då byggde jag och frun en utedusch (hon skötte det mesta av tänkandet, och sen byggde jag). Det såg ut så här.

Mycket bra att ha en varm sommardag! Eller om man ska på sommarkalas och vill vara lite fräsch.

VACKRA KYRKOR feedback

Så, en kompis frågade häromdagen hur det går med VACKRA KYRKOR och förlagen. Och då tänkte jag att jag ju kan skriva lite om det i min blogg.

Den 4 mars skickade jag in manuset till VACKRA KYRKOR JAG BESÖKT till ett antal bokförlag. Idag, drygt tre månader senare, har jag fått svar från ca två tredjedelar av dem. Sen har jag skickat till några till senare, så de har ännu inte nått den brukliga 3-månadersgränsen.
Med dagens antal människor som önskar bli publicerade författare är det iofs inte så konstigt att svarshastigheten är så låg för en oetablerad skribent. Men det är ju trist för alla parter att de inte kan komma med feedback snabbare. Och framför allt säger det sig självt att man inte kan skicka ett manus till ett förlag i taget - skickade man till tio förlag skulle man ju i längsta fall få vänta i två och ett halvt år på ett antagande...

Hur som helst. Jag har fått svar från sammanlagt åtta förlag, varav sex var standard-nej, och två (inga namn) var positiva om än med ett antal synpunkter på varför de inte kan anta manuset.
De där två sista har jag efter viss ambivalens tagit till mitt hjärta. Den omedelbara känslan när jag fick det första av de två var att jag absolut inte kommer orka skriva om manuset. Herregud, det är 250 sidor!
Men sen när nummer två kom, som var om möjligt ännu mer positivt och matigt, så bara kom det till mig - ja, jag vet hur det ska göras, så varför inte bara göra det!
Dessutom var jag på en författarfest häromveckan hemma hos Anders Fager. Där kom jag att prata med ett par killar som jag gått skrivarkurs med, och som läst den första fjärdedelen av manuset. Och en av dem föreslog att jag skulle närma mig min text som jag brukar närmar mig de omklippningsjobb som jag ibland gör på långfilmer - att ta ett steg tillbaka och se över alla scener och se vilka som måste flyttas eller strykas in the name of a good story.

Till saken hör att romanen för tillfället är strukturerad på ett lite speciellt sätt. Jag har sprängt in rena faktatexter som är ömsom sanna och ömsom fabricerade för att understödja innehållet i resten av texten. Det är en av de stora invändningarna som båda förlagen hade, att dessa faktablock bryter upp texten och stör läsrytmen - det känns inte som en sammanhållen roman.
Så vad jag gjort är helt enkelt att skapa två appendixar i slutet av boken, där jag lagt in alla dessa faktablock. Och vips känns texten mycket mer homogen. Varför tänkte jag inte på det direkt?

Så just nu sitter jag och flyttar runt, och skriver om eller nytt, och det känns himla bra. Dessutom kommer jag att ha tre personer som under sommaren kommer få läsa den nya versionen (jag hade ingen som läste den första versionen innan jag skickade in den...).

Nu har jag inte hört från ett antal förlag, varav flera jag gissar skulle gilla och kunna tänka sig att publicera en bok som KYRKORNA. Men det bryr jag mig inte om: nu skriver jag om, till det bättre, och sen skickar jag in den nya versionen.
Jag har dessutom fått kontakt med en agentur som är intresserade att läsa mina grejer (jag har ett cool, annat koncept som de verkar intresserade av). De kommer att få läsa den nya versionen när jag är klar.

Swedish Zombie intervju med mig

Vad roligt! Idag (7 juni) publicerar Swedish Zombie en intervju med mig i egenskap av författare som arbetar med Eskapix. Blev faktiskt riktigt bra, mycket tack vare bra frågor från Jonny på SZ. Här publicerar jag ett utdrag ur intervjun. Annars finns hela intervjun på denna länk.

Vilka känslor tycker du att det är mest intressant att försöka väcka med en novell?

Små sensationer. Vad det än må vara för små sensationer. Att läsaren ba’: ”ja jäklar!” Både som läsare och författare är det det jag främst söker i en novell. En stark historia som tar vägen nånstans som läsaren inte förväntar sig. Eller en läskig eller sexig scen som tar ett rejält punggrepp på läsaren. Eller en rent intellektuell kick som får en att se runt hörnet på ett viktigt ämne.

Hur skulle du beskriva dina texter? Vad kan läsaren förvänta sig?

