Svenska novell-länkar

Idag handlar det om noveller. Men inte hur man tänker eller skriver en novell, utan vad man kan göra med sitt färdiga manus.

För några veckor sedan hade jag ett inlägg om hur man kan översätta och skicka in noveller till amerikanska tävlingar och antologier. Idag lägger jag fokus på svenska motsvarigheter.
Det finns inte så många alternativ i det här landet om man vill tävla eller bli publicerad med sin novell. Men efter lite googlande och grävande i mina egna erfarenheter så kommer här en lista som ändå är rätt matig.
Det brukar inte vara lika hårt med formateringen av noveller här, men det är lika bra att dubbelkolla om de önskar ett visst typsnitt eller sidantal innan du skickar in din text.
Ersättning är väldigt olika, från äran eller ett gratisex av boken, upp till 10000 kronor.

Bli publicerad!

• Eskapix, förlaget med fokus på det alternativa och subversiva, med slagsida åt skräck.
• Sparv, litterärt onlinemagasin som publicerar noveller och poesi på sin hemsida.
• 3 kilimanjaro. Skaparna av förlaget Söt Robot och bloggen Swedish Zombie publicerar fantastik. Sista datum för deras senaste novelltävling ”haunted house” passerade precis, men håll ögonen öppna efter fler.
• Bloggen Swedish zombie publicerar skräcknoveller.
• Bonne nouvelle, kallar sig tidskrift i pocketformat, ger ut novellsamlingar som delvis är tematiska. Har för tillfället intagningsstopp, men det kan vara värt att återkomma senare.
• Gorgon magazine, webbpublikation som publicerar fantasy, skräck och sci-fi-noveller.
• Affront förlag. Ger ut scifi-romaner och antologiserien Maskinblod. Maskinblod 3 står snart för dörren, skicka in din bästa scifi-novell!
• Andra världar är både en bokmässa och ett förlag som i år ger ut steampunknovellsamlingen ”I varje ångetag”. Kan vara värt att hålla ögonen öppna efter en eventuell fortsättning eller andra antologier.
• Catahay ger ut antologier på olika teman inom genrerna scifi, fantasy och skräck. Deras femte samling kommer ut i år – håll koll efter nummer sex.
  
• Tidningen Skriva har en stor novelltävling 2014, med en förstaprissumma på 10000 kronor. Dessutom har man mindre tävlingar i varje nummer.
• Umeå litteraturfestivals novelltävling, med en vinstsumma på 100.000. öppnar senare under 2014.
• Författartipsbloggens lista på aktuella skrivartävlingar.
• Skrivarsidans novelltävling med fritt tema.
• Mix förlag, ingår i Bonnierförlagen, tar emot manus för eventuell publicering, både noveller och romaner. Ger endast ut i digital form.
• Novelle är ett forum på nätet för novellförfattare. Man blir medlem och publicerar sin text, och läser och kommenterar andras noveller eller dikter.
• Kapitel 1. Du ”blir medlem, publicerar dina texter och skapar böcker på nätet”. De har dessutom månadens novelltävling, och så småningom ges vinnarna ut i en gemensam e-bok.
• Ligga med P3. Skriver du erotiska noveller är detta länken för dig! Skicka in max 2 A4-sidor, får den inläst och sänd i P3.
• Hemmets veckotidning. Länk till deras novelltävling förra året, håll ögonen öppna efter kommande. Köper även in noveller.
• ICA-kuriren. Länk till deras novelltävling förra året, håll ögonen öppna efter kommande.
• Allas veckotidning. Länk till deras tävling 2012, de köper även in noveller
• EDIT: Hoi förlag publicerar noveller av etablerade och oetablerade författare (om du är beredd att betala för det).
• EDIT: Ariton förlag söker bidrag till en antologi om personlig utveckling, deadline 6 april.

Om någon av länkarna skulle vara fel, eller om någon fakta inte stämmer, eller om det finns någon mer länk som jag missat, så kommentera gärna i kommentarsfältet så justerar jag.

Detta var ett inlägg i debutantbloggen 2014.

Intressanta berättarperspektiv

Tre romaner med intressanta berättarperspektiv:

Den besynnerliga händelsen med hunden om natten – Mark Haddon. 
Berättas ur en gravt autistisk 15-årig pojkes perspektiv. En natt hittar han grannens hund dödad – han beslutar sig för att lösa fallet. Helt fantastisk bok som med 100%-ig konsekvens lyckas förmedla hur det världen förmodligen upplevs och tolkas ur ett autistiskt perspektiv.

Johnny var en ung soldat – Dalton Trumbo
 Berättas ur perspektivet av en ung soldat som under första världskriget ligger på ett fältsjukhus med i princip hela kroppen bortsprängd: armar, ben, ansikte, talförmåga – han saknar totalt möjlighet att kommunicera med andra. Men han tänker – o ja, man har tid att tänka en himla massa när man ligger som ett paket i en sjuksäng…

Flickan från ovan – Alice Sebold
 Berättas ur den mördade flickan Susie Salmons perspektiv. Att berätta ur en döds persons perspektiv är inte unikt, och till och med ganska vanligt på film (”American beauty”, ”Sunset boulevard”). Men det är nåt som jag skulle vilja testa någon gång – man får en unik möjlighet att låta berättaren se saker som vore omöjligt om den levde.

