Vid vägskälet, del 5

Hur långt vågar man kliva ur sin comfort zone som författare?

Jag skriver som bekant skräck. Eller fantastik med en dragning åt skräck. Det är i de territorierna jag i princip alltid landar när jag grunnar på idéer. Tänker ut ruskiga saker som folk är med om eller gör mot varandra.

Men sen poppar det ibland upp andra idéer som absolut INTE har några synbara kopplingar till skräck. Det kan vara komiska uppslag. Crimekoncept. Eller barnböcker.

Barnböcker?

Ja, barnböcker!

Men hur fungerar det, kan skräckförfattare verkligen tänka i barnbokstermer? Ligger inte skräck och barnböcker i varsin ände av skalan?

Ja. Och nej.

Kanske skriva barnbok?

Barnböcker har förvisso en annan målgrupp än skräck – i ålder och (kanske främst) i mognad och förmåga att kunna bearbeta otäcka teman.

Men samtidigt: det är i barndomen som allting grundas. De allra flesta trauman och hangups och fobier som vi har härstammar från våra allra första levnadsår. När vi som vuxna läser eller ser och skräms av skräck så blir vi återigen det lilla barnet som ännu inte skaffat sig alla de filter som man har som vuxen. Så det finns en naturlig koppling.

Det finns alla typer av barnböcker; från harmoniska och 100% trygga historier som är som en solvarm midsommaräng, till skrämmande sagor som är som att knuffas ut på en dimhöljd sjöis en dunkel vinterskymning. För mig är det sistnämnda det intressantaste. De trygga sagorna behövs förvisso för att barn behöver ha mycket trygghet i sina liv. Men de där historierna som får barn att tänka och grubbla är de som tar dem ett steg fram i livet, får dem att mogna en smula som människor. Läs exempelvis gästinlägget om en barnbok om cancer och döden.

Det finns så mycket bra barnböcker att inspireras av som är av det mörkare slaget. Från bröderna Grimms sagor, till ALMA-prisvinnaren Shaun Tans samlade och Neil Gaimans ”The dangerous alphabet” och ”The wolves in the wall”.

Jag har gått och samlat på mig en hel del kul barnboksuppslag de senaste åren.

Men jag har inte riktigt kommit mig för att skriva dem. För det är jäkligt svårt att skriva för barn, minst lika svårt som att planera en vuxenroman. Det är lätt att tänka att ”jamen det är ju bara att fylla 24 sidor med fyra rader text vardera, och så lite bilder till”.

Well, läs – verkligen LÄS – en bra barnbok så får du se hur väl uppbyggda och uttänkta de är. Hur olika de är inom de relativt snäva ramar som barnböcker oftast arbetar inom. För precis som med noveller så blir varje ord och varje mening viktigare ju färre de är. Man måste verkligen väga varje stavelse och storyelement på guldvåg!

Ur brorsans bok.

Vad som fick mig att nu börja fundera mer allvarligt på att tag i mina idéer (gamla och nya, de fortsätter komma då och då) var att min bror skrivit en barnbok. Och han vill att jag ska illustrera. För grejen är den att jag tecknar en del. Har jobbat som illustratör en gång i tiden, och jobbade för ett halvt liv sen på en animationsstudio där man gjorde tecknad film. Numera blir det inte så mycket tecknande, det kommer alltid andra kreativa sysslor i vägen.

Hur som helst. Jag har precis producerat tre bilder till hans manus, som han snart ska skicka in till valda förlag. Och då kom jag på att ”ja just det, det är ju så det ska göras!”
Man behöver kanske inte teckna igenom hela boken med en gång och ha den färdig. Varken han eller jag har någon erfarenhet av hur det är med barnboksförlag eftersom ingen av oss nånsin skickat in barnboksmanus. Men om förlaget får manuset i färdigt skick, och till det får tre till fem illustrationer som visar stilen på bilderna och hur karaktärerna ska se ut, så kanske det räcker för att de ska kunna avgöra om de vill gå vidare med det eller inte.*

En egen barnboksfigur

Så vad är det för barnboksuppslag jag har då?
Jag går inte in på några detaljer. Men när jag bläddrar igenom dem så upptäcker jag att det i samtliga finns ett litet mått av fantastik eller till och skräck i dem – men inte i form av monster och blod, utan av märkliga skeenden i en vardag, eller skrämmande känslor som är otrevliga att stöta på, men som man måste konfrontera för att övervinna.

Hmm, ganska likt mina ”vanliga vuxentexter” med andra ord.

* Om någon läsare av bloggen har erfarenhet av hur det fungerar med att skicka in manus till barnboksförlagen så får den gärna kommentera, hur manusen ska vara uppställda, ska man dela upp texten i sidor som de ska vara fördelade i slutänden, eller räcker det med sidestexterna i punktform. Och hur bifogar man illustrationer, räcker det med att skicka några exempelbilder eller bör man helst producera alla? Och hur fungerar det med lektörer för barnböcker?

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.