Jag är gammal filmare, så jag tror att jag har en lite filmisk och konceptuell approach till det där med storys. Att mina historier mycket handlar om en extern och väldigt påtaglig setup där jag placerar min huvudkaraktär, som nästan lika gärna skulle kunna funka som filmmanus. Men sen gillar jag att grotta in mig i hur karaktärerna reagerar på och känner för det den är med om. ”Det inre livet” är ju en lyx som man som filmare har väldigt begränsad access till (man kan ju liksom inte filma inne i huvudet på folk). Och det är väl det som gett mig en sån enorm aha-upplevelse kring att skriva prosa, man jobbar inte bara på bredden utan även på djupet. 

Bjussa på ett exempel på någonting typiskt som får dig att börja skriva? Vad inspirerar dig?

Man får inspiration från de mest märkliga håll. Det kan vara nåt man hör på radion som man vill skriva om. Eller så spinner man lite kring en bild man sett, eller en känsla som man upplevt, eller skulle vilja uppleva. Jag såg nån sängreklam, och då började jag fundera kring det där med att sova och ha mardrömmar, och så landade jag i en ide kring en man som går igång på att hänga i kedjor i taket med krokar fastsatta i huden – hur ser en sån persons värsta mardrömmar ut? Eller det klassiska att man ska gräva där man står, och utgå från egna erfarenheter. Jag har nyss skrivit en rätt magstark novell med avstamp i inträdesprovssituationen man får genomgå för att bli med i Mensa (jag har själv gjort detta), ett rätt ovanligt men tacksamt ämne för en skräckis. Så det finns gott om inspiration för att börja skriva.

Sen måste jag framhålla det oerhörda värdet i att Eskapix finns! Det är enda stället som jag blivit publicerad på, och det är enorm kick för en författare att bli det! Att veta att det finns en kanal för den här typen av skruvade historier, för en oetablerad författare som jag, gör enormt mycket för ens skapande och självkänsla då jag vet att min text inte bara kommer stanna i byrålådan (well, sen måste den såklart hålla en tillräckligt hög standard också för att komma med, men det är en annan femma). Och med den grupp av kreativa förtappade själar som Eskapixgänget består av: det är ensamt att vara författare, det är viktigt att ha en tillhörighet och plattform, och jag tror att i det här sammanhanget så knuffar alla varandra framåt mot nya stordåd! Var jag än hamnar med mitt författarskap i framtiden, så kommer Eskapix att vara ett av fundamenten som det vilar på!

Vad är det som får dig att intressera dig för fantastik?

Den där extra dimensionen av magi som ligger som en hinna utanpå den vanliga verkligheten. Själv får man ju aldrig vara med om detta. Så då ser man sig omkring där man står i snabbköpskön eller i busskuren, och så funderar man: ”what if...”. Och vips så har man en ny historia.

Har du något ännu inte uppfyllt mål med ditt skrivande?

Få en roman publicerad. Och en novellsamling.

Säg en författare som betytt mycket för dig. Ja, du får bara välja en!

John Ajvide Lindqvist. Delvis för hans texter (både ”Låt den rätte komma in” och ”Hanteringen av odöda” är kalas, de nästkommande var inte lika bra). Men framför allt för att han visar att det går att försörja sig på att vara skräckförfattare i Sverige. Det är ju knappt nån annan som kan det. Men om nu EN kan, så borde väl förr eller senare EN TILL kunna det. Eller?...

Lyssnar du på musik när du skriver? Vad brukar det i så fall vara?

Nej. Jag kan inte gå in i min historia 100% om jag har störande element runt mig. Skulle inte kunna skriva ute på t.ex ett café heller.

Vad brukar dina mardrömmar handla om? 

Aldrig monster eller konstiga världar. Det brukar mer vara skrämmande saker som händer mina barn eller min fru. Jag får nog utlopp för de där mörka, destruktiva sakerna när jag skapar. Sen kan jag tänka mig att jag som påhittare av läskiga och frånstötande saker har en lite högre tröskel för att känna obehag. Jag såg nån skitäcklig video på youtube häromsistens om fanatiker som högg sig själva över ryggen med machetes så att köttet delades. Fy fan. Men jag tror att när jag upplever en sån vidrig sak så samlar jag ihop de känslorna som jag får, och så lägger jag dem i en säck som jag sen kan titta ner i när jag är i behov av en motsvarande känsla när jag skriver en novell. Man kan som skräckförfattare recycla starka känslor, ta hand om dem på ett medvetet och konstruktivt sätt, och det kan göra att man inte plockar upp dem när man sover och drömmer.

Bländverk - skräckantologi

Min andra publicering någonsin kommer ut denna helg.

Det är en skräckantologi i e-boksformat som ges ut av Swedish Zombie, och fokuserar på zombies i alla dess former. 