Detta var initialt ett enkätsvar på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 6 - att inte kunna välja väg

Vad gör man om man har för många vägar att välja på?

Det är bra att ha flera alternativ när man ska påbörja ett nytt projekt. Bättre än motsatsen, att inte ha några alls. Men frågan är om man kan få för många alternativ.

Jag börjar nämligen bli lite orolig.

Min plan att hitta ett kommande projekt har utvecklat sig till att bli lite för mycket av ett projekt i sig självt. Vilket har lett till att jag inte har skrivit nånting alls av värde den senaste månaden. Det har blivit en del outlinande och synopsisknattrande, men inte någon ”riktig” text.
Visst har jag haft en hel del jobb som krävt sin tid. Men det kan man bara skylla på till en viss gräns. Om det fortsätter att vara så, så måste man se till att strukturera om sitt liv så att man får tid till att skriva. Jag har dessutom inget 9-till-18-jobb, utan frilansar inom film och tv, så det är egentligen inte synd om mig, jag brukar kunna få dagar, ibland en vecka eller mer av eget kreerande.
Men som med allting annat så är det lätt att man vänjer sig vid en bekväm lunk när man väl kommit in i den. Att det är skönare att inte göra något ansträngande än att göra det.

Det är därför oron sprider sig i kroppen.

I väntan på vadå…

En kort sammanfattning: jag arbetar med en ny roman på ca 200 sidor som bara ska putsas lite på strukturen innan den är redo att skrivas. Jag skrev 100 sidor på en skrivarkurs för ett halvår sedan, och vissa av dessa kommer jag kunna återanvända helt eller delvis. Men jag var lite för ivrig att sätta igång för textens bästa, därav steget tillbaka och omputsandet.
Jag trodde åtminstone att jag var redo att börja skriva om så fort storyputsandet var klart. Men putsandet har utvecklat sig till att bli ett konstant justerande och jagande efter nya storydetaljer av allehanda slag. Från karaktärer och relationer och karaktärsdrag till scener och twistar och skräckelement. Det hittas på och slängs och kommer nytt hela tiden. Ju mer man putsar desto finare blir det. Så jag har fortsatt att putsa. Och sakta börjat komma till insikten att den här romanen kanske måste få ligga till sig lite, stötas och blötas lite mer, och att jag bör låta nånting annat gå före i kön.
Så jag har börjat se över mina alternativ. Bläddrat igenom mina fem senaste inlägg här på bloggen. Och finner att jag har på tok för många val.

Ska jag skriva crime eller YA? Barnbok eller tematisk novellsamling? Eller ruscha iväg med ett projekt tillsammans med en annan författare?

Jag vet inte.

Nånting som jag verkligen vet är dock att det bultar i kroppen av oförlöst skrivande! Historierna och orden vill komma ut, vilken form de än tar sig. Och det är huvudsaken.
Om bara lusten finns där så kommer rätt historia så småningom.

Så nä. Jag behöver kanske inte vara orolig.

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 5

Hur långt vågar man kliva ur sin comfort zone som författare?

Jag skriver som bekant skräck. Eller fantastik med en dragning åt skräck. Det är i de territorierna jag i princip alltid landar när jag grunnar på idéer. Tänker ut ruskiga saker som folk är med om eller gör mot varandra.

Men sen poppar det ibland upp andra idéer som absolut INTE har några synbara kopplingar till skräck. Det kan vara komiska uppslag. Crimekoncept. Eller barnböcker.

Barnböcker?

Ja, barnböcker!

Men hur fungerar det, kan skräckförfattare verkligen tänka i barnbokstermer? Ligger inte skräck och barnböcker i varsin ände av skalan?

Ja. Och nej.

Kanske skriva barnbok?

Barnböcker har förvisso en annan målgrupp än skräck – i ålder och (kanske främst) i mognad och förmåga att kunna bearbeta otäcka teman.

Men samtidigt: det är i barndomen som allting grundas. De allra flesta trauman och hangups och fobier som vi har härstammar från våra allra första levnadsår. När vi som vuxna läser eller ser och skräms av skräck så blir vi återigen det lilla barnet som ännu inte skaffat sig alla de filter som man har som vuxen. Så det finns en naturlig koppling.

Det finns alla typer av barnböcker; från harmoniska och 100% trygga historier som är som en solvarm midsommaräng, till skrämmande sagor som är som att knuffas ut på en dimhöljd sjöis en dunkel vinterskymning. För mig är det sistnämnda det intressantaste. De trygga sagorna behövs förvisso för att barn behöver ha mycket trygghet i sina liv. Men de där historierna som får barn att tänka och grubbla är de som tar dem ett steg fram i livet, får dem att mogna en smula som människor. Läs exempelvis gästinlägget om en barnbok om cancer och döden.

Det finns så mycket bra barnböcker att inspireras av som är av det mörkare slaget. Från bröderna Grimms sagor, till ALMA-prisvinnaren Shaun Tans samlade och Neil Gaimans ”The dangerous alphabet” och ”The wolves in the wall”.

Jag har gått och samlat på mig en hel del kul barnboksuppslag de senaste åren.

