Kalkyl kring ett träd

Bokbranschen brukar handla om kalkylerande: Vilken genre funkar just nu? Hur lönsam är en författare? Hur många ex måste en bok sälja för att bli succé?

Men här kommer en helt annan kalkyl (baserad på fakta här, här, häroch här). Häng med nu.

Ett genomsnittligt träd är mellan 20 och 25 meter högt.
Det ger ungefär 0,5 m3fub (kubikmeter fast under bark).

Vanligt kopieringspapper (som man kan köpa i buntar om 500 i affären) består av ca 50% blekt lövsulfatmassa, 25% blekt barrsulfatmassa och 25% fyllnadsmedel.

För att producera 1 ton blekt lövsulfatmassa behövs ca 4,1 m3fub.
För att producera 1 ton blekt barrsulfatmassa behövs ca 5,1 m3fub.
Vedbehovet för att producera 1 ton papper blir då ca 3,3 m3fub.
Kopieringspapper har en ytvikt på 80g/m2 och A4-formatet 210 x 297 mm2,  dvs 0,06237 m2.
Detta ger:
ca 5 g/A4-ark
= 200 000 kopieringspapper/ton
= 60 600 kopieringspapper/m3fub
= 30300 kopieringspapper/0,5 m3fub
= 30300 kopieringspapper/träd

Om man räknar på att ett bokmanus är i snitt 350 A4-papper, att hälften av alla inskickade manus printas ut på enkel sida och hälften på båda sidor av arket, så ger 30300 papper då 129 manus.

Ett träd = 129 manus.

Ett träd.

Jag vågar mig inte på en gissning hur många utprintade bokmanus som i snitt skickas in till förlagen varje dag. Ett litet fåtal av dem antas (på ETT av flera tillskickade förlag), medan den ojämförligt största lejonparten hamnar rakt i papperskorgen.

Varje dygn slutar med andra ord ett antal träd sina dagar som refuserade svenska bokmanus. Visst, papper recyclas och blir till nya papper, men jag skulle hellre sett att de fått stå kvar ute i skogen som träd.
Jag börjar kalkylera på hur många bokmanus som kan tänkas skickas in i hela världen, men då hotar min hjärna att reboota. Så jag låter bli.

Men jag tänker: vad bra det vore för trädbeståndet om fler förlag lät författarna skicka in sina bokmanus digitalt.

Jag kan förstå varför många förlag fortfarande envisas med att författare ska skicka in sina manus som papperskopior. Det är så det alltid har gjorts. Och pappersmanusen innebär en naturlig första utgallring: många författare skickar inte in till fler än en handfull förlag, eftersom det är kostsamt (och dessutom inte speciellt bra för miljön att printa och få det transporterat över halva landet).

Men borde det inte vara lättare för förlagen att arkivera och distribuera manuset internt om de fick dem digitalt?
En lektör borde uppskatta att få sina nya manus övermailade istället för att hämta dem på postkontoret eller hos förlaget. Att kommentera i ett PDF-dokument är kanske inte riktigt lika lekande lätt som att klottra en kommentar i en marginal, men det är nog mest en vanesak.
Vid förlagsmötena där potentiella manus diskuteras är det ju himla enkelt att samsas om ett manus genom att dela det i en molntjänst som Dropbox eller Icloud.

Att det skulle skickas in pappersmanus år 1950, eller år 1980, eller till och med år 2000 kan jag förstå.
Men jag ser inga skäl till varför det idag, år 2014, i PDFernas och molntjänsternas och miljömedvetenhetens tidevarv, ska fortsätta att trixas med tjocka pappersbuntar via tåg och flygplan.

Så snälla bokförlag, låt oss författare skicka in våra manus digitalt!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.