Jag har med novellen DEN DÄR SAKEN HON BRUKADE KALLA RING. Det är en kortnovell (flash fiction kallas det ibland) som jag skrev under min andra termin för Anders Fager på Folkuniversitetet. Den är aningens omskriven/förbättrad, och framför allt har den fått en betydligt roligare titel, förut hette den kort och gott RING.

Så här skriver Swedish zombie om samlingen och de medverkande:

Skräckantologin "Bländverk" innehåller tretton nyskrivna noveller av lika många svenska författare. De spänner över allt från socialrealism till fantasy. Den gemensamma nämnaren är lockropen från overkligheten. Eller är det verkligheten?

Medverkande författare är: Caroline L Jensen, Finn Cederberg, Kristoffer Leandoer, Mattias Lönnebo, Susanne Samuelsson, Johannes Pinter, Oskar Källner, Stewe Sundin, Anna Kerubi, Jason Meredith, Johan Lindbäck, Sofie Trinh Johansson och Malin Rydén.

Boken innehåller även två bonusnoveller som tidigare publicerats på Swedish Zombie.

Caroline L Jensen öppnar upp boken med "Söker sig hem", en härlig be careful what you wish for-historia.

Finn Cederbergs "Under isen" är en finurlig historia om sorg och saknad, kryddad med en stillsam humor. 

Kristoffer Leandoer har skrivit skräck för första gången på över tio år och återkommer här med "Sådana som jag", en socialrealistist novell som ger kalla kårar. 

I Mattias Lönnebos "Tulu" släpper en familj ovetandes in ondskan i hemmet i en text som doftar Stephen King. 

Susanne Samuelsson ger vår samtid en rejäl känga i smått absurda "Döddagar".

 I "Den där saken hon brukade kalla ring" bjuder Johannes Pinter på en kort och rapp zombiestänkare om hunger. 

Oskar Källner tar sig an zombieapokalypsen i "Byssan lull" och ger oss sin lite annorlunda variant av zombier i en berättelse om kärleken till ett barn. 

Stewe Sundin tar oss med in i en sömnlös mardömsbeskrivning i "Bländverk" där huvudpersonens liv verkligen går utför. 

Anna Kerubi återvänder till Nya Ionah och låter oss besöka ett högst besynnerligt bibliotek i "Efter stängningsdag". 

I "Sakaraja 14:12" släpper Jason Meredith loss de levande döda på ett underbemannat äldreboende. 

Johan Lindbäck berättar om en magikers ödesdigra val i "Solvisaren". 

Sofie Trinh Johansson har skrivit en klassisk rysare kallad "Barnvakten" där en ung kvinna i trångmål får förvånade bra betalt för att sitta barnvakt åt en liten konstig pojke. 

Malin Rydén avslutar samlingen med "Att stapla döda", en intensiv novell som utspelar sig på Haiti kort efter jordbävningen 2010.

De två bonusnovellerna, Susanne Samuelssons "Stugfeber" och Malin Rydéns "Flygrakan" är båda noveller som släpper lös zombier på svensk mark.

BLÄNDVERK är en ren e-bok, och är gratis att ladda hem till ett antal olika plattformar på Smashwords.com . 

Välskrivna, fantasifulla, lagom spekulativa och givetvis extremt smaskiga zombiehistorier - what's not to like in that? Så kom igen, ladda hem direkt!

720 walled

Medan jag utvecklar den Supernatural crime-idé jag har, så håller jag samtidigt på att strukturera upp en annan idé jag haft under ett par års tid. Den har inte riktigt hittat sin form förrän nu.
Arbetsnamnet är "720".
Från början var det en filmidé.
Som blev en novellidé.
Som legat till sig och plötsligt blev en romanidé.

Jag har inte riktigt sett den som en roman, den har känts för kort. Men när jag började strukturera upp den, och t.ex kastade om scenerna okronologiskt, så fick den fart.
Dessutom pitchade jag den för några personer på den fest Anders Fager hade för lite sen för alla sina gamla och nya skrivarelever. Och då föll den i rätt god jord. Konceptet höll ihop från start till mål. Det brukar vara en viktig brytpunkt för en idé: när den håller i berättat skick så håller den förmodligen även i skrivet skick.

Så här ser sidan av en garderob ut i mitt arbetsrum, när jag klistrat upp en massa postitlappar representerandes alla storyns scener.

Jag brukar sällan använda postitlapp-systemet när jag planerar bokidéer. Det hör mer till filmstrukturerandet, att kasta runt scener och känna på vilken ordning som blir effektivast. Men nu när jag ska berätta okronologiskt så gäller det att varje scen får maximal impact genom att placeras vid de scener där den gör mest nytta, och som den för mest energi av. 