Men jag har inte riktigt kommit mig för att skriva dem. För det är jäkligt svårt att skriva för barn, minst lika svårt som att planera en vuxenroman. Det är lätt att tänka att ”jamen det är ju bara att fylla 24 sidor med fyra rader text vardera, och så lite bilder till”.

Well, läs – verkligen LÄS – en bra barnbok så får du se hur väl uppbyggda och uttänkta de är. Hur olika de är inom de relativt snäva ramar som barnböcker oftast arbetar inom. För precis som med noveller så blir varje ord och varje mening viktigare ju färre de är. Man måste verkligen väga varje stavelse och storyelement på guldvåg!

Ur brorsans bok.

Vad som fick mig att nu börja fundera mer allvarligt på att tag i mina idéer (gamla och nya, de fortsätter komma då och då) var att min bror skrivit en barnbok. Och han vill att jag ska illustrera. För grejen är den att jag tecknar en del. Har jobbat som illustratör en gång i tiden, och jobbade för ett halvt liv sen på en animationsstudio där man gjorde tecknad film. Numera blir det inte så mycket tecknande, det kommer alltid andra kreativa sysslor i vägen.

Hur som helst. Jag har precis producerat tre bilder till hans manus, som han snart ska skicka in till valda förlag. Och då kom jag på att ”ja just det, det är ju så det ska göras!”
Man behöver kanske inte teckna igenom hela boken med en gång och ha den färdig. Varken han eller jag har någon erfarenhet av hur det är med barnboksförlag eftersom ingen av oss nånsin skickat in barnboksmanus. Men om förlaget får manuset i färdigt skick, och till det får tre till fem illustrationer som visar stilen på bilderna och hur karaktärerna ska se ut, så kanske det räcker för att de ska kunna avgöra om de vill gå vidare med det eller inte.*

En egen barnboksfigur

Så vad är det för barnboksuppslag jag har då?
Jag går inte in på några detaljer. Men när jag bläddrar igenom dem så upptäcker jag att det i samtliga finns ett litet mått av fantastik eller till och skräck i dem – men inte i form av monster och blod, utan av märkliga skeenden i en vardag, eller skrämmande känslor som är otrevliga att stöta på, men som man måste konfrontera för att övervinna.

Hmm, ganska likt mina ”vanliga vuxentexter” med andra ord.

* Om någon läsare av bloggen har erfarenhet av hur det fungerar med att skicka in manus till barnboksförlagen så får den gärna kommentera, hur manusen ska vara uppställda, ska man dela upp texten i sidor som de ska vara fördelade i slutänden, eller räcker det med sidestexterna i punktform. Och hur bifogar man illustrationer, räcker det med att skicka några exempelbilder eller bör man helst producera alla? Och hur fungerar det med lektörer för barnböcker?

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 4

Om man har svårt att bestämma sig för en idé, varför inte ta alla då?

Jag fortsätter mina funderingar kring nästnästa bokprojekt. Vill ju hitta en idé som kan få ”ligga till sig” i bakhuvudet medan jag arbetar med nästa manus. Det första inlägget om att stå vid vägskälet handlade om att välja en populär genre som crime eller young adult. Andra handlade om att skriva bokserie. Den tredje handlade om att hitta en skrivarpartner.

Men om man verkligen inte kan bestämma sig? Att man har en massa spridda idéer som verkar lika kul? Eller att man samlat på sig en bunt uppslag där man kommit på själva premissen men ännu inte har någon utarbetad story?

Då kan man plocka ihop de som verkar passa ihop och göra en tematisk novellsamling!

Det finns många fördelar med tematiska novellsamlingar. Och en nackdel.

Vi kan ju börja med nackdelen.

Novellsamlingar är svåra att få utgivna. Sen kan folk säga vad de vill om att en novellist vann Nobelpriset. Titta på topplistorna, strosa runt bland bokhyllorna i bokhandeln: novellsamlingarna lyser med sin frånvaro. Och det tror jag (utan att ha gjort en vetenskaplig undersökning) spelar in när förlagen får in sådana för läsning och bedömning.

Sådär. Då kan vi fokusera på det roliga, på fördelarna.

Först och främst: en novellist vann Nobelpriset senast! Yay! Det säger väl en hel del om novellens status!

Sen: det är ju så vansinnigt kul att skriva noveller! Man kan ta en briljant idé och polera upp den och presentera den som just det – en briljant idé. Många idéer är inte skapta för att göras 200 eller 400 sidor roman av, ska inte de få bli skrivna?

Det behövs inte en massa utfyllnad för att komma upp i acceptabel längd. Det kanske bara behövs en A4-sida för att idén ska få lämna din fantasi och komma ut i ljuset till allmän beskådan.

Man kan börja skriva på en bra idé, och en kväll, en helg eller en vecka senare har man en färdig text. Försök förvalta en idé på samma sätt i romanform…

En väldigt stor fördel med en tematisk novellsamling är att den inte behöver skrivas på ett bräde. Man kan pyssla med den då och då, återkomma när man känner för det under obegränsad tid. Man kan skriva en novell, och sen skriva nästa en månad senare eller när nu andan faller på.

Man kan jobba på den parallellt med ett romanprojekt. Ibland kan det vara skönt att ta en liten paus från romanen man arbetar med. Varför då inte ägna pausen åt något som skulle kunna bli ännu ett bokprojekt? Att skriva en novell kan vara befriande när man aldrig verkar bli klar med sin pågående roman: att få sätta punkt för en färdig text, om den så bara är 10 sidor, är stärkande för moralen.

Man kan under vägens gång bestämma hur lång den ska vara. Kanske är 150 sidor nog för att täcka temat man valt. Eller så blir den 400 sidor av bara farten eftersom det fanns så mycket att skriva om inom temat. Eller så räcker inte en bok, utan man gör en bok till, och kanske en tredje, på samma tema eftersom det finns så oändligt mycket att utforska.

Men en tematisk novellsamling behöver ju ett tema. Hur ska man veta vilket tema man ska välja?

Kanske en tematisk novellsamling?

Det underbara med en tematisk novellsamling är att det inte finns några gränser. Temat kan vara glasklart, eller ganska fritt tolkat. Det kan vara väldigt snävt, eller otroligt vitt och brett. Och du väljer såklart det tema som passar dig själv bäst.
Här kommer lite idéer på gemensamma nämnare som Du kan välja till Din tematiska novellsamling:

• Om en geografisk plats.
  Låt novellerna kretsa kring en gemensam plats, som ges en själ och ett värde. ”Det andra målet” av Jonas Karlsson roterar några av novellerna runt restaurangen Gondolen på söder i Stockholm, där vi får följa ett skeende ur de olika karaktärernas perspektiv.
  Jag håller faktiskt på att dra upp riktlinjer för en antologi med noveller som har det geografiska gemensamt, och samlar nu på mig bra uppslag, bl.a ska jag hitta på eller sampla en passande mytologi som ska vara genomgående (se punkten om detta längre ner).
• Om en företeelse.
  Företeelser är ett brett område då det kan vara många saker: fenomen, egenheter, särdrag, intressepunkter.  Det kan handla om husdjur. Julfirande. De sju dödssynderna. Blind dates. Fotboll. Rasfientlighet. Har man något som man är intresserad av – varför inte skriva en novellsamling om det.
  Jag läste en faktabok som heter ”501 saker du borde lära dig om filosofi”, och då funderade jag lite på att det vore kul att skriva en skräcknovellsamling där novellerna innehåller tvister på olika filosofiska tankar.
• Om en händelse.
  Någonting händer – vad blir följderna?
  ”After 9/11” är en samling texter av bl.a Susan Sontag och John Updike som skrevs efter terrordådet mot World Trade center.
  ”Crash” är inte en bok utan en Oscarbelönad film, men ett bra exempel under denna kategori, eftersom den på ett novelliknande sätt följer ett antal människor i rasmotsättningarnas Los Angeles och hur de påverkas av en för storyn central bilkrasch.
• Om ett mentalt eller känslomässig tillstånd.
  Olika människor på olika platser som inte har något annat gemensamt än en gemensam känsla.
  I Joyce Carol Oates ”Vredens änglar” möter vi nio olika kvinnor och flickor som var och en hamnar i utsatta situationer som driver dem till mörka handlingar.
  Bernhard Schlinks ”Kärleksflykter” handlar om vilka märkliga saker folk kan ta sig till när de drabbas av kärleken.
• Om en värld eller mytologi.
  I ”Samlade svenska kulter” skriver Anders Fager om ett Sverige där det bakom den vardagliga fasaden pågår ett mörkt, ont, ofattbart spel drivet av djävulska krafter delvis inspirerat av HP Lovecrafts Cthulhu-mytologi.
  I Hasse Alfredsons ”Lagens långa näsa” möter vi poliskommissarie Albin Winkelryds värld av brottsbekämpning, när han under ett cafebesök berättar för en god vän om 21 olika kriminalfall han löst under sina år.
  I ”Stridens skönhet och sorg” berättar Peter Englund om nitton verkliga personer och deras öden under första världskriget.
• Upphovsmannen är den gemensamma nämnaren.
  John Ajvide Lindqvists ”Låt de gamla drömmarna dö” är en salig blandning av texter, mestadels noveller, som han skrivit genom åren, som ger en kul och komplex bild av hans skapande.
  Förlaget Eskapix press börjar i år att ge ut en rad novellsamlingar, ”Mitt svarta hjärtebibliotek”, där varje bok fokuserar på specifika författares texter.

Summa summarum: en tematisk novellsamling är rolig att tänka ut och går relativt lätt att skriva, och den kan skrivas parallellt med en roman. Så en sådan kommer definitivt att bli ett sidoprojekt som jag kommer att sparka igång oavsett vad jag sen väljer för annat romanprojekt!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 3

Ombyte förnöjer. Brukar det sägas. Det kanske kan vara nåt…

Under några onsdagar har jag funderat kring det där med att ta sitt skrivande till en ny nivå. Att stå vid vägskälet, obeslutsam om vartåt man ska gå härnäst när man är klar med det man har för händerna. Men att inte bara skriva på på samma sätt som tidigare, utan försöka tänka nytt och fräscht. Inte för att det är tråkigt att skriva samma, men att det kan vara kul att drömma lite större och längre med sitt skapande. Det har handlat om att välja en kommersiell genre, och att tänka längre med en bokserie.