OBS! ett antal av postitlapparna kommer i skriven form att bli en hel sekvens. Dessa scenflöden har fått representeras av en lapp eftersom de har sin givna plats i sekvensen och inte kommer att ryckas loss och läggas vid några andra scener.

Jag har "720" väldigt klart för mig. Behöver bara få scenordningen på plats, sen tror jag att jag kommer kunna skriva den i rasande fart.

Vad "720" handlar om? 

Vill inte berätta så mycket ännu. Kan dock hinta att det är en lite annorlunda variant av välkända vampyrmyter.

EDIT: "720" är numera omdöpt till "1007". Mer om titel och innehåll senare.  

Pitcha ny romanidé

Ujujuj.
Idag skickade jag iväg ett första mail till en agentkontakt jag har om en ny romanidé jag skull vilja pitcha. Har arbetat med texten under vårens skrivarkurs, och fått till nåt som i förlängning kan vara ett lovande uppslag. Kanske.
Kan inte skriva några detaljer här alls, mer än jag hittat på nåt jag kallar Supernatural crime.
Vi får se var det landar...

-15

Några veckor senare stiger jag upp på vågen.
Och finner att den hamnar på 15 kilo mindre än utgångsvikten.
Det är ju faktiskt roligt när det går så lätt, och inte kräver några gigantiska uppoffringar.

Jag upprepar det jag skrivit tidigare, och det är värt lite predikning i sig: jag går inte på någon diet. Jag behöver inte utföra några cirkuskonster som jag förr eller senare kommer tröttna på, typ bara äta äggvitor, eller ersätta alla måltider med vatten med äckligt pulver i, eller hoppa över potatis och pasta.

Jag dricker bara vatten istället för annan dryck.
Äter mindre matportioner.
Unnar mig lite naturgodis (som jag gillar) och ett glas öl (som jag verkligen gillar) på helgen, men inte mer.
Dessutom har jag på gymmet (förutom rodd och cykling) fortsatt stå 25 minuter på den där "arc trining"-maskinen (dvs som en gåmaskin och med handtag).

Vi får se var det landar. Men jag har inga planer att sluta :)

-11

Nu över till något helt annat. Som iofs indirekt har med kreativitet och skapande att göra.

Jag har lyckats gå ner 11 kilo på två månader!!! Och det utan att egentligen göra nånting alls.

Inspirationen kommer från min son som börjat träna och gått ner en del. Så då tänkte jag att det kunde vara kul att testa också, eftersom jag med mitt stillasittande jobb vid datorn lagt på mig ett antal trivselkilon under åren. 

På min 48e födelsedag den 3 mars diskuterade jag med min fru vad man skulle kunna göra för att tappa lite vikt. Och klok som hon är sa hon att varenda gång jag försökt, så har det varit med rätt tuffa dieter. Och varje diet har funkat för stunden. Men problemet är ju att när en diet avslutas, och man återgår till sitt vanliga liv igen, så går man upp kilona man tappat - och gärna några extra on top, för att liksom bevisa hur ineffektivt det är. Ska du nu göra det seriöst, sa hon, måste det vara på nåt sätt som inte kräver något utöver ditt vanliga liv. För annars kommer du trilla dit igen efteråt. Klokt.   

Så. Vad HAR jag gjort då, som varit så lyckosamt? För nånting har jag ju ändå fått göra. 

Som sagt, inte mycket alls. Det har mest handlat om vad jag INTE gjort. Här listar jag de förändringar som gjort sådant underverk:

1. mindre portioner. Inte HALVA portioner, utan mindre.

2. bara dricka vatten istället för alla annan dryck

3. på helgen unnar jag mig lite grann: 1 glas öl el 1 glas vin (istf en eller två flaskor öl), och bara jättelite snacks

4. har adderat en maskin på gymmet till de två som jag körde förut. Går dit 3 ggr i veckan. Jag gick på gymmet tidigare också, ca 2 ggr i veckan, så det är inte heller nån stor grej.

Det var väl det. 11 kilo på två månader har det dragits ifrån mig. Jag är extremt förvånad själv att det var så lätt. Det bästa är att jag ju inte går på någon diet, utan det är simpla vardagsjusteringar. 

Och ingen diet innebär ingen deadline - jag kommer kunna hålla på så här hur länge som helst, hela livet om det skulle vara så, eftersom det inte innebär någon nämnvärd ansträngning av mig, mer än lite karaktär. Jag har inte nått min nedre gräns, det är jag övertygad om. Och väl där kommer det bara handla om att behålla vikten. 

Så jag ser rätt ljust på min nya lättare framtid.