Idag grunnar jag på några saker kring skrivprocessen:
Att det är en ensam syssla att vara författare.
Att det är roligt att stöta och blöta det man skriver med någon annan.
Nog vore det väl roligt att lösa det ena med det andra?

Vid det här laget har jag hittat in i mitt skrivande rätt bra. Jag vet ungefär hur jag fungerar, under vilka förhållanden jag vill arbeta, vilket tempo jag kan hålla, vilka turnons och turnoffs jag har i samband med att effektivt få ner bokstäver på papperet.  Det är tryggt och känns bra. Men är det lite FÖR tryggt och bra? Vore det inte kul att testa en annan form för skrivandet? Få in lite nytt blod? Ett nytt perspektiv? En ny … skrivarpartner?

Vägval 3: skrivarpartner

Japp, jag när en dröm om att någon gång skriva tillsammans med någon annan. Inte som ett alternativ till att skriva själv, utan som ett komplement. Jag kommer alltid att ha mina egna projekt som är för mycket… mina egna. De som jag bara kan köra på med utan att be om lov, och som jag kan forma efter mitt eget huvud.

Skrivarpartner eller inte?

Men samarbeten är så väldigt givande! Som kollaborationsekvationen så riktigt säger: 1+1=3. När två personer kommer samman och spånar och diskuterar och väger för och emot, då kan nånting magiskt uppstå, nånting som upphäver logiska lagar – då adderas nånting extra som inte går att ta på, men som kan ge projektet det där lilla extra. Det vill säga om samarbetet stämmer. Har jobbat med en och annan person i mina dagar (inte inom romanskrivande utan i andra kreativa sammanhang) där samarbetet inte alls fungerat eftersom personkemi och mål inte överensstämt.

Det är viktigt att veta vad man vill så att man som individ inte försvinner i samarbetet.
Att båda går in i projektet med samma målbild och samma engagemang och samma förutsättningar.
Att man ligger på ungefär samma kreativa nivå och är ungefär lika skickliga på att skriva.
Att man har samma genuina intresse för det man ska berätta, och den värld och de karaktärer som man ska mejsla fram.
Och inte minst att man kompletterar varandra så att man är lagom lika för att få till en homogen berättelse, men samtidigt tillräckligt olika för att kunna se saker ur ett lite annorlunda perspektiv. För om man var FÖR lika kunde man ju lika gärna skriva boken själv och sen låta den andra personen läsa och kommentera.

Tempomässigt borde det dessutom rimligen vara ett uppköp. Om man är två personer som delar på säg 400 sidor, så blir det efter lite huvudräknande 200 sidor förstaversion per person. Och DET – det är intressant!

Ett ”problem” är såklart att det inte bara ligger på mig själv; som i alla väl fungerande relationer ska umgänget vara ömsesidigt. Den jag vill skriva med måste vilja samma sak, annars blir resultatet svajigt. Så det är inte säkert att det här valet ens dyker upp vid vägskälet. Men då tar man bara en annan väg, för det här är ett val som egentligen kan dyka upp när som helst, oberoende på om jag redan arbetar med en annan bok eller inte. Som med andra relationer kan den dyka upp när man minst anar det, och då är det bara att haka på.

För som sagt – det är inte ett alternativ utan ett komplement. Ett komplement till en inrutad skapandeprocess såväl som ett komplement till det ensamma skrivandet på kammaren. Och det tror jag alla mår bra av vara en del av någon gång.

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 2

Ju mer desto bättre – det gäller väl det mesta (utom kanske leverpudding). Så det är väl inte alltför långsökt att ge sig på en serie böcker om samma ämne?

Förra veckan påbörjade jag en serie inlägg där jag försöker bena ut vartåt jag ska ta vägen med mitt skrivande efter att jag blivit klar med de manus som jag håller på med just nu. Då tog jag upp det där med kommersiella genrer som kriminalromaner och young adult.

Det är inte aktuellt att påbörja något nytt projekt ännu på ett halvår. Men jag gillar tanken att vara förberedd, att ha dragit upp riktlinjer och skapat en stomme som jag i lugn och ro kan bearbeta undermedvetet under en längre tid, så att jag är redo att ”hit the ground running” när tiden kommer.

Efter några års prosaskrivande (jag började sent efter att mest ha skrivit filmmanus) så vet jag att detta vill jag hålla på med på lång sikt. Prosaskrivandet passar mig bra på flera sätt. Stående vid vägskälet kan jag nu väga in skrivandet på längre sikt. Och då faller det sig naturligt att tänka sig att arbeta med ett projekt som sträcker sig långt in i framtiden:

Bokserie eller inte?

Vägval 2: bokserie

Nu talar vi storslaget! Att arbeta med en historia där EN roman inte räcker till oavsett sidantal! Det vore riktigt häftigt att röra sig i ett universum som är så komplext att det finns utrymme att skriva flera böcker – den tanken gillar jag!

Det finns faktiskt en öppning till ytterligare en bok eller till och med flera böcker i ”Vackra kyrkor jag besökt” (jag har t.o.m kallat sista epilogkapitlet för ”en ny början”). Jag har funderat lite löst på intrig till en fortsättning. Dock vill jag vänta och se vad folk tycker om den första boken, om det över huvud taget skulle vara lönt att skriva en till. På samma sätt som att det skulle vara en boost att skriva om man vet att det finns läsare där ute som väntar på en fortsättning, lika okreativt skulle det vara att slita med en text i kanske ett år där man vet att ingen väntar och ingen är ett dugg intresserad av det man sysslar med. Lusten man själv känner till storyn skulle inte vara motivation nog, inte om man skulle kunna lägga drivkraften på att skriva nånting annat istället. Nu tror jag iofs att ”Vackra kyrkor” kommer hitta sina läsare – men en uppföljare är en helt annan sak.

En bokserie kan i bästa fall bli ett andra hem för den som läser, och karaktärerna blir riktigt goda vänner som man får utveckla och se världen förändras tillsammans med. Antingen att man har en historia som fortsätter genom serien, eller att man har nya och avslutade historier i varje del, det spelar mindre roll. Det är dessutom ingenting som hindrar att man alternerar sin serie med att skriva ”singel”-böcker.

Som läsare vet jag hur kul det är att se fram emot en ny bok med just den där världen och de där karaktärerna. Det är väl det som är magin i att läsa – att inte kunna vänta på att få återvända till sin imaginära värld och vännerna där som man lärt sig att älska.

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Vid vägskälet, del 1

Jag befinner mig vid ett vägskäl: vartåt ska jag ta mitt skrivande härnäst?

Jag ska i dagarna göra en lättare rewrite av ”Vackra kyrkor jag besökt” innan redaktören sätter sig ner med rödpennan (har upptäckt en och annan grej som behöver justeras – nyttan av att låta texter ligga till sig).

Har skrivit klart en kortroman som ska putsas till.

Har ännu en kortroman som är genomskriven 100 sidor, men som efter en grundlig översyn ska börjas om med, och enligt plan bli klar till sommaren.

Men sen då?

Jag behöver ett projekt som ska ligga till sig i bakhuvudet medan jag jobbar klart det andra. Någonting att ladda och brinna för. Gärna lite mer ”episkt”, dvs storymässigt längre och bredare och mer kryllande.

När jag radar upp de idéer framför mig som jag har i mappen med ”möjliga kommande projekt” så finns det en himla massa som jag brinner för. Den färdiga och den knappt påbörjade nästa-romanen var det så med. De var koncept som legat till sig i bakhuvudet ett par år utan att jag egentligen aktivt behövt göra nånting. När jag då, tidigare, letade efter nånting, så var det de som dök upp och krävde att bli skrivna. Och jag valde dem eftersom de var för bra för att säga nej till.
Men de var relativt korta historier. Och de var ”singlar”, dvs en avslutad historia utan fortsättning.

Kommersiell genre eller inte?

Nu när jag står vid vägskälet till mitt nästkommande projekt så söker jag runt i min mapp med ”möjliga kommande”, och jag letar efter nånting att brinna för. Jag tänker att jag, där jag står, har nya alternativ som jag inte haft förut; dels för att jag landat i en känsla att jag numera vet ungefär vad jag håller på med när jag sätter pennan till papperet, och därför kan lägga ribban lite högre. Dels för att jag nu vet att jag har en roman som ska publiceras under året, vilket kommer ge mig en helt annan plattform att stå på att nå ut, och samtidigt sätter lite mer press på mig att åstadkomma nånting av lite större vikt. Så hur ska jag besluta mig?

Under några onsdagar kommer jag att fundera på olika alternativ som jag kommer att väga in i mitt funderande. Det första alternativet är:

Vägval 1: kommersiellt gångbar genre

Kriminalromaner. Young adult. Två lösenord som öppnar många dörrar. De går tretton på dussinet, och alla har såklart inte samma framgångar som Kepler eller Strandberg/Bergmark Elfgren. Men kan man blanda en nödvändig skicklighet med ett visst mått av tajming och tur, så finns här (förutom att få skrivet en bra roman) möjlighet att nå ut till en större läsekrets.

Men hallå? Säger någon då. Vem vill lägga sig i kommersialismens stupstock, slänga sina ideal och glömma bort grunden för allting – lusten – för att sälja upplagor och samtidigt sin själ?

Måste det ena utesluta det andra? Om man nu får en briljant idé, nånting som går i linje med den typ av litteratur ens hjärta vill skriva, OCH dessutom råkar röra sig i deckar- eller YA-territorier – varför ska man INTE skriva den?

Jag har faktiskt redan ett idé som jag för nåt halvår sedan gav 70 sidor innan jag la det åt sidan, jag hittade inte rätt i storyn. Men genrern som jag valde att kalla supernatural crime kändes ändå för bra för att vilja diskvalificera idén. Nu är jag inte först på banan med supernatural crime-tänket, exempelvis här finns det en uppsjö inom samma genre. Vilket visar att det uppenbarligen finns ett intresse där ute.

Man får bara inte bli förledd av en pyrande förhoppning att det man skriver kommer att bli en kommersiell hit. För det blir det som bekant väldigt sällan. När romanen inte blir en kommersiell hit, eller ens upplockad av ett förlag, så ska året man arbetat med den vara mödan värt, man ska fortfarande stå för boken och kunna se folk i ögonen när de frågar varför man skrev den.

Dessutom: att stiga på populärgenretåget ska inte innebära att du måste byta genre. Det går att mixa. Jag tänker att om jag ska skriva en kriminalroman eller en YA, så ska den fortfarande ha sitt avstamp i min skräckgenre. Tonen spelar mindre roll, den kan för all del skrivas med gott humör och en hel del humor om det råkar passa idén. Men jag skulle aldrig kunna försöka kalkera av exempelvis en deckare av Kepler eller Läckberg – jag är för ointresserad av genrern för att vilja göra nånting som BARA är just det.

Sen är det ju alltid svårt att försöka tajma in det som är gångbart. Det som förlagen budar på idag kan vara iskallt imorgon. Det som folk köar för idag kan samla damm imorgon. Så det gäller att inte dras med i nån hysteri. Att tänka på att inte glömma bort sin egen unika röst.

Min egen röst fungerar alltid i den värld som är min. Så det är den jag måste utgå ifrån, oavsett vilken väg jag sen väljer!

Detta var ett inlägg på debutantbloggen 2014.

Det där förbannade skapandet

Ibland önskar jag att jag var en människa som inte hade drivkraften att vilja skapa saker. Som inte hade någon talang eller behov att förverkliga sig själv.

Varför?

För att mitt skapande inte ger mig någon ro!

Jag har alltid ett stort antal bollar i luften. En förutsättning att kunna ha det är att jag inte behöver lämna mitt hem och ta tunnelbanan till ett heltidsarbete. Jag frilansar inom filmen, jobbar mestadels hemifrån, det är där jag tjänar pengar som ger mat på bordet och kläder på kroppen åt mina två tonåringar. Men frilansuppdragen kommer och går i lagom ojämna intervaller, så jag får tid mellan jobben åt mitt eget skapande.

Och det är där det påfrestande kommer in i bilden.

Hade jag haft ett heltidsarbete hade jag kunnat komma hem och lagt mig i soffa och glott på en film eller nån hjärndöd realityshow. Nu går jag inte till något arbete, och kommer därmed inte hem från något. Det är givetvis privilegierat att kunna äta frukost och träna på gymmet strax bredvid nån timme, och sen sätta sig vid skrivbordet i mjukisbrallor med en kopp kaffe.

Men jag får aldrig ro när jag någon gång vill koppla av. Eftersom det alltid finns saker som skulle behöva jobbas på lite till.

I skrivande stund arbetar jag med följande saker:

• putsar på en färdigskriven roman (inte ”Vackra kyrkor jag besökt”)
• finplanerar en kommande roman som jag skrivit 100 sidor på men som jag måste börja om med
• Har börjat grovplanera ytterligare en roman (som jag ska skriva när den jag just ska påbörja är klar) som ska få ligga till sig i bakhuvudet
• planerar en kommande novellsamling
• grunnar på en novell till en kommande amerikansk novellantologi
• finklipper en sekvens i en kommande skräckfilm (en långfilm bestående av ett antal episoder av olika regissörer, varav jag är en)
• tecknar tre illustrationer till en annan författares barnbok som ska skickas in till förlag snart
• väntar på kommentarer från redaktören till ”Vackra kyrkor jag besökt” (förväntar mig en del jobb där…)
• planerar filmande av en beställningsfilm som jag är fotograf på kommande vecka
• ska läsa och kommentera noveller åt två olika författarkollegor
• funderar på kommande inlägg till debutantbloggen

Här går jag och skapar…

Nejdå, jag har egentligen ingenting emot att ha mycket att göra. Tvärtom skulle jag spricka av frustration om jag INTE hade lite för mycket att göra. Dessutom ger ju övning färdighet.

Problemet är som sagt det där med att kunna ”stänga av” kreativiteten.

Det är lite för ofta som min förstående hustru får påbörja tevekvällarna ensam, och så ansluter jag till Aktuellt. Jag kan bara inte ligga i tv-soffan med gott samvete. För det är alltid någon text eller idé eller filmsekvens som pockar på uppmärksamhet, som tittar fram ur nån vindling inne i skallen, harklar sig och försynt säger saker som ”ursäkta, men den där vändpunkten som du inte fick rätsida på, jag har nog kommit på ett sätt att lösa den…”  Och sen lämnar jag soffan med en lam ursäkt och tar jag en sista lov förbi arbetsrummet.

Enda gången som jag med gott samvete kan ligga i soffan och se en film är när jag är för sjuk för att orka sitta vid skrivbordet. Så det händer då och då att jag önskar att jag kunde bli riktigt sjuk. Så att jag inte kunde göra nånting annat än att lägga mig ner och bara slöglo på en av alla de där osedda dvd:erna som staplat upp sig i bokhyllan. Är inte det … sjukt?

Skapandet är en förbannelse och en Sisyfos-sten. Men samtidigt; skulle jag vilja leva med motsatsen, att INTE drivas av det dygnet runt, hela veckan, årets alla dagar?

Nej, det skulle jag inte.

Detta är från början ett inlägg på debutantbloggen den 26/2 -14.

Skräck på vers, nu hos Sparv

Vad roligt: mitt första försök att skriva skräck på vers har publicerats (om så bara i digital form). Det är det litterära magasinet Sparv, som drivs av författarbloggens Christian Wåhlander, som tagit in den.

Titeln är "Balladen om det ödesdigra mötet med mig själv som yngre man". Jag ser det som en novell på vers, eftersom jag inte skulle vilja sträcka mig så långt som att kalla mig diktare eller poet.

Här finns Sparvs hemsida med alla vårnumrets texter, och här kan du läsa texten i sin helhet.

Här ett litet smakprov ur novellen:

Jag stod längst bak i bions släckta sal
och överblicka’ nackar rad på rad
en månghövdad publik som inte tal’
men såg mot biorummets ljusfasad
Jag valde mig en plats i bänkrad smal
och såg spänt upp mot dukens bildparad
Tillbaka uti filmmystikens land
lustens låga åter i mig brann

Eskapix svarta hjärtebibliotek

En teasertrailer har dykt upp på internet som promotar en ny satsning från Eskapix press: "Mitt svarta hjärtebibliotek". Den är klippt av mig, efter en kreativ brainstorming mellan mig och redaktör Holmström. Satsningen innebär att de kommer att ge ut en rad novellsamlingar, där varje samling är dedikerad en specifik författare.

Mitt namn finns nånstans i teasern, vilket såklart innebär att det så småningom kommer dyka upp en Pinter-novellsamling i handeln. Roligt, jag älskar noveller, och det är fantastiskt att få ge ut en hel samling som till 100% är sprungen ur min hjärna. Jag har redan tänkt ut ett tema till min samling, nu ska jag bara finna på passande noveller. Ett kärt besvär!

Så här ser teasern ut:

Om inspiration

Vad inspirerar dig till dina historier?Allt mellan himmel och jord. Framför allt till noveller försöker jag hitta väldigt olika ämnen och teman att skriva om, då jag försöker att inte upprepa mig. Vill inte att folk ska ”veta” vad de får om de läser en novell av mig, utan att de ska bli överraskade. En av de författare som inspirerar mig hela tiden är Neil Gaiman. Han skriver bra romaner, och såklart bra seriemanus. Men det är som novellförfattare han slår undan fötterna på mig hela tiden – han har så många olika uttryck och nyanser där, och det är så galet inspirerande att bläddra genom hans novellsamlingar. Det är fördelen med noveller, att man får ge uttryck för sidor hos sig som inte passar i romanformen, att man kan experimentera och samtidigt producera något publiceringsbart.
När det kommer till romaner så skriver jag texter som jag själv skulle vilja läsa, och sen finner jag inspiration i andra texter eller filmer som s.a.s ”spelar på samma bollplan” som min text.

Vad gör du för att komma igång med skrivandet en oinspirerad dag?De där dagarna är jobbiga. Det är olika beroende på i vilken fas av skrivandet jag är. Under perioder då jag planerar och researchar och plottar osv så brukar jag tillåta mig att ta pauser ibland, släppa allting och låta hjärnan andas. Men är jag i en intensiv skrivfas, där allt är planerat och strukturerat och redo att fleshas ut till en romantext – då är det bara att kavla upp ärmarna och skriva på. Då är det slitigt grovjobbande som gäller, där lyxen att blaja runt på webbsidor inte har någon plats. Det är skönt att ha åstadkommit fullständiga romantexter, för då har man ett konkret mål: om jag jobbar på så kommer jag så småningom att nå fram dit där jag redan varit och vet hur underbart det är. Och det är en bra morot för inspirationen!

Detta var från början ett enkätinlägg på debutantbloggen 8/2 -14.

Kittens - som Janne Karlsson ser den

Hedrande!

Under samtal om någonting helt annat med illustratör Janne "Svensk apache" Karlsson så framkom det att han är ett stort fan av min novell "Kittens with chainsaws" som publicerats i såväl Eskapix som amerikanska antologin "Undead living". Och då kom jag på att det vore himla kul om han hade velat kanalisera sitt gillande i en illustration, så jag bad honom göra det. Och det ville han. Jättekul! Så några dagar senare dök det upp en bild, inspirerad av stämningen i novellen (innan helvetet brakar löst). En väldigt fin bild!

För att komma i stämning - ett litet utdrag ut novellen:

Klockan är bara tre, men ljuset som faller in genom det dammiga fönstret börjar redan avta när solen sänker sig bakom den täta granskogen. Han tänder glödlampan i taket. Ljuset lägger en gul hinna över det lilla träskjulets innandöme.
   Trädgårdsredskap. Skeva utemöbler. En obrukbar moped. En trähammock utan tak. Motorsåg, yxa och grensåg i ett hörn. Och så arbetsbänken med verktygsväggen.
   Stig stryker frånvarande med handen över den kala hjässan som känns sträv efter ett par dagar utan hyvel. Han väljer bland filarna på väggen, fastnar till slut för gängfilens långsmala rundade form.
   Han sätter sig på huk och justerar zinkbaljan en gång till. Ser till att den står placerad rakt under kattkräket som han hängt uppochner i ett smalt rep från kroken i taket.

Och så bilden... 

debutantbloggen-artikel i DN

Sjukt roligt! I dagens DN (6/2 -14) skrivs det om debutantbloggen. Så här ser artikeln